Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #47. Om vad vi må berätta och inte.

av Jan Helin

SÖNDAG 24 februari 2013. 

Får den fria konsten framställa Sveriges drottning på knä när hon försöker skura bort ett hakkors på golvet?
Och om så görs – får den fria pressen publicera en sådan bild?
Nej, tycker hovet. Här går gränsen för tryckfriheten inom ramarna för god publicistisk sed.

Därför har professorn och riksmarskalken Svante Lindqvist å Sveriges Drottnings vägnar anmält tidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenska Dagbladet till Pressens Opinionsnämd, PO.

Som anmälda ansvariga utgivare står vi härmed inför en enkel, men opinionsmässigt hopplös argumentation.
Enkel för att argumentet för publiceringen av bilden är tämligen självklart. Hopplös för att så många av er värnar drottningen mer än pressens frihet.

Det enkla först:
När en av Sveriges mest uppmärksammade konstnärer, Elisabeth Ohlson Wallin, gör en satirisk bild där en rad mer eller mindre sensationella nyheter sammanfattas för att ställa ut i offentligheten, då uppstår ett nyhetsvärde.
Återstår att väga om detta nyhetsvärde, eller allmänintresse, är så starkt att det motiverar den kränkning bilden innebär för i första hand Camilla Henemark och i andra hand drottning Silvia.

Camilla Henemark är mer utsatt än drottningen av flera skäl. Dels är det genom intervjuer känt att hennes livssituation är skör. Efter ett liv i offentligheten som artist är hon i dag ekonomiskt utblottad, lever i perioder som hemlös och brottas med psykisk ohälsa.
Camilla Henemark var populär i sin ungdom, men kan inte i dag sägas ha folkets kärlek som stöd när denna bild av henne når offentligheten. Hon avbildas dessutom naken, täckt av pizzabitar.
För en publicering talar att Camilla Henemark sökt offentlighet i frågor som bilden berör. Hon har också själv ideologiskt gett uttryck för vikten av satir i samhällsdebatten och har själv skapat konst som i sitt uttryck ligger ganska nära den aktuella bilden.

Drottningens livssituation är av uppenbara skäl Camilla Henemarks raka motsats. Hon avbildas dessutom i en parant dräkt, om än iförd skurhandskar och ståendes på knä skrubbandes hakkors.
Det är konstnärens kommentar av en granskning och diskussion av hennes fars förflutna som medlem i nazistpartiet under andra världskriget. En granskning som drottningen av lätt insedda skäl haft svårt att hantera känslomässigt, trots att ingen någon enda gång anklagat drottningen för att hysa nazistsympatier. Men drottningens familjehistoria är naturligtvis relevant i ett personfixerat statsskick där uppdraget som statschef går i arv.

Alla är lika inför lagen, men alla är inte lika inför de pressetiska reglerna. Enligt reglerna för god publicistisk sed får offentliga personer tåla mer närgången publicitet än andra.

Sveriges drottning är själva definitionen av en offentlig person. Detta låg till grund för mitt beslut att publicera bilden. Så varför är min argumentation hopplös, om än pressetiskt korrekt? Av detta enkla skäl:
Folket kommer att vara på drottningens sida mot den elaka pressen och den skruvade konstnären.
Det finns något hjärtvärmande och bra i det. Hjärtvärmande för att människor känner med den person som är utsatt för satiren. Bra för att den fria pressen bevisar sitt existensberättigande bättre i motvind, än i förtroendemätningars journalistiskt förlamande medvind.

Riksmarskalken försöker i PO-anmälan hävda att ”drottningen har en klart svagare ställning gentemot medierna än gemene man.”
Detta är kvalificerat nonsens. Drottningen når ut i vilket media som helst med vilket budskap som helst exakt när hon vill. Men det skulle göra henne mindre drottninglik.

Vad riksmarskalken egentligen gör är att uppmana Pressopinionsnämnden att stödja monarkins behov av att hålla drottningen upphöjd.

Det finns ett bättre sätt än PO-anmälningar för att åstadkomma det. Det är att helt enkelt förbigå satir med den tystnad som upphöjdheten kräver.
”Noblesse oblige”, skrev en gång Balzac och syftade på de privilegierades ansvar gentemot högre värden än egenintresset.
Upphöjdhet förpliktigar. Drottningen av Sverige har en förpliktelse i att låta det fria ordet vara fritt.

  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Emil Berglund
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB