SÖNDAG 19 maj 2013.

Ibland slår en tankar när man tar del av nyhetsrapproteringen som liksom inte lämnar. Jag ska denna söndag ägna mig åt en tanke om ett gap. Ingen ny tanke, men en omständighet som om vi på riktigt tog in hur det faktiskt förhåller sig möjligen skulle leda till krav på förändring av världsordningen. Tror jag.

Vi är i dag så vana vid tanken att en blus, eller en tröja ska kunna kosta 149 kronor. Den kan förvisso kosta 2 000 kronor också. Men lågpriset anses hos oss som någon slags mänsklig rättighet. Vi vet egentligen hur det är möjligt.
Vi vet att förutsättningen för 149 kronor är att extremt fattiga människor, jobbar extremt långa dagar för mycket liten lön, mycket långt hemifrån med mycket få rättigheter och inte sällan boendes i fabriksanläggningen.

Då och då, men mycket sällan numer, kan vi ta del av känsloladdade reportage där det kallas slavarbete, eller sweatshops. Men det är av någon anledning inte tillräckligt för att vi ska reagera och kräva en ändring av världsordningen. Hemskt tänker vi och shoppar lågpris. Inte sällan med ett slags moraliskt patos om att det är slösaktigt och fult att betala för mycket.
Det kan bli lite upphetsat ett tag kring sådana reportage när någon informationschef från en internationell klädjätte säger att de minsann betalar lagstadgade minimilöner och därtill jobbar aktivt för att villkoren i fabrikerna ska bli bättre.

Vi pratar här om minimilöner på 250 kronor. I månaden.

H&M chefen Karl-Johan Persson meddelade i veckan vid ett möte med Bangladesh premiärminister Sheikh Hasina i Dhaka att H&M kräver att regeringen i Bangladesh höjer minimilönerna. Det skulle slå lika för alla klädföretag.
H&M köpte i fjol uppsydda plagg för cirka 10 miljarder kronor och är Europas största uppköpare av Bangladesh varor.

I en intervju med Financial Times säger Karl-Johan Persson att H&M är redo att betala högre löner, men inte förrän andra stora företag gör detsamma.
Affärslogik – ingen kan ta på sig ett moraliskt ansvar till kostnaden av sämre konkurrenskraft.

Det är alltid en balans mellan ”people, planet and profit” som Persson uttrycker det i intervjun.

Vänta nu med att kasta första stenen. Bangladesh behöver jobben och pengarna. Vi konsumenter säger att vi behöver lågpriset. Det är också en balans.
Fast i publikationer som Financial Times uttrycks det inte så. Här sägs balansen istället handla om att H&M inte kan höja lönerna ensidigt för att textilarbetarnas löner redan ligger över dem inom jordbruksarbetare och nära lärarlönerna. Om H&M skulle agera på egen hand skulle det skapa oro i andra fabriker.

”Oroligheterna är varken bra för H&M eller för Bangladesh” säger Persson.

Karl-Johan Perssons utspel sker mot bakgrund av en fasansfull olycka den 24 april där en fabrik bokstavligen rasade ihop i Bangladesh och krävde 1120 klädarbetares liv.
En nyhet som förvisso rapporterades av de flesta medier, men som inte lämnade några djupare spår i debatten. Vi  kunde bara ana gapet. Gör tankeexperimentet att fabrikskatastrofen inträffat i Borås istället och föreställ dig efterspelet. Nu ser du gapet.

Jag ser det igen fast på ett jobbigare sätt när jag går in i min dotters flickrum. En lycka via konsumtion som bygger på att ett antal mycket fattiga människor på andra sidan jorden lever odrägliga liv för att vår uppfattning om en rimlig tonårsgarderob ska vara möjlig.
Jag kan inte kräva att hon ska se gapet. Det är naturligtvis jag som gett henne uppfattningen om rimligheten vad avser garderoben.
Men det är uppenbart att det krävs en aktiv förträngning av detta gap människor emellan för att affären och vår livsföring ska vara möjlig.