Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #41. Om världens största popstjärna.

av Jan Helin

SÖNDAG 13 januari 2013.

Jag tror att han var min första kärlek. Det skulle dock visa sig att jag var heterosexuell varför vår kärlek blev omöjlig.
Vid den här tiden hade jag i och för sig aldrig träffat honom så brytningen blev inte på det viset uppslitande. Mina känslor kom istället att övergå i en livslång beundran, nyfikenhet och en lite otippad förståelse för tonårstjejer som fullständigt förlorar sig själva när de ser en stjärna.
Jag tror jag vet vad de ser. De ser en annan värld och en möjlighet att få finnas där, långt bortom radhusgatan.

Artister förmår skapa sådana världar. Det skiljer dem från människor som sjunger fint och vill vara artister. När man levt ett tag inser man att inte heller artisten själv lever i den där världen, hon eller han bara förmår förmedla den.
Den insikten kommer i samma ögonblick som man upphör att bli starstruck. (Ursäkta det engelska ordet, men jag hittar ingen bra översättning till fenomenet där du inte riktigt känner igen dig själv för att du plötsligt befinner dig i samma rum som en stjärna. Ett fenomen som kan drabba alla, men vissa har lättare att prata om än andra.)

Här är mitt problem: Jag är till denna dag fast övertygad om att mannen jag pratar om inte bara skapar, utan faktiskt lever i en annan, upphöjd värld.
Ni kan tycka om eller inte tycka om hans musik. Ni kan argumentera att andra artister sålt fler skivor. Men ni kommer ha mycket svårt att bevisa att David Bowie inte är förra århundradets allra största popstjärna.

Någon som inte hyser min blinda beundran för honom skulle möjligen nöja sig med att beskriva Bowie som ett i sammanhanget oöverträffat medialt geni.
Oavsett vilket syntes hans förmåga omedelbart. Under tidigt 1970-tal febrade vitala delar av London vid hans blotta närvaro, som om han nedstigit från något. Han uppträdde självklart som en superstjärna och behandlades som en sådan, trots att han bara haft en halvhit.
(Space Oddity som 1969 nådde nummer fem på brittiska singellistan och plats 124 i USA, efter att BBC spelat den i samband med månlandningen av Apollo 11.)

Framgångarna kom som en naturlig följd av hans stjärnstatus, inte tvärtom. 1970-talet blev hans. I grunden byggde han en makalös låtskatt parat med förmågan att uppträda i olika gestalter som höll storyn om supertjärnan brännhet i media i ett helt decennium.
Han har egentligen inte varit musikaliskt relevant varken före eller efter 1970-talet. (Om vi tillåter oss att räkna in Scary Monsters som gavs ut 1980.)
Hans 1980-tal är media- och affärsmässigt helt fascinerande. Likt många artister satt han fast i ett avtal som gav hans management en orimligt stor del av hans intäkter. David Bowie hade ägt ett decennium artistiskt, men var inte särskilt rik. I vart fall inte mot bakgrund av att han vid denna tid sålt över 100 miljoner album.

Med föresatsen att bli kommersiellt framgångsrik skrev han ett antal sånger om kärleksrelationer och gav sig ut på en turné. Sådana föresatser brukar ofelbart gå åt skogen i artistiska sammanhang. Men efter Let´s Dance och Serious Moonlight tour 1983 var David Bowie en rik man. Hans nästa steg skulle göra honom förmögen.
Efter ett par irrelevanta uppföljare till succén gav sig Bowie åter in i sitt mer pretentiösa musikskapande där han är som bäst, men tiden var inte längre hans. Få, om någon artist, har insett det som Bowie. I en visionär intervju med New York Times i början av 2000-talet berättar Bowie hur han några år tidigare sålt rättigheterna till hela sin katalog på över 300 låtar. Affären var en konstruktion med optioner på framtida albumintäkter.
– Musik kommer i framtiden att distribueras som rinnande vatten eller el, förklarade Bowie affären som nu gjort honom till miljardär.
iTunes var just lanserat, men det var ännu några år kvar tills Spotify skulle göra Bowies vision till verklighet.

Sedan blev det tyst. Ingen mer musik, inga konstprojekt. Ingenting.
Vi som följt varje steg fick kämpa för knapphändiga uppgifter om ett tillbakadraget liv i loftvåningen med somaliska hustrun Iman i New York. Han drabbades av en hjärtattack och det blev ännu tystare. En paparazzibild utanför en brödbutik på Manhattan för något år sedan var en sensation.

Och så plötsligt i tisdags. På David Bowies 66:e födelsedag. Som en blixt från ingenstans släpper han plötsligt en helt ny låt. Den lanseras som vanligt briljant. Ingen presskonferens, ingen enda intervju. Bara en omtumlande vacker ballad rakt ur tystnaden i form av en video från New York konstnären Jacqueline Humphries studio.
Bowie är nostalgisk. Han minns sina år i Berlin där Low, Heroes och Lodger kom till. Det är den perfekta fortsättningen av hans karriär. Den gamle mannens melankoliska tillbakablickar på ett av de märkvärdigare liven som levts i vår tid.
Istället ryktas nu om att han ger ut ett ”rockigt” album i mars.
Herregud. Låt det inte vara sant. Ett ”rockigt” album från David Bowie 2013 låter ungefär lika spännande som ”Carolas nya rockiga stil”.
Ska också David Bowie falla till jorden som en vanlig dödlig?

  • Tjänstgörande redaktör: Jenny Åsell, Mikael Hedmark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB