SÖNDAG 24 november 2013.

Det går en röd tråd genom nomineringarna till årets Stora journalistpris. Den var säkert inte avsiktlig, men den säger något.
Låt oss vara storsinta och börja tråden i vinnarnas ände. Josefin Hökerberg och Roger Turesson på Dagens Nyheter vann priset för årets berättelse för sitt reportage om livsödena bakom tiggarna på Stockholms gator. En briljant genomförd berättelse som börjar i en bild alla som varit i Stockholm känner igen, men ofta låter blicken vika ifrån. På sin väg mot Rumänien beskriver reportaget mycket konkret situationen för romerna i Europa.

I klassen årets förnyare var Aftonbladets Natalia Kazmierska, Kenan Habul och Stefan Mattsson nominerade för reportageserien #välkommen. En omtumlande journalistik som med en rad nya grepp och utnyttjande av tv, sociala medier, text och bild inledde en rak diskussion med läsarna om integration och mångkultur bortom de vanliga tröttsamma klyschorna.

I kategorin årets avslöjande återfanns kanske allra tydligast den röda tråden. Expressens Christian Holmén och David Baas var nominerade för sitt genialt publicerade jobb som avslöjade Sverigedemokraterna som ett parti med riksdagsledamöter som griper till järnrör, skriker rasistiska och sexistiska tillmälen till medborgare en natt på Kungsgatan och därefter ljuger om saken.
Dagens Nyheters Niklas Orrenius var nominerad för att ha grävt fram ett hemligt register över romer hos polismyndigheten i Skåne som med imponerande precision belyste en människosyn vi trodde hörde till ett mörkt förflutet.

Ni ser tråden nu. Alla dessa jobb har fått stort genomslag och startat debatter och diskussioner om mångkultur och integration.

Den som följt nyhetsrapporteringen den senaste tiden har kunnat göra samma reflektion. Dessa frågor är i dag ständigt närvarande i de stora nyhetsmedierna på olika sätt. Ändå drivs fortfarande tesen om att medierna inte ”vågar ta debatten”.
Eller att medier har problem med att förhålla sig till ett riksdagsparti som så sent som 2003 fortfarande använde namnet från sitt ursprung i den nynazistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt som sin slogan.

Varför skulle medier ha ett normalt eller avspänt förhållande till ett sådant parti?
Vilken del av det journalistiska adelsmärket opartiskhet är det som inte tål att stå upp för en värdegrund som handlar om mångfald och alla människors lika värde?

Denna helg funderar Sverigedemokraterna på sina landsdagar om de ska ansluta sig till den bruna nationalistiska politiska strömningen som växer sig allt starkare i Europa. De har fått en inbjudan av franska Nationella Fronten att bilda en särskild grupp i EU-parlamentet.
Ett alternativ Sverigedemokraterna möjligen hellre skulle vilja se är att ingå i den högerpopulistiska partigrupp som bildats av Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. De har mycket gemensamt i sin politiska praktik och retorik, men en sak skiljer dem åt. Sverigedemokraternas rötter i rasistiska och nynazistiska rörelser. Enligt Dagens Nyheter är Sverigedemokraterna inte välkomna i den gruppen på grund av detta.
Inte ens så öppet främlingsfientliga organisationer har alltså ett avspänt förhållande till Sverigedemokraterna.

Så vad är det partiets anhängare påstår när de säger att media tiger om sanningen kring invandring och mångkultur? Vad är det de menar att medier inte vågar ta upp? Vad är det som saknas i medier om mångkultur, trots all gedigen journalistik och efterföljande debatt som till exempel syntes i årets nomineringar till Stora journalistpriset?

Dessa högljudda mediekritiker menar ofta att medier är partiska, vänstervridna och drivs av att vara så politiskt korrekta att de inte ser den objektiva sanningen.
Och den objektiva sanningen skulle i så fall vara:
Medier som definierar mångfald som något osvenskt. Medier som förklarar orsaken till brott med etnisk tillhörighet. Medier som anser att människor från andra kulturer spär ut det svenska i Sverige tills nationen går under.

Det är sant att medier inte vågar skildra verkligheten så. Och det är bra.