SÖNDAG 3 November 2013.

Återvänder likt en hetsätare till nyhetsflödet. (För förklaring se förra söndagens kolumn.)
USA:s heta debatt om introduktionen av sjukvårdsförsäkringen dominerar världens medier, men inte svenska.
SVT:s Uppdrag granskning har åter gjort ett avslöjande som hela Sverige talar om. Det handlar om att friskolor väljer starka elever framför svaga. Det var bra och angelägen journalistik. Men sådär distanserad som man blir av många timmar i stratosfären på flygplan undrar jag stilla vad upprördheten handlar om.

Var det någon som ärligt talat trodde att friskolor handlat om annat än att skapa ostörda reservat för privilegierade, motiverade och begåvade elever?

Skolan kan antingen användas såsom förr i Sverige – att vara en utjämnare, ett verktyg för att skapa ett jämlikt samhälle. Nackdelen är att det inte är en ideal miljö för de mest begåvade och till delar en hård och stökig miljö för barn från privilegierade förhållanden. På pluskontot för ett sådant system kan läggas att Sverige var historiskt framgångsrikt i världen då vi hade ett sådant skolsystem. Det gjorde att söner från gruvorter kunde bli ledare för landets viktigaste bolag eller finansmän. Dock var det en annan tid och en annan värld.
Alternativet är att skolan används för att skapa miljöer som sorterar ut begåvningar och sorterar bort andra. Ett sådant system kommer alltid att prioritera skötsamma flickor som flyttar hem från Schweiz och försöka undvika ansvar för stökiga pojkar från trassliga familjer.

I båda skolsystem finns ett pris att betala. Det vore önskvärt med två tydliga politiska alternativ som debatterade just detta. Istället sker i dag en hård segregering av den svenska skolan parallellt med en politisk debatt som tycks tro att den svenska jämlikhetstanken är något slags skandinaviskt DNA som inte påverkas av reformer i skolan. Det är naivt.

* * *

Noterar också nyheter och debatt om att människor söker terapi för sitt beteende med mobilen. Efter att ha levt åtta dagar utanför gridden där inga mobiltelefoner fungerar kan jag meddela att abstinensen släpper efter bara 48 timmar. Sedan tar egna tankar över från det ständiga kunskapssökandet och uppdateringen. Det är inte alltid bättre, men avkopplande.

* * *

Den nyhet som berör mig mest i återvändandet till nyhetsflödet är dock Lou Reeds död. Den känslan kan säkert kritiseras på något sätt. Men den är uppriktig.Mycket i Reeds livsföring talade för att han skulle komma att ingå i 27 club. En tragisk samling rockikoner som alla dött vid 27-års ålder. Brian Jones från Rolling Stones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Men Lou överlevde och kom att byta liv radikalt under 1980-talet. Han släppte alkohol och droger, började köra motorcykel och blev besatt av gitarrljud trots sina egna mediokra insatser som instrumentalist. Hans geni låg i komposition och text.
Få saker har levt med mig så länge och påverkat mitt sätt att begripa världen som den musik han skapade på 1960- och 1970-talet. Detta trots att jag antingen inte var född, eller bara barn när Lou Reed ritade om kartan för västerländsk populärkultur tillsammans med sitt band Velvet Underground och konstnären Andy Warhol.

Inget av det han gjorde ursprungligen blev vad vi i dag skulle kalla hits. Men ingen som lyssnade på det undgick att påverkas. I vart fall inte om de var vita män med ambitioner att skapa musik.

En sådan var David Bowie som tackade sin förebild genom att hjälpa honom till det närmsta legendaren Reed någonsin skulle komma hits i och med inspelningen av albumet Transformer i London 1972.
Uppföljaren, det becksvarta konceptalbumet Berlin, var kliniskt rent från hits men tillhör det mest episka rockhistorien presterat. Reeds besatthet av udda existenser vävs ihop till en långsam, smärtsam och vacker berättelse om missbruk, destruktiv kärlek, hustrumisshandel, omhändertagande av barn och självmord.
Berlin har en udda mediavinkel. Albumet totalsågades i första recensionen av det på den tiden inflytelserika musikmagasinet New Musical Express. Efter en tid återvände tidningen till albumet, gjorde upp med sin egna recension och konstaterade att de missförstått ett mästerverk.

Under 1980-talet hittade Reed ny energi i samarbetet med gitarristen Robert Quine. Det var ingen slump. Quine har berättat hur han som ung från hålan Akron i Ohio var besatt av hur New York City lät. Eller kunde låta. Han spelade som ungt fan in Velvet Undergrounds konserter på sin kassettbandspelare. The Quine tapes kom senare att bli en av de viktigaste dokumentationerna av världens mest mytomspunna rockbands konserter.
Robert Quine jobbade under en tid i samma videobutik som två andra inflytelserika gitarrister som skulle komma att ge New York ett soundtrack, Tom Verlaine och Richard Hell (bandet Television).
Inspelningarna med Robert Quine stadfäste bilden av Lou Reed, född i Brooklyn, som en inkarnation av New York.

Jag minns en sådan sinnebild, en taxiresa en tidig morgon från Manhattan ut mot Coney Island. Ett kraftigt motljus gav en filmisk effekt på de förbiflimrande gatubilderna. Ur radion strömmade Reeds tidiga låt Rock & Roll.

”One fine mornin´ she puts on a New York station and she couldn´t believe what she heard at all. She started dancing to that fine, fine music – oh, her life was saved by rock´n´roll.”

Jag minns att jag tänkte att exakt så här ska det låta just här. Och känslan av Reeds närvaro var stark. Någonstans längs Canal Street nära Broadway där hans arbetsrum ligger.
Nu är han inte där längre. Han dog enligt dödsrunan, skriven av hans hustru, performanceartisten Laurie Anderson, i lokaltidningen The East Hampton Star i parets hem på Long Island.

”He died on Sunday morning looking at the trees and doing the famous 21 form of thai chi with just his musician hands moving through the air.”