Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #85. Om döden och Philip Seymour Hoffman.

av Jan Helin

SÖNDAG 9 februari 2014.

Att döma av statistik över läsning, klickning och delning var veckans mest engagerande historia Mary Mårtenssons  och Jonathan Jeppssons serie om unga människors självmord och skådespelaren Philip Seymour Hoffmans plötsliga och tragiska död.

Att granska unga människors självmord är svårt, viktigt och kontroversiellt. Svårt för att ämnet är så djupt sorgligt, viktigt för att beröringsskräcken för de medmänniskor som blev kvar med sorgen är så stor och kontroversiellt för att det finns en välgrundad rädsla att fel rapportering om självmord inspirerar till ytterligare självmord.
Vi berättade om förlusten av Kenny, 21, Melinda, 16, och Ellinore, 19. De hade alla sökt hjälp i vården.
Psykisk ohälsa bland unga ökar. Vad gör vi? De unga vi förlorar är sällan de som hörs mest. Tecknen på farlig ohälsa känns inte direkt glasklara.

De sover för lite, lägger sig sent, rör sig för lite i kombination med timme efter timme framför dataskärm. Vilken tonårsförälder känner inte igen den beskrivningen? Hur ska vi förstå om avgrunden är nära?

Granskningen av ungas psykiska ohälsa måste fortsätta. Utformningen av serien skedde i samråd med experter på hur uppmärksamhet i media kring självmord påverkar. Viktigt är att undvika detaljerade skildringar av tillvägagångssätt, undvika bilder på platsen där självmordet inträffat och att alltid komplettera rapporteringen med faktaupplysning om hur läsaren kan få hjälp.
Reportern Mary Mårtenssons noggrannhet och vana vid komplexa material var viktigt i detta arbete, liksom redaktören Jonathan Jeppssons smärtsamma egna erfarenhet av självmord. Hans text om brodern Jeppes självmord berörde mig och många läsare djupt.

Döden är en omistlig del av livet. Om den inträffar plötsligt och tragiskt kan vi prata om den. Annars helst inte. Döden ska inträffa som en händelse utan koppling till resten av livet, helst i sömnen eller under inflytande av smärtstillande substanser som gör att vi sömlöst skiljs från livet. Det kanske är i sin ordning att vi förhåller oss så. I vart fall tror jag det är förklaringen till att vi är vana vid journalistik om ond, bråd död men ser mycket lite av journalistik om mer vardaglig död. Lysande undantag finns, som SVT:s serie Döden, döden, döden. Men det är undantag.

De enda som pratar om döden i min tillvaro just nu är vänner som snart ska fylla 40. Insikten om att världen som vi känner den kommer att ta slut brukar drabba oss när livslinjen är dragen någonstans över 40 år.
Jag brukar sturskt rekommendera Tibetanska dödsboken. Delar av den beskriver mycket handfast konsten att dö som en del av livet, andra delar är svindlande och svårbegripliga. Det handfasta gör mig lugn. Rekommendationer om i vilken ordning du bör ta farväl av de nära och kära, hur du bör skiljas från dina ägodelar för att få sinnesro och inte lämna efter dig konflikter.
Andra finner de delarna djupt skrämmande och föredrar de mer svårbegripliga om att färdas mellan två medvetanden. En slags ursprunglig religiös föreställning. Buddhismen hanterar den handfast och beskriver hur du kan skola dig i konsten att dö genom att meditera kring hur vår existens byter skepnad i ögonblicket då vi faller i vanlig sömn. Jag vet inte… Men det är döden som ett slags hantverk.

Ett hantverk jag kan bättre är tidningsmakeri om ond bråd död. Jag såg ett lysande sådant exempel i form av vår redigerare Stefans Skölds förstasida till Nöjesbladet om Philip Seymour Hoffmans död i fredags.
Det kan se enkelt ut, men att i det gigantiska bildflöde som finns kring en sådan här händelse göra ett stramt bildval i form av ett svart vitt porträtt där hela uttrycket i förstasidan bärs av Seymour Hoffmans blick, att sedan rätt väga orden och låta rubrikmakeriet stå tillbaka för att stärka effekten är hantverk i mästarklass.

Jag sugs in i förstasidan och upplever Seymour Hoffmans märkvärdiga förmåga att omedelbart förflytta mig som betraktare ur min vardag och uppleva hur gränsen mellan skådespelaren och hans karaktär omärkligt övergår i en ny, lika påtaglig föreställningsvärld.

Det är adelsmärket för alla stora skådespelare. Enligt mig innehas världsrekordet av Meryl Streep. Hon är en av världens mest kända och beundrade kvinnor som nu ska spela en annan av världens mest kända och kontroversiella kvinnor, Margret Thatcher, i filmen Järnladyn.
Det kommer att vara omöjligt att inte se Meryl Streep bakom hennes karaktär, tänker jag. Omöjligt.
Hon har mig bokstavligen efter sex sekunder i öppningsscenen. 
Jag kan se det om och om igen för att få syn på Meryl Streep i karaktären. Det går inte. Hennes första replik:

–      How much is the milk?

Ett minspel och en gest som reagerar på att 49 pence är dyrt och magin är utförd. Hon är Margret Thatcher.
Philip Seymour Hoffman var en mästare i denna konst att förflytta oss mellan två medvetanden. Nästan alltid tog han oss med till de utanför normen. Happiness, Magnolia, Almost famous, Capote, Synecdoche, New York.
Trots sin magnifika begåvning var han olycklig på ett sätt som drev honom in i ett tungt missbruk som till slut tog hans liv. Vi kan inte veta varför. Lika lite som vi kan veta vad som drev de unga människorna i våra reportage ur detta liv.
Men vi kan berätta om dem och vi kan försöka förstå och vi kan hoppas att Philip, Kenny, Melinda och Ellinore nu funnit frid. Och kanske låta tankarna om allt detta svåra få en ny bana med hjälp av Thomas Tranströmers strof ur ”För levande och döda”:

”Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet, pokeransiktet.”

  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén och Jonna Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB