SÖNDAG 10 mars 2013.

Med dessa tankar gick jag i fredagskväll hem efter att ha sett Aftonbladetprofilen Alex Schulmans show ”Älska mig” på teater Maxim i Stockholm:
Av olika skäl har det kommit att bli så att jag är god vän med människor som försörjer sig på skapande verksamhet som utgår ifrån dem själva.
Alltså inte journalister, utan artistisk verksamhet. Såsom författarskap, kreatörer av olika slag, komiker, regissörer och sådana.
De har alla en uppenbar sak gemensamt. De skapar för att fylla ett hål i sitt bröst. Bekräftelse för vad de själva skapat lindrar den kalla vinden genom detta hål. Men det kan aldrig fyllas. Det spelar ingen roll om de blivit ohemult rika på sin verksamhet eller precis fått ett litet genombrott. Hålet kräver ständigt samma påfyllning.

Det saknas inte teorier kring hur detta hål uppstår. Självupptagna, eller på annat sätt frånvarande, föräldrar är sannolikt den vanligaste. Men det finns andra förklaringar och undantag från allt. Vi kan här nöja oss med att konstatera att resan dessa skapande människor genomför kräver ett visst bagage. Och att människor utan detta bagage sällan skapar något utifrån sig själva som berör andra.

Jag är inte direkt ensam om den observationen och tänkte därför ägna mig åt en något mindre vanlig fråga:
Varför står dessa skapande människor i så hög grad inte ut med varandra?

I en god värld skulle det ju vara tvärtom. De som delar detta hål i bröstet skulle förstå varandra och som inga andra förmå stödja varandra.
Jag har flera gånger på nära håll sett rädslan i stunden före det som skapats ska möta sin publik. Den är svårartat ångestframkallande att bara se från sidan. Det handlar inte längre om frågan om det som skapats duger. Frågan artisten i denna stund ställer sig i djupet av sitt hål är:
Duger jag?

Jag tänker att de som varit där skulle förenas i någon slags gemenskap, oavsett vilket svar de fått av publiken. De delar ju en unik erfarenhet av att ha försökt fylla sina hål och har därför gett sig av till en av de ensammaste platserna på jorden där du står ensam med det du skapat och ska bedömas. Lägg därtill att detta sker i en omvärld som består av människor som inte sällan anser att det mesta som sticker ut bör beskäras. Världen är full av klipp-dig-och-skaffa-dig-ett-jobb-gubbar.

Tanken om att den gemensamma erfarenheten av utsatthet borde kunna bygga en gemenskap kan i vart fall inte lättvindligt avfärdas som befängd.
Men i verkligheten förefaller det i huvudsak förhålla sig precis tvärtom. Baktalandet och elakheterna de skapande människorna emellan känner få gränser.

Det som med jämna mellanrum flyter upp till ytan via så kallade kulturbråk eller författarfejder, är en västanfläkt jämfört med vad som vore möjligt att rapportera från verkligheten mellan skålen och väggen.

Det finns en sorglig oginhet skapande människor emellan. Kring detta fenomen finns inte lika många teorier som kring hålet i bröstet. Min egna teori är att oginheten uppstår i ett antagande om att det bara kan finnas en viss mängd bekräftelse här på jorden. Om väldigt mycket bekräftelse går till dig blir det mindre över till mig och mitt hål.
Min teori stärks av att avskyn tenderar att öka ju mer lika varandra personerna är. Ömsesidig framgång kan överbrygga en del, men aldrig allt.

Alex Schulman har gjort en underhållande föreställning om sitt hål i bröstet. Den handlar om hur han tror att hans far en sommardag i barndomen slet upp hålet i bröstet och hur han försökt fylla det sedan dess. Han öppnar med rolig betraktelse av sin maniska jakt på bekräftelse, han jämför sitt hål med andras. Och så landar han i en hudlös reflektion om hur detta hål hindrar hans vuxenhet att inträda fast den borde, inte minst om han ska undvika att riva upp samma hål i sin dotter.

Om den var bra?

Dagens Nyheter hyllade föreställningen, SvD förhöll sig tvekande och Aftonbladet tyckte att den saknade djup.
Mig ska ni inte fråga. Mitt svar kommer att vara ointressant eftersom jag är god vän med Alex Schulman och saknar hål i bröstet.