SÖNDAG 2 december 2012.

Lord Justice Leveson i London har tänkt klart. I veckan lade han fram en 2000 sidor lång, skoningslös uppgörelse till rapport om den brittiska pressen.
För alla som lever med uppfattningen att en fri, oberoende press är en grundbult i en demokrati är Levesons slutsats djupt kontroversiell:
Den fria pressen i England är i dag så ansvarslös och hänsynslös att dess verksamhet måste regleras med stöd i lag.
Det betyder ett beroende av staten. Det betyder att England för första gången sedan 1600-talet överväger att koppla den fria pressen till statlig kontroll.
Hur kunde de hamna där?

Frågar ni mig är det resultatet av ett långvarigt och öppet förakt för pressetiska regler av brittiska redaktörer. De har istället byggt en redaktionell kultur där advokater bokstavligen suttit bredvid redaktörer och räknat på skadestånd.
Resultatet har varit att redaktörer ställt sig frågan:
Hur mycket säljer det och vad kostar det?
Det har fört delar av brittisk press långt bort från kärnfrågan för all publicistisk verksamhet:
Varför ska vi publicera det här?

Transparens och digital teknik knäckte denna kultur. Tidningen the Guardian kunde avslöja och visa att flera redaktioner satt i system att olagligen avlyssna telefoner.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när tidningen News of the World avslöjades med att hacka telefonen till den försvunna tonårsflickan Milly Dowler. De kunde inte bara publicera uppgifter om föräldrarnas oroliga meddelanden, utan manipulerade flickans telefon när hennes svarare var full. De raderade helt enkelt meddelanden. Det fick föräldrarna att få hopp om att flickan levde, prata in nya meddelanden och tidningen fick fler storys.
I verkligheten var Milly Dowler mördad. Det är som en helvetesskildring av cynisk media.
Skandalen ledde till att ägaren Rupert Murdoch tvingades stänga Storbritanniens största dagstidning, News of the World.

England har världens bästa tidningar. Och världens värsta. Så långt är nästan alla som funderat på frågan eniga.
Det är i sig inte ovanligt att det någonstans ligger ett brott bakom framtagande av information som leder till stora avslöjanden.
Någon lär ha brutit banksekretessen när reportrarna som fällde Nixon ”följde pengarna” i alla avslöjandens moder: Watergate. Jan Guillous metoder som avslöjade IB ansågs olagliga. Och så vidare hela vägen fram till våra dagars Wikileaks.
Skillnaden är syftet. Dessa metoder utövades för att granska statsmakt och korruption.

De brittiska tabliodernas problem med lagbrottet att avlyssna telefoner var två. Dels var ett brott upphöjt till journalistisk arbetsmetod, dels var syftet i huvudsak att ta reda på vilken kändis som legat med vem.
Dessa kränkta kändisar kunde förvisso stämma brittiska tidningar enligt en av de hårdaste förtalslagstiftningarna i världen. Kändisar i England kan till och med enligt brittisk lag få domstolar att utfärda censur som bokstavligen förbjuder pressen att skriva vissa storys.
Men ser ni paradoxen?
Hårda lagar i kombination med en mjuk pressetik har skapat världens mest hänsynslösa press.

Ändå är en av Englands mest aktade juristers slutsats att det nu behövs mer lagstöd för att reglera pressen. Brian Leveson föreslår förvisso ett självsanerande system, men ett system som lyder under en i lag statskontrollerad myndighet.
Premiärminister David Cameron har nu svår beslutsångest inför att bli historisk genom att tvinga den fria pressen in under lag. Det blir till exempel svårt att hålla hög svansföring mot diktaturer som inte sällan påtalar nödvändigheten av att hålla pressen i statligt koppel.

Sverige då? Vi med världens äldsta tryck- och yttrandefrihetslagsitftning. Vad har vi att lära?
Också här finns starka krafter som vill lagstifta mer kring det fria ordet. Ivrigt påhejade av en skränig nätmobb vars verklighetsuppfattning tycks vara att världen vore en bättre plats utan journalister. Jag tror vi har detta att lära av Leveson rapporten:

• Publicister bör inse vikten av att respektera pressetiken och aktivt verka för att utveckla den i ett nytt medielandskap.
• Lagstiftare kan börja med att lära sig frågan och förstå risken med hårdare lagar kring medier i kombination med mjuk pressetik.
• Medieägare kan begrunda vikten av resurs för det granskande uppdraget i förhållande till en strikt kommersiell syn på medier.