SÖNDAG 22 december 2013.

Det är lätt att bli dyster i sinnet på årets mörkaste dag.
Att tänka på Kärrtorp hjälper. Attacken från nazister mot en fredlig demonstration har utlöst en reaktion som kommer att visa att vi som tror på alla människors lika värde är många, många fler än de som tror på ett samhälle byggt på rasism.
Ändå är det lätt att bli övermannad av dysterhet när den idé som tydligast vinner mark just nu är den politik som handlar om att ställa grupper av människor mot varandra.
Att förklara rotorsaken till allt ont i samhället med invandring.

Det är lätt att argumentera för motsatsen. Att samhällen som växer och blir starka, som skapar tillväxt alltid också byggt på tillväxt i befolkningen. Om motsatsen sker, att människor slutar att vilja bo i ett land och utvandring inträffar, eller nativiteten av andra skäl går ner, så kommer allt i landet att börja gå baklänges.
Men det är inte så vi diskuterar Sveriges befolkning 2013. Debatten om invandring och integration och dess problem och värden förs i Sverige sällan utifrån perspektiv av tillväxt eller arbetsmarknad.
I debatten ställs sällan frågan om hur mycket invandring arbetsmarknaden skulle behöva, eller klara. Eller hur mycket flyktingmottagning av solidaritet med offren för det vedervärdiga kriget i Syrien Sverige borde ställa upp med.
Istället ställs frågor av typen hur mycket invandring svenskheten i Sverige tål.

Den offentliga debatten får istället luft av att ett 30-tal nazister attackerar en fredlig demonstration.

Att jag skriver den här texten är ett exempel på det. När den skrivs vet jag inte hur andra söndagsskribenter valt tema denna söndag. Men sannolikheten för att fler valt just detta är tämligen stor.
Det kallas med ett fint ord för en förändring av diskursen. Det betyder att den offentliga, eller formella diskussionen och debatten i ett samhälle förändras. Sådana förändringar kan vara svåra att få syn på när de inträffar. Det är oftast först i efterhand definierande ögonblick blir tydliga vad avser förändring i en diskurs. Jag kan inte säkert påstå att denna höst varit en sådan förändring. Men jag kan konstatera att det gått få veckor under hösten utan att något media haft en nyhet, eller granskning eller debatt om integration och invandring.
Det skulle i sig kunna vara positivt. Men debatten sker hela tiden med utgångspunkt hos politiska krafter som vill göra skillnad på människor och människor. Mycket har kretsat kring Sverigedemokraterna och i kölvattnet virvlar nu de gamla naziströrelserna upp.
Det är en oroande utveckling med den konfrontativa ton i debatten och det råa våld vi sett i Kärrtorp under detta års slut.
Såväl medier som etablerade politiska partier har svårt att närma sig frågor om mångfald, invandring och integration utan att förhålla sig till främlingsfientliga och rasistiska rörelser.

Den nederländske statsvetaren och författaren Cas Mudde uttryckte detta väl i en intervju i P1-programmet Konflikt i helgen. Han menar att trenden med att högerextremer sätter förtecknen för debatten är likartad över Europa och att problemet med det är detsamma:

De etablerade politiska partierna ändrar inte sin politik, men de ändrar sin retorik för att anpassa sig till något de uppfattar ligger i tiden. Det finns en fara med det. Om gapet mellan politisk debatt och faktisk politik blir för stort så ökar missnöjet hos väljarna.

Det grundar sig i det enkla faktum att väljare inte är dumma. Vi hör vad vi hör och ser vad vi ser.

Ibland får vi för oss att just Sverige har ett särskilt förhållningssätt i dessa frågor.
Att det mest är i Sverige som media anklagas för att mörka sanningen om invandringen eller att blott Sverige svenska missnöjespartier har.
Denna uppfattning får inte sällan stöd av svenskar bosatta utomlands som vill understryka sin egna vida blick i skarp kontrast mot den provinsiella svenska.
Den är icke desto mindre helt fel.

I denna fråga beter sig obehagligt nog de europeiska länderna tämligen likartat, även om partierna lokalt naturligtvis kan variera i sitt uttryck. Det är obehagligt mot bakgrund av vår 1900-tals historia.

Det finns i grunden två typer av missnöjespartier som använder sig av invandring som förklaringsmodell för roten till allt ont. I Sverige har vi haft dem båda.
Den ena typen är egentligen mest arg på skatter i allmänhet och etablissemang i synnerhet. De gör en poäng av att uttrycka sig grovt, plumpt och tycker att deras lite retsamma, vårdslöst formulerade rasism är lite rolig.

I Sverige har de hetat Ian och Bert, i Danmark Mogens Glistrup, i Norge Carl I Hagen, i Schweiz Cristoph Blocher, i Frankrike Pierre Poujade för att gå långt tillbaka i tiden och så vidare.

Den här typen av populister har i de flesta länder ersatts av betydligt mer ideologiskt drivna rörelser med mer genomtänkt retorik.

En centralfigur för detta i Europa är Jean-Marie Le Pen och hans bildande av Front National. Många följer deras mönster. Först en grov, för landet i det närmaste chockerande hård retorik mot invandrare, därefter lokal framgång i kommunalval, därefter en genomtänkt omläggning av kommunikationen mot etablissemang och medier sedan framgång på nationell nivå.
Front National är i dag Frankrikes tredje största parti, lett av Jean-Marie Le Pens dotter Marine Le Pen.

Sverigedemokraternas utveckling är med viss fördröjning mycket lik Front Nationals utveckling i Frankrike. Det är ingen slump att Front National är en viktig bidragsgivare till Sverigedemokraterna. Det är resultatet av en gemensam syn på Europas problem där allt väsentligt kan hänföras till mångfald och mångkultur.
I övriga Europa befinner sig en lång rad partier på olika skalor i denna utveckling.

Vlaams Belang i Belgien, Dansk Folkeparti i Danmark, Sannfinländarna i Finland, Ataka i Bulgarien, Gyllene Gryning i Grekland, Lega Nord i Italien, Frihetspartiet i Nederländerna, Fremsrkittspartiet i Norge, Lag och Rättvisa i Polen, Schweiziska folkpartiet i Schweiz, Slovakiska nationalistpartiet i Slovakien, British National Party i England, Direktdemokratisk gryning i Tjeckien, Jobbik i Ungern, Frihetspartiet i Österrike, Tysklands Nationaldemokratiska parti i Tyskland.

Det finns många detaljer som skiljer dessa partier åt. De är varierande antisemitiska, antimuslimska och antiromska till exempel. Men det är vad som förenar dem som är det intressanta.
Enkla svar på Europas djupt liggande problem. Enkla svar som bygger på att de andra är roten till allt ont. Om de bara slutade komma, eller om vi bara blev av med dem så blir allt bättre.
Så ser deras diskurs ut. Därför är jag i Kärrtorp i dag.