Det finns många sätt att blicka framåt mot 2013. Ett intressant sätt är att fundera på hur det journalistiska berättandet kommer att utvecklas.

Det finns många teorier om det, de flesta ganska snurriga. Därför skulle jag vilja börja i praktiken.
I våra reportrar Linda Hjerténs och Carina Bergfeldts arbete från Breivikrättegången finns mycket intressant för den som undrar var berättandet är på väg när digitaliseringen av medier erbjuder så många nya möjligheter.

Låt oss först konstatera något lugnande. En historia kommer också i framtiden att ha en början, en mitt och ett slut.
Det är själva mitten som förändras åt ett intressant håll i morgondagens journalistiska berättande. Linda och Carinas berättelse sträckte sig över Breivikrättegångens tio veckor.
Deras början tog hand om det uppenbara. Formerna för rättegången och vilka de viktigaste frågorna är. Så långt formulär 1 A, men en viktig fas där journalistens yrkeskunnande är avgörande. Här krävs en analys som ger relevans och en vinkel som ska göra dig intresserad av att läsa vidare.

Men när vi nu går in i mitten av Linda och Carinas berättelse om rättsstaten Norges uppgörelse med Breivik sker något intressant. Istället för att stycka upp detta i en rad stumma nyhetsartiklar gör de ett handslag med läsarna. Det säger att vi tänker vara med er i realtid under hela denna rättegång, ni kan ställa frågor, vi kan diskutera samtidigt som vi lämnar rapporter.
Med en exakt stilistik, som med sin korta strama form i stunder byggde en dramaturgi som tog andan ur läsaren, börjar nu mitten av berättelsen ta form med en imponerande balans mellan närvaro och detaljskärpa. Allt i realtid och en form som inkluderar läsarnas engagemang i dialog.

Jag ska erkänna att jag själv till en början var skeptisk till hur många som verkligen ville följa en nyhetshändelse på det här viset. När vi såg läsarsiffrorna bara gapade vi. Över 400 000 i genomsnitt varje dag följde Linda och Carinas direktrapportering.

Självklart satt inte 400 000 svenskar samtidigt en hel dag och följde allt. Läsarna gick in och ut i flödet istället för att läsa nyhetssammanfattningarna. Många upplevde det som ett både snabbare och mer engagerande sätt; att scrolla igenom posterna om de varit borta några timmar för att sedan haka på berättelsen i realtid igen.

Carina och Linda byggde över dagarna en relation med en allt större publik. De började kalla sig själva och sin community för den dysfunktionella cyberfamiljen och utvecklade en ton och byggde en värld med någon slags säkerhetsventiler för att orka hantera allt det hemska de tog del av.
Så växte berättelsen fram, full av empati för det fruktansvärda den skildrade, buren av en övertygelse om att detta måste skildras så exakt vi förmår så att vi förstår det obegripliga. Det är vad journalistiken kan bidra med för att detta aldrig må ske igen.

Till slut gjorde vi knappast några traditionella nyhetsartiklar från Breivikrättegången alls. Realtidsrapporteringen kompletterades istället med våra nyhetskolumnister som skrev en analyserande nyhetstext som varje dag satte uppgifterna från rättegången i ett sammanhang.
Så såg mitten av denna berättelse ut. Och häri låg det nyskapande i denna journalistik.

Slutet av berättelsen var det som gav Carina Bergfeldt Stora Journalistpriset. En klassisk reportagetext som sammanfattade och skildrade hela förloppet och vävde in perspektiven.

En berättelse så stark att juryn valde den framför Malik Bendjellouls magiska film ”Searching for sugarman” och Peter Löfgrens mästerliga tv-reportage om konflikten i Mellanöstern genom ett enskilt öde.
Ursäkta min haltande liknelse, men det kändes som när den späda ensamma tjejen med den akustiska gitarren når igenom starkare än en dj med sitt high-tech soundsystem, eller rockbandet med sin vägg av förstärkare… Bättre än bildspråk är nog att konstatera att Carina Bergfeldt med sin sturiga vilja och driv visade en hel bransch vad den behöver höra i dessa tider:

Den bra berättade historien är starkast. Alltid. Och nej, den kommer inte ersättas av människor som twittrar eller bloggar på ledig tid. Men den finner nya vägar och twittrar gärna om sig.