SÖNDAG 10 februari 2013.

Jag hade aldrig tänkt nämna mötet. Men veckans debatt om näthot och hat ger det en oväntad relevans så här långt efteråt.
Det var ett möte mellan mig som ansvarig utgivare och H&M-chefen Stefan Persson. Situationen var följande:
Aftonbladet hade rapporterat om att det förelåg hot mot Persson. Dessvärre en inte helt ovanlig situation vad gäller offentliga personer. Stefan Persson var arg och ifrågasatte relevansen i denna nyhet. Jag försvarade publiceringen med att det är relevant att berätta om hotbilder kring offentliga personer.

Det var ett dåligt försvar, det var ingen bra publicering. Bland annat innehöll den en bild av hans gods, där han bor när han är i England. Det var en publicering gjord i skydd av mörkret. En publicering bara möjlig att göra för den som räknat med att inte behöva försvara den i dagsljus inför berörda.
Jag tror att jag i Perssons öron lät ungefär lika idiotisk och tom som de män som blir uppringda och konfronterade av kvinnor de vräkt ur sig något vidrigt på nätet till.

Efter mötet hade jag en diskussion med nyhetsledningen som ledde till en förändring av hur vi publicerar uppgifter om hot mot offentliga personer.

Jag kom att tänka på det här i veckan och på rädslan som Julia gav uttryck för. Hon var den unga kvinnan i Uppdrag gransknings reportage som berättade om rädslan för hoten och ilskan mot H&M för hur de hanterat dem.
Julia hade publicerat en åsikt på H&M:s facebooksida om lämpligheten i att göra en ikon på en tröja av den djupt sexistiske, förvisso också djupt beundrade och numer mördade rapartisten Tupac Shakur.
I skitfloden av hat mot Julia som publicerades på H&M:s facebooksida fanns bland annat Julias bostadsadress.

Plötsligt stod H&M nu i utgivarens roll. Varför gav de all denna smörja mot Julia spridning?

Låt mig ta det lite längre svaret. Modeföretag som utgivare är ett tidens tecken. Just nu finns en tydlig trend inom såväl modevärlden som förlagsvärlden. De är på väg att bli ett och densamma. Modekonsumenterna är i behov av inspiration, service och tips. Men inte nödvändigtvis redaktionellt oberoende sådan.
It-girls, betalda modebloggerskor, köpta kändisar och konsumenterna själva har lika hög, eller högre, trovärdighet som oberoende modejournalister i frågan vad som är hett och inte. I vart fall om du frågar modekonsumenterna.
Och det är de som tillfrågas, inte journalistförbundet.

Hur som helst, det är Julias engagemang det handlar om. Ung, modeintresserad tjej. Det var därför hon befann sig på H&M:s facebooksida. En sida som fått 13 652 232 gillanden, ett mått som får vilken printupplaga av vilket modemagasin som helst att blekna. I vart fall om vi ska mäta det en aktör som H&M vill mäta; engagemang kring produkter och varumärken som driver köp.
På H&M-sidan finns läsarnas diskussioner, blandat med intervjuer med David Beckham och bildspecial från olika plåtningar. Ja, ett modemagasin i modern form helt enkelt.
Men det är med sådan publicistik som med all annan publicering. Det är inte alltid så lätt att förstå och inse effekterna av det publicerade. Att inse det är ett jobb, en ansvarig utgivares jobb.

Men när kommentarerna på Julias inlägg fick löpa amok i hat och hot fanns ingen ansvarig utgivare på H&M. Bara en ansvarig för sociala medier.

Hon heter Miriam Tappert och gav ett mindre genomtänkt och mycket tidstypiskt svar på varför de inte bara tagit ner skiten under Julias inlägg. De hade gjort en del av det, men inte tagit bort allt och låtit Julias inlägg vara kvar för att det inte skulle ”tolkas som en form av censur.”

Det är frestande att raljera en del här. Men bättre är kanske att ampert konstatera att det inte är ett klädföretags uppdrag att säkerställa yttrandefriheten från censur i Sverige.
Det är vanligtvis statsmakten som censurerar. Det kan i en annan värld vara typ katolska kyrkan också. Men inte modeföretag, inte ens om de gjort sig till utgivare. Som tips från en utgivare till en nybliven kan jag dock rekommendera att refusera en hel del, till exempel hot, hat och hets mot folkgrupp.
Det är vad vi utgivare kan göra för att säkra yttrandefriheten från lagstiftning. Att vi i detta refuserande värv kan bli kallade för landsförrädare, hycklare, pk-elit, kulturmarxister, horor och ja… Det är faktiskt möjligt att möta med något så omodernt som ett upphöjt lugn.

Men viktigare än att märka ord här är kanske att återvända till känslan av rädsla som hot skapar.

En rädsla kan inte jämföras med en annan. Det är en subjektiv upplevelse. I verkligheten en lika allvarlig känsla om den bor i världens 17:e rikaste man, eller i den unga kvinnan Julia.

Vi kan beskriva näthotarnas hat som skriet från landets arma manliga förlorare iförda mysbyxor på dagtid, eller som en sexistisk politisk handling i förlängningen av en unken nationalism. Det är en annan, viktig debatt. Men den som växer och blir stor vet exakt var värken bor. Slutsatsen för en utgivare är därför enklare:
Inget hot mot en enskild människa är värt skydd i yttrandefrihetens namn.
Samtalet med Stefan Persson fick mig att inse det en gång.