SÖNDAG 23 juni 2013. 

Jag minns det ännu, snart 20 år senare, som en blixtbild där varje detalj är knivskarp. Jag minns julklapparna spridda över hela vägbanan, pepparkakorna som åkt ur burken, vissa ännu hela, andra krossade. Och jag minns kvinnan i diket, ansiktet nedåt, tjockt blod över halva hennes blonda hårsvall. Mannens hetsiga ordsvada, ett barn i ambulansen medvetslös, ett barn i filt i polismannens famn.
Jag var reporter. Detta var upptakten till en 20 raders spaltnotis om hur två omkom i trafiken söder om Sundsvall. Ingen utom anhöriga och vi som var på plats av olika skäl minns den. Det är en av tusentals dödsolyckor sedan dess.
Varje år omkommer mellan 300 och 400 människor i trafiken i Sverige. Vi vet att det är så. Vi sätter upp nollvisioner, vi blir bäst i Europa tillsammans med Storbritannien och Nederländerna på att inte dö i trafiken. (Värst är Grekland, Rumänien och Polen i nämnd ordning.)
Ändå omkommer dessa hundratals varje år.

Nyheterna om trafikolyckor är så repetitiva att de knappt säger någonting. Det är utan konkurrens vårt mest dödliga samhällsproblem. Ändå kan du i stort sett ta en nyhetsartikel om en olycka, vilken som helst, byta ut ort, datum och antal döda och köra den igen.

Det ser ungefär likadant ut i alla medier. Undantag finns naturligtvis, ett antal utmärkta artiklar om orsakerna bakom dödsolyckor. Men överlag är rapporteringen slentrianmässig för att röra ett så stort, allvarligt och engagerande ämne.
Underbetyget kan inte förklaras av att det inte finns fakta. Transportstyrelsen och Trafikanalys gör ett utmärkt jobb med att producera statistik och analys. Här finns mycket att rapportera, analysera och granska för journalistiken.
Orsaken till den repetitiva rapporteringen är å ena sidan enkel nyhetslogik. Det finns inte så mycket fakta att tillgå vid själva olyckan och när utredningen väl fått fram fler uppgifter så har redan nästa olycka som ska rapporteras skett.

Å andra sidan illustrerar detta det allt tydligare behovet av att ha redaktioner som arbetar uppdelat mellan snabbt, händelseorienterat och långsamt, agendasättande. Det kommer att bli särskilt viktigt för medier när de nu går online. Digitaliseringen i sig, och den omorganisation av en redaktion det kräver, gynnar till en början den snabba, händelseorienterade journalistiken. Det blir snart uppenbart att det inte räcker för den röst i mediekören som vill förbli intressant och relevant. Journalistik kring trafik är en tydlig illustration av det.

Så här års syns trafikolyckor ofta lite extra i nyhetsflödet. Det beror till del på den klassiska nyhetstorkan, att olyckorna inte har så många andra nyheter att konkurrera med. Men det beror också på att juni och juli är de månader då flest omkommer i trafiken.

En enkel förklaring är att vi rör oss mer dessa månader. Vi dricker dessutom mer sprit och sover mindre. Det faktum att vägarna nu är som torrast och ljuset som längst hjälper inte.
Men allt är inte nattsvart. Överlag är det faktiskt så att betydligt färre omkommer i trafiken per trafikant i dag än förr. Om vi med förr menar 1960-talet så har antalet dödade per trafikant minskat med hela 69 procent. Antalet som reser skyddat i meningen bilist, eller buss har dock elvafaldigats sedan 1960. Antalet oskyddade trafikanter, mc-förare, mopedister och cyklister har bara ökat med 60 procent under samma period, men dödligheten av dessa har minskat med 80 procent.

Det är siffror. Tittar vi djupare i forskningen på beteenden som orsakar olyckor framträder intressanta mönster:
Människor som är impulsiva i kombination med ett behov av att tillrättavisa andra i trafiken (personer som tränger sig i kön ska fantamej inte in här…) och dessutom reagerar negativt på att bli omkörda borde i nollvisionens tecken avlägsnas från vägarna.

Är du i tillägg till detta en ung man som är tekniskt mycket skicklig på att köra mc, anser att en hjälm ska vara svart för att inte vara töntig, just köpt en ny supersporthoj och anser att hög hastighet är en del av meningen med livet… ja, då lever du så farligt det går att leva i trafiken.

Cirka 20 av er kommer att dö i år och lämna livslång sorg hos nära och kära efter er.

Jag skulle hemskt gärna vilja slippa publicera en artikel om dig med bruten nacke i den svenska sommargrönskan. Ingen kommer ändå att komma ihåg den.