SÖNDAG 10 november 2013.

Förr i tiden var journalistik som att skriva i sand i strandkanten. Tidens gång sköljde likt vågorna bort det skrivna ur det kollektiva minnet.
På den tiden mindes vi få saker ur historien med hjälp av själva journalistiken. Vissa saker stannade kvar i det kollektiva minnet som begrepp.
Haibyaffären. Watergate. IB-affären. Geijeraffären.
Men väldigt få kunde annat än mycket övergripande redogöra för vad dessa egentligen handlat om, eller vad som egentligen skrivits om exakt vem.
Inte sällan var böcker och filmer som dramatiserat, och i olika grad fiktionaliserat, sådan journalistik mer beständigt i vårt kollektiva minne och offentliga debatt.

I dag kan alla med tillgång till en smart telefon på några sekunder kontakta ursprungskällan för att tillföra detaljskärpa i vilken historia som helst.

Det har ett enormt värde. Det berikar – i lagom doser – vilket middagssamtal som helst och kommer i tjusigare ordalag att göra vårt kollektiva minne skarpare och därmed vår möjlighet att lära av historien större.
Digitaliseringen av information och journalistik är det största bildningsprojekt mänskligheten upplevt sedan skapelsen av biblioteket. Innan tanken svindlar iväg och hamnar i omloppsbana kan vi här sansa oss och mer handfast konstatera att denna utveckling kommer att stärka journalistiken genom att göra den mer transparent, lättare att granska och ifrågasätta.
I veckan kom ett beslut av Högsta domstolen som hotar denna utveckling.

Kort bakgrund:
En företagare anser sig förtalad av Dagens Nyheter på grund av artiklar som publicerades i tidningen 2006. Denna uppfattning hos företagaren uppstod 2012 eftersom artiklarna fortfarande var tillgängliga för alla och envar via DN.se.

Problemet:
År 2006, när beslutet togs att publicera artiklarna, var Jan Wifstrand chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagens Nyheter. 2012 var Gunilla Herlitz chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagens Nyheter.

Frågan:
Kan Gunilla Herlitz anses ansvarig för artiklar som hon aldrig tagit beslut om att publicera eftersom hon tillhandahåller dem via ett digitalt arkiv?

Svaret:
Ja. Högsta domstolen uttrycker det så här:
”Utgivaren av en databas ansvarar enligt 6 kap. 1§ yttrandefrihetsgrundlagen för yttrandefrihetsbrott i databasen när det gäller information som tillhandahålls allmänheten under den tid han var utgivare, och att detta gäller även information som hade lagts in i databasen innan utgivaren utsågs.”

Det betyder att alla tidningar som nu gör sina arkiv tillgängliga digitalt gör den ansvariga utgivaren ansvarig för allt som tidningen någonsin publicerat historiskt.
Det är komplett orimligt.

Sverige har en unik princip om ensamt utgivaransvar. Det är en god ordning. Det skapar djärva reportrar och redaktörer och en ansvarig utgivare vars uppgift det är att hålla huvudet kallt och ge tidningen en linje. I det dagliga ställs befogade krav på utgivaren att kunna förklara varför hen valt att publicera det ena men inte det andra.
Det i sig skapar en vital och vardaglig debatt om yttrandefrihet i Sverige. En debatt som skärpts och stärkts av det faktum att alla i dag kan agera sina egna utgivare digitalt.

I praktiken betyder utgivarskapet att jag är ensamt ansvarig för allt som Aftonbladet publicerar. Varje artikel, notis, bildtext, bild, annons och sparad liverapportering. Det är svårt nog i det dagliga. Aftonbladet publicerar varje dygn mellan 200 och 300 texter.
Systemet havererar om ansvariga utgivaren nu ska göras ansvarig för allt tidningen någonsin publicerat. Det är av uppenbara skäl en omöjlig uppgift.

Dagens Nyheter jobbar just nu med att digitalisera hela sin historia för att göra den tillgänglig. Det är ett viktigt arbete. Aftonbladet har via ett projekt på Kungliga Biblioteket redan digitaliserat allt som tidningen någonsin publicerat sedan Lars Johan Hierta startade tidningen 1830. Vi har i ett eget projekt digitaliserat hela vårt historiska bildarkiv. Det kommer snart att vara sökbart och tillgängligt för dig som läsare. Det är en skatt, en unik historisk dokumentation.

Men jag och mina framtida efterträdare kan rimligen inte ta ansvar för allt tidningen publicerat genom historien. Ska det därför undanhållas dig som läsare?

Ska du i framtiden sitta och gissa vad Aftonbladet faktiskt skrev om Littorinaffären, alternativt be om en paus i samtalet för att kvista förbi Kungliga biblioteket i Stockholm och plocka fram artiklarna på analog mikrofilm?

Enligt den fåtaliga, men mycket kunniga, expertis jag talat med förefaller Högsta domstolens beslut om Gunilla Herlitz ansvar vara korrekt. Det är således lagen som är problemet.
Den uppfattningen får stöd av justitierådet Göran Lambertz som i en bilaga till Högsta domstolens yttrande ger något så ovanligt i dessa sammanhang som ett enkelt förslag till lösning:

Skriv om lagen så att en preskriptionstid införs från det datum då artikeln ursprungligen publicerades.

Seså lagstiftare – fixa fort.