SÖNDAG 5 maj 2013.

Vad händer med demokratin när politiskt inflytande blir till salu?
Det behöver i sig inte betyda slutet på världen för att politik påverkas av lobbyister, inte ens om den är betald. Det kan komma fram bra förslag för det.
Det är ungefär som med tipsare till tidningar. De har nästan alltid ett syfte som gynnar dem själva. Uppgifterna de lämnar kan vara av intresse ändå, om de går att verifiera. Det är en avvägning.
Denna avvägning underlättas avsevärt om utgivaren känner till i vems intresse som tipset lämnas. Bra redaktioner lägger stor kraft på att ta reda på det.
Annars riskerar journalisten att bli vad som med branschjargong kallas för en nyttig idiot. Alltså någon som springer någons ärende, utan att förstå att det är vad man gör. Eller ännu värre; man förstår mycket väl men struntar i det eftersom en story, är en story är en story

Problemet med pengar i politiken och lobbyister är att agendan blir dold. Det blir oklart i vems intresse frågor drivs. Riksdagsmän riskerar att förvandlas till nyttiga idioter som skriver motioner, driver frågor utan att förstå varför. Eller ännu värre; de förstår mycket väl, men struntar i det eftersom… tja, någon story får de ju inte, men kanske eftersom de äntligen finner något att säga.

Aftonbladets granskning ”Demokrati till salu” kartlade hur många förtroendevalda som efter sina uppdrag idag jobbar med samma frågor, men som lobbyister.
Reportrarna Richard Aschberg och Erik Wiman och fotografen Ola Axman tog också ett steg längre och använde den kontroversiella metoden som brukar kallas Wallraff. Under falska namn sökte de förre försvarsministern Sten Tolgfors för att de ville ha ny lagstiftning för de som driver flyktingförläggningar.

Att använda dolda kameror i journalistik bör ske med försiktighet och ett glasklart syfte måste kunna anges. I detta fall tycker jag inte det var svårt. Det är utan tvekan intressant hur det pratas mellan skål och vägg när politiskt inflytande ska köpas. Det finns ingen möjlighet att med öppna frågor och svar komma åt den informationen.

Richard Aschberg och Erik Wiman får till en mailkonversation och ett möte med förre detta försvarsministern Sten Tolgfors.
De kommer inte hela vägen till rubriken ”Här säljer Sten Tolgfors en lag”. Men att lyssna av mötet blir ändå intressant. När Richard Aschberg frågar om lagstiftning utesluter Tolgfors inte det, eller deklarerar att det kan de omöjligt lova. Istället svarar han att det är en möjlighet, certifiering en annan och så vidare. Mitt i mötet bryter Aschberg och Wiman och berättar att de är från Aftonbladet.

Sten Tolgfors arbetsgivare Rud Pedersens agerande när det blir uppenbart för dem att de är granskade säger en del om hur PR-byråer och lobbyister förvandlar relationen med medier till ett spel i dag.
Nervositeten hos Rud Pedersen blir så påtaglig att de ringer Aftonbladets nyhetsdesk upprepade gånger för att intyga att de inte försökt att sälja någon lag. Så långt inget konstigt. De vill göra sin inställning klar inför publicering.
Det är nu det blir konstigt:
Rud Pedersen går ut i branschmedia och på sin egen sajt och försöker städsla nyttiga idioter för att svartmåla Aftonbladet. De får ett par andra riksmedia att hänga på. De söker mig som ansvarig utgivare för att fråga om rimligheten i Aftonbladets metoder för vår granskning. De avstår dock från att publicera något när de blir klara över omständigheterna.

Det är ett problem med den här krishanteringen. Aftonbladet har i detta läge inte påstått någonting. Vi har inte publicerat någonting, bara ställt frågor och avslöjat för dem att vi gör en granskning. De dementerar alltså något som aldrig påståtts.

Möjligen med en förhoppning att få med sig de slentriansmässiga kvällstidningskritikerna för att misstänkliggöra en relevant granskning. Det ser ut som ett försök att starta ett drev åt andra hållet före skiten träffar fläkten, helt enkelt.
Jag kan inte bedöma hur lyckosam Rud Pedersens ”krishantering” är. Bara konstatera att det Aftonbladet ett par dagar senare kom att publicera är en relevant granskning som visar att 266 politiker och politiskt tillsatta tjänstemän som slutat sina jobb på regeringskansliet och riksdagen de senaste sex åren i dag återfinns som lobbyister där de tjänar bra pengar på sina forna politiska kontakter.

Själva nervositeten som Rud Pedersen och Sten Tolgfors ger uttryck för i efterhand är kanske granskningens bästa avslöjande.
Det visar på gränslandet som denna verksamhet rör sig i och som i Sverige är helt oreglerad.
Det är ovanligt. I vart fall i västerländska demokratier.
I såväl USA som flera europeiska länder omgärdas kontakter mellan lobbyister och politiker av ett regelverk som syftar till transparens.

Alla kontakter med politiker måste registreras och alla utgifter i samband med det redovisas så att det lätt ska gå att se hur lagstiftningen varit föremål för påverkan.

Transparens är en grund för demokratin och rättsstaten. Det är viktigt att veta vem som är föremål för rättstatens prövning, liksom på vilka grunder prövningen sker. På samma sätt är det viktigt att kunna få reda på vem lagstiftare träffar och vem som finansierar de frågor de driver.
Om PR-branschen vill slippa den här typen av regelbundet återkommande granskningar vore det en mycket bättre idé att verka för att ett sådant regelverk införs.
Nästa gång kanske vi helt enkelt kontaktar någon före detta journalist som i dag är lobbyist och betalar dem för att driva frågan… Det vore en fin ironi och skulle i längden åstadkomma en transparens som skulle gynna både journalistiken och demokratin.