Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #78. Om kärlek till fosterlandet och Timbuktu.

av Jan Helin

SÖNDAG 8 december 2013.

Som alla människor säger Jason Diakité bra saker och dåliga saker.
Hans tal i veckan i riksdagen tillhör det bästa jag hört formulerat på svenska om främlingsfientlighet och rasism.
Sådana tal handlar ofta om att kombinera tydlighet med känsla i framförandet. Förebilderna är så ikoniska att de är svåra att förhålla sig till. Jag tror inte att Jason Diakité, ens i sin egenskap av artisten Timbuktu, tänkte på att han i sitt tal tog spjärn i en mening formulerad av Dr Martin Luther King 1963. Men det gjorde han tydligt när han i Sveriges riksdag tog fram sitt svenska pass och sa:

”Detta är mitt bevis på att jag inte är någon främling. Så fientligheten gentemot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet. Det är och förblir rasism. Ni behöver inte vara toleranta mot mig. Jag ber inte att få bli tolererad och er nåd är inget jag kräver. Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet.”

För exakt 50 år sedan i år sade Dr King:

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”

Har vi inte kommit längre? Ska verkligen Jason Diakité, född i Lund 1975, behöva dra sitt pass i Sveriges Riksdag för att förklara att han inte är någon främling i detta land?
För vem behöver detta förklaras?
Bästa texten i veckan om de frågorna skrev artisten Özz Nûjen i sin blogg.

”Timbuktu har i hela sitt liv, genom sin musik och sina handlingar, redan visat och överbevisat sin djupa kärlek för vårt Sverige. Det borde ha varit gott nog, för alla oss, sedan länge.”

Det borde naturligtvis vara så. Men frågan är i vart fall tillräckligt het och komplicerad för att Sveriges talman inte klarade hettan när Timbuktu skulle hyllas för sitt engagemang mot rasism vid 5i12 rörelsens prisutdelning i riksdagen. Han uteblev med hänvisning till en låttext Timbuktu nyligen skrivit och framfört. Den lyder så här:

”Dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång.”

Dessa ord menar talmannen Per Westerberg väger så tungt i Timbuktus hela gärning som artist att han valde att markera med sin frånvaro.
Samma talman har inte funnit anledning att markera mot riksdagsmannen Kent Ekeroth som driver en sajt utan ansvarig utgivare som är fylld av hat och hot mot det nutida Sverige och utvalda delar av dess befolkning.
Det kan man fundera över i det fria ordets namn. Jag är benägen att kalla talmannens agerande för fegt och opportunistiskt.

Istället debatterades om Timbuktus ord om Jimmie gul och blå är att betrakta som konst eftersom de uttalades inom ramen för hans uttrycksform Hip hop.
En obegripligt trött diskussion. Det är självklart att ord får olika betydelse beroende på sitt sammanhang. När jag var i mer mottaglig ålder var punken den effektivaste uttrycksformen. Då sjöngs om att beväpna förorten och att såväl borgerligheten i allmänhet som Zarah Leander i synnerhet tål lite bly i nacken. Jag uppfattade det aldrig som ett klartecken för politiskt våld, mer som ett poserande med ord och uttryck för frustration.

I dag nöjer jag mig med att lite tråkigt medelålders konstatera att varken Joakim Thåströms rader då, eller Jason Diakités rader nu, kommer att gå till litteraturhistorien. Det är inte det som gör dem intressanta. Det är varför artister säger det de säger just nu som är intressant.
Det ursäktar inget och det gör inte budskapen svagare. Tvärtom. Jag tycker det var fel av Timbuktu att formulera sig som han gjorde om Jimmie Åkesson. Inte för att det får mig att tro att Timbuktu plötsligt förespråkar politiskt våld. På den punkten ger han snarare uttryck för vad många med stigande hetta känner inför den politiska utvecklingen:
Det räcker nu.

Men jag tycker det var fel för att det kommer i en tid när orden som används för att uttrycka det måste vara mer exakta. Retoriken eskalerar just nu på ett sätt som ger skäl att betänka alla tiders onda spiral.
Hot föder hat. Hat föder våld. Våld föder våld.

Timbuktu är för mig fortfarande en kraftfull inspirationskälla och en viktig röst. Det ändras inte av en formulering i en låt.
Men låt oss en vecka som denna tillåta oss att avsluta med en annan ikon. En del av arvet efter Nelson Mandela går också i vår vardag att förstå så här:
Det är när du tar till din motståndares metoder och språk som du börjar förlora.

Rättelse:
Skarpögde läsaren Torbjörn Håkansson på Linnéuniversitetet rättar ett faktafel i denna text på twitter:
”Nu var det ju förstås Lennart ”Fjodor” Eriksson som skrev texten till ”Beväpna er” – inte Thåström.”
  • Tjänstgörande redaktör: Karin Selåker Hangasmaa, Ellinor Brenning
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB