SÖNDAG 12 maj 2013.

Den vedervärdige mannen i Cleveland är utan tvekan veckans mest omtalade story.
För några år sedan hade en sådan nyhet behövt några dagar för att etablera sig som det stora samtalsämnet. I dag tar det ett par timmar. Skälet är för en gångs skull inte tekniskt.
Det handlar om människor som nyhetsvärderar. I dag värderas en vedervärdig mans handlingar gentemot tre kvinnor på andra sidan jorden omedelbart som en toppnyhet av samtliga svenska medier samtidigt.

Det finns säkert vissa omständigheter som bidrar till det. Att det inte var så länge sedan historien om Joseph Fritzls incestkällare dominerade media kan vara en faktor. Att händelsen i Cleveland dessbättre är extremt sällsynt och spektakulär kan vara en annan.
Men i en svensk kontext vill jag hävda att detta är en typisk historia där kvällstidningarna för några år sedan röjt vägen genom en kraftfull nyhetsbevakning. Tagit de etiska smällarna och gradvis lagt ribban på en nivå för detaljer vi står ut med i ett så vidrigt händelseförlopp. Därefter hade övriga medier gjort entré i en sådan här historia.

Vi kan göra en jämförelse med en av de hemskaste historierna jag har haft att hantera i ansvarig ställning. Det handlar om den fasansfulla historien om pojken Bobby år 2006 och den systematiska dödsmisshandel han blev utsatt för i ett öde hem i Malmbäck i Småland av sin mor och styvfar.
Rapporteringen om Bobby började mycket tydligt i kvällstidningarna och övriga medier följde till slut efter. Min känsla då var att väntan inte hade med en nyhetsvärdering att göra från andra medier. Det handlade snarare om att de ville invänta en tillvänjning vid alla hemskheter i historien hos publiken. Den fick kvällstidningarna stå för, innan de riskade sina varumärken genom att gå in i en så uppslitande historia.
Om det mönstret skulle ha följts i Cleveland skulle morgontidningar och radion kommit först till helgen med genomarbetade, mindre nyhetsdrivna, mer förklarande reportage.
I dag är alla på historien från minut ett. Själv hörde jag den först i Dagens Eko och konstaterade att Aftonbladet och Expressen redan var igång med rapporteringen, såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet toppade sina utgåvor med historien direkt.

Vad driver detta? Har den här typen av extrema våldshistorier plötsligt fått en sådan odiskutabel relevans att det är självklart att alla medier värderar dem lika?

Pressetiskt rör vi oss på ett minfält. Vad är relevant att berätta? Hur mycket detaljer krävs för att göra historien begriplig och var går gränsen för när rapporteringen övergår i autentiskt underhållningsvåld?
Den senare frågan verkar ha ungefär lika många svar som läsare. Uppfattningen om hur mycket läsare tycker är relevant att få veta varierar extremt i en sådan här historia. Jag har inte sett någon forskning på området, utan hänvisar till de många olika reaktioner som kommer i min mail.

En del läsare drivs av att förstå ett beteende i den absoluta ytterkanten av vad som kan kallas mänskligt liv. Andra har ett behov av att uttrycka medkänsla med offren, en känsla som till en viss gräns förstärks av att få veta detaljer.
De flesta vill dock veta hur något sådant här är möjligt. De vill förstå sammanhanget. Detaljerna är vad som kopplar, eller kopplar bort, en sådan här händelse till olika sammanhang.
Ett fåtal, men som brukar vara högljudda och välformulerade kritiker av media, vill inte bli berörda alls av sådana här nyheter. Det är en rationell typ av läsare som snabbt avskriver händelserna i Cleveland som ett enskilt elände utfört av en psykiskt sjuk spillra till man. Det finns inga intressanta samhällsanalyser att göra ur händelsen, den är alltför perifer. Rapportera den kort, sakligt och snabbt, med ett minimum av detaljer, så att vi kan gå vidare till väsentligheterna.

De pressetiska bedömningarna i ett fall som Cleveland underlättas väsentligt av att det sker i USA. Publicitetsskadan en svensk tidning kan orsaka de inblandade är nära noll i jämförelse med lokala, amerikanska medier.

Det var skälet till att Aftonbladet till exempel publicerade bilden på den sexåriga flickan Jocelyn, som fötts i fångenskapen. Bilden skickades ursprungligen ut av familjen själva och publicerades för första gången av den lokala tv kanalaen ”19 Action News” i Cleveland, Ohio.
Flera stora amerikanska medier publicerade därefter bilden såsom Huffington Post och USA Today. Dagens Nyheter i Sverige hade bilden på sin förstasida i onsdags.
Efter någon dag blev det känt i USA att familjen inte längre ville att den bilden skulle publiceras. Aftonbladet upphörde då omedelbart med publiceringen av den, även om skadan naturligtvis redan var skedd. Hur stor skadan nu är av att ett svenskt media publicerar en bild som redan är extremt spridd av amerikanska medier.
Om Cleveland historien ägt rum i Kramfors, så hade jag aldrig i ett så tidigt skede publicerat bilden på flickan utan att känna till familjens inställning.
Bilder är ett viktigt moment för begripligheten av sådana här historier.

Vissa detaljer från Bobby historien kan fortfarande förfölja mig och i stilla stunder kan jag undra vad som blir bättre av att jag känner till dem.
Slutsatsen av Bobby och Fritzl var densamma som kommer att bli fallet i Cleveland; detta var möjligt mitt ibland oss, utan att någon förstod vad som pågick, trots att några borde förstått.
Det, och insikten att det finns män som världen skulle vara bättre förutan.