SÖNDAG 17 februari 2013.

Jag tar denna söndag tillfället i akt och hälsar Peter Wolodarski välkommen till de ansvariga utgivarnas skara.
Peter Wolodarski är en mycket skicklig skribent och debattör, i dag verksam som politisk redaktör på Dagens Nyheter men tillträder de närmsta veckorna som chefredaktör och ansvarig utgivare för DN.
Det kan ju tyckas vara över hövan artigt, eller bara irrelevant, att ägna en kolumn i Aftonbladet åt detta. De flesta människors liv tenderar ju att fortsätta ungefär som vanligt, oavsett vem som är ansvarig utgivare för DN. Men jag har naturligtvis ett syfte.

Jag har en fråga till Peter Wolodarski som ansvarig utgivare för Dagens Nyheter:
Hur ser du på Dagens Nyheter och dess roll för pressetiken i Sverige?

Frågan är akut och viktig. Dagens Nyheter har aktivt lämnat den pressetiska gemenskapen och ligger sedan årsskiftet och driver utan kapten och utan ankare i det svenska pressetiska systemet.
DN förhåller sig just nu som oansvariga utgivare till det pressetiska systemet. De struntar i det. Det anstår faktiskt inte.
Det pressetiska systemet i sig är storsint. Om du känner dig orätt behandlad av DN så kommer du att kunna anmäla tidningen till Pressombudsmannen, PO, och de kommer att prövas eftersom de är ”en periodisk skrift”, trots att de inte ingår i systemet och inte bryr sig om det.

Det duger dock inte som svar på min fråga. DN är en alltför viktig röst i den svenska presskören för att förhålla sig som ett lallande kolli till PO och Pressens Opinionsnämnd. Pressetiken handlar om självsanering och bygger på ett aktivt engagemang och finansiering från parterna.

Bakgrunden till DN:s avhopp från det pressetiska systemet är magnifikt konstig och förklaringen kokar ner till en person: Gunilla Herlitz.
Hon är i dag Peter Wolodarskis chef i egenskap av vd för DN och affärsområdeschef för Bonniers samtliga dagstidningar.
Gunilla Herlitz tog Dagens Nyheter ur branschorganisationen Tidningsutgivarna, TU. Hon var arg för att avgifterna var för höga och för att organisationen företrädde tryck- och distributionsbolag. Det kan man ju vara, men nu kommer det konstiga:

Inget av detta var längre gällande när Herlitz tog sin Mats ur skolan. Avgifterna är sänkta med 40 procent och TU företräder inte längre tryck- och distributionsbolag.

Nu kommer det magnifikt konstiga:
Den enda effekten, bortsett från en i sammanhanget försumbar ekonomisk besparing för DN, var att de lämnade den pressetiska gemenskapen när de lämnade TU.

Det pressetiska systemet organiseras via pressens samarbetsnämnd. Den består av TU, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Publicistklubben. Tidningarna ansluts via TU. Det kallas för ett korporativistiskt system och betyder att det bärs upp, ägs och drivs av organisationer som i sin tur representerar sina medlemmar.
Det är en viktig princip för trovärdigheten i systemet. Om en tidning skulle kunna direktansluta sig till systemet så blir den enskildes påverkan för direkt gentemot Pressens opinionsnämnd. Om ett beslut går emot kan tidningen helt enkelt dra tillbaka sin medlemsavgift och lämna systemet.
Det vore ungefär samma ordning som om den åtalade i ett förtalsmål ägde juryn.

När Gunilla Herlitz ändå var i gång med DN tog hon också tidningarna Dagens Industri och Sydsvenska Dagbladet ur TU och den pressetiska gemenskapen. Hon är styrelseordförande för båda de tidningarna och chefredaktörerna för dem, Daniel Sandström och Peter Fellman, är två välformulerade publicister som har en sak gemensamt i denna fråga:
De har inte sagt pip om saken. I vart fall inget pip som hörts.
Daniel Sandström har sedan dess lämnat sin post, men det är inte känt huruvida Herlitz nonchalans gentemot utgivarskapet och pressetiken hade med saken att göra.

Så här långt är saken möjligen ett underhållande sandlådebråk inifrån mediernas värld.
Men jag påstod också att min fråga till Wolodarski var akut och viktig. Det här är bakgrunden:
En rad tunga juridiska instanser vill nu att lagen ska straffbelägga yttranden om privata angelägenheter i medier. Det kan vid en hastig anblick tyckas vettigt. Men problemet är att den makthavare som utsätts för kritisk granskning så gott som undantagslöst anser att medierna också kränker den privata sfären på det ena eller andra sättet.

Detta är en hastig förändring i utgivarlandskapet. Den parlamentariska Yttrandefrihetskommittén kom fram till att det inte behövs någon lag om kränkningar av privatliv för pressen eftersom det så extremt sällan förekommer i grundlagsskyddade medier med ansvariga utgivare och dessutom fungerar självsaneringen inom pressetiken.
Den slutsatsen underkänns nu kraftigt av tunga remissinstanser som Domstolsverket, Advokatsamfundet, Svea Hovrätt, Justitieombudsmannen och Datainspektionen.

De underkänner det pressetiska systemet som otillräckligt och en remissinstans pekar i och med DN, DI och Sydsvenskans utträde på att det dessutom vittrar sönder inifrån.

Justitiekanslerns svar är särskilt intressant.
JK anser inte att kränkningar av personlig integritet är ett problem i grundlagsskyddade medier i dag, men menar att den tekniska utvecklingen kan driva på ”spridningen av integritetskränkande material i de grundlagsskyddade medierna”.
Exakt här behövs du och Dagens Nyheter, Peter Wolodarski.
För att visa att DN inte är som Flashback eller Avpixlat gentemot pressetiken, för att visa skillnaden mellan ansvariga utgivare och oansvariga utgivare, skillnaden mellan grundlagsskyddade medier som värnar pressetik och deltar i självsanering för att skilja ut sig från medier och sajter med servrar utomlands som hotar och hatar.

Mot denna bakgrund bildades för ett år sedan Utgivarna. En organisation där samtliga stora medieorganisationer är förenade för att stärka det självsanerande, medieetiska systemet gentemot korttänkta, klåfingriga lagstiftare och värna den svenska modellen med en ansvarig utgivare i ett snabbt föränderligt medielandskap.

I styrelsen, under ledning av ordförande Ove Joanson, sitter bland andra SVT-chefen Eva Hamilton, SR-chefen Cilla Benkö, Stampen-chefen Tomas Brunegård, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Kerstin Neld, vd för Sveriges tidskrifter, Jan Scherman och Göran Ellung, TV4/Nyhetsbolaget, UR-chefen Erik Fichtelius, Eskilstuna kurirens chefredaktör PeO Wärring samt jag själv.

En central fråga för Utgivarna är att försöka få ihop Granskningsnämnden och Pressens Opinionsnämnd i en ny Medieetisk nämnd för att stärka medietiken och ansvarig utgivares roll i ett allt snabbare konvergerande medielandskap.
I dessa diskussioner deltar överhuvudtaget inte Dagens Nyheter, Dagens Industri och Sydsvenska Dagbladet.
Det är djupt olyckligt.

Före detta sekreteraren i Yttrandefrihetskommittén, Nils Funcke, konstaterar i en debattartikel på Sveriges Radios debattsajt Medieormen, att regeringen visat en enastående envishet när det gäller att driva igenom ett förbud mot kränkande fotografering. Han ser en klar risk för att regeringen med stöd av de tunga juridiska instanserna använder samma energi för att införa en ny straffbestämmelse in i yttrandefrihetsgrundlagarna och skriver:

”Frågan är om medierna har motsvarande energi och förmåga att stärka och utvidga den självsanerande verksamheten.”

Gunilla Herlitz föreföll som ansvarig utgivare varken haft förmågan eller energin att omfatta denna frågeställning. En i sig anmärkningsvärd omständighet för en så tung makthavare i familjeföretaget Bonnier, den svenska adeln inom svensk publicistik.

Jag hoppas nu på en Wolodarskieffekt i frågan, både vad avser energi och förmåga.