SÖNDAG 16 februari 2014.

Vad är viktigast för Sveriges Radio – att vara opartiska eller stå upp för sina demokratiska värden om alla människors lika värde?
I lagen står att Sveriges Radio ska klara båda saker. Det är inte längre möjligt i Sverige valåret 2014. Orsaken är att vi har ett parti i Sveriges riksdag som i sin politik pekar ut vissa folkgrupper och religioner som ett hot mot Sverige och vars företrädare ständigt avslöjas med rasistiska tillmälen.

I veckan valde Sveriges Radio väg. De väljer att inte ta ställning, alltså vara opartiska och dagtingar därmed på vissa punkter med sin värdegrund. Det är ett bra beslut sett till mångfalden i mediekören. Men följderna är inte okomplicerade. Låt mig börja från början:
Public service är i sig en konsekvens av att det finns en politisk konsensus i Sverige om att inte lita på den fria marknaden när det kommer till medier. Det kan låta på ett annat sätt i debatten från högersidan ibland. Det är genuint tomt prat. Lika tomt som socialdemokratins krav på avskaffandet av monarkin.
I politisk handling råder stor konsensus i Sverige om att staten behöver ingripa kraftfullt på mediemarknaden. Det går liksom inte att prata bort över sju miljarder kronor i statligt beslutade licensmedel och förnyade sändningstillstånd.

För Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiskhet inte bara ett publicistiskt direktiv i radio- och tv-lagen. Opartiskhet gentemot riksdag och regering är också en nödvändig strategi för överlevnad för public service. Annars skulle en skarp politisk debatt utbryta som skulle kunna sänka den statliga radion och tv:n.

Så vad händer mot denna bakgrund när Sveriges Radio startar programformat som vill vara mer engagerande i dagsaktuella frågor än strikt opartisk nyhetsrapportering och kritisk granskning?
Sådana programformat ligger i tiden. Flera av de bästa talangerna för att leda sådana program vill i ökande utsträckning ta ställning och uttrycka sina åsikter i brännande frågor i samtiden, utan att för den skull bli partipolitiska. Också det ligger i tiden. Ni förstår att vi nu är framme vid fallet Soran Ismail. För så vitt jag vet är hans partipolitiska sympatier inte kända. Känt är dock att han både underhållande och tänkvärt hävdat principen om alla människors lika värde, tagit ställning för jämställdhet och gjort underhållning av ställningstagande mot rasism och diskriminering.
Jag tror de flesta håller med om att det där var en smula torftig, men habil beskrivning av Soran Ismails gärning. Min retoriska poäng är att jag använde exakt samma ord för att beskriva Soran Ismail som används för att beskriva de demokratiska värden Sveriges Radio är ålagda att ta ställning för.

Så varför kan inte Soran Ismail vara programledare för Morgonpasset i P3?
Svaret är brutalt klart:
Soran Ismail kan inte vara programledare för Morgonpasset i P3 för att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen.

Om Sverigedemokraterna inte suttit i beslutande ställning över public service i form av sina riksdagsmandat hade Soran Ismail setts som en sällsynt lyckad medarbetare i Sveriges Radio för att ge uttryck för de demokratiska värdena. Nu blev han istället ett problem.  Han valde att lämna Sveriges Radio för att kunna fortsätta sitt engagemang. Det var nog rätt beslut.

Men det lämnar Sveriges Radio i en samtida iskall blixtbelysning. Ledningen köpslår på denna punkt med försvaret av alla människors lika värde för att vara opartiska gentemot Sverigedemokraterna. Så ser den politiska påverkan gentemot statens medier ut i verkligheten. Det understryker vikten av fria, kommersiella medier vars värdegrund och hållning inte påverkas av vilka partier som sitter i Sveriges Riksdag.
Det finns självklart andra sätt att ge röst åt de demokratiska värdena för Sveriges Radio än att utse röster som Soran Ismail till programledare. Men synen på programledaren som mer av en ämbetsman är svårförenlig med programformat som Morgonpasset.

Det var också lättare att definiera rollen som programledare på den tiden då det rådde en ren vänster-höger skala i politiken. Hög skatt på ena sidan, låg skatt på den andra. Programledaren opartisk i mitten. Men vad händer när den politiska skalan börjar bre ut sig längs en skala som handlar om synen på människovärdet?

Många har befarat att den politiska retoriken i Sverige skulle ändras med Sverigedemokraternas framgångar. Det har inte hänt hos de politiska partierna. Mycket tack vare statsminister Fredrik Reinfeldts spikraka hållning gentemot Sverigedemokraterna.
Sveriges Radio blir nu med sin kategoriska argumentation kring opartiskhet istället en kraft i det svenska samhället som normaliserar ett politiskt parti med rötter i nynazism.
Jag tror inte att Sveriges Radio vill vara det, men det blir en oundviklig konsekvens av att de väljer att inte ta avstånd från Sverigedemokraterna med stöd i radio- och tv-lagens krav om en hållning vad avser alla människors lika värde.
Jag har stor respekt för public service uppdrag och vill givet den tid jag har för sådana här texter undvika tvärsäkra påståenden om de valt rätt eller fel i en så komplex fråga. Ytterligare diskussion och klargörande behövs. Det räcker inte med att vd Cilla Benkö säger att hon inte är rasist, som hon kände sig manad att säga i veckan. Det är det nog ingen som tror att hon är och det är inte en fråga som någon har ställt. Uttalanden av den typen tror jag kan avskrivas som ängslighet inför det frågor som Sveriges Radio nu behöver besvara:

• Varför sägs dessa regler bara gälla under valåret? Är Sveriges Radios opartiskhet inte lika viktig under andra år?
• Varför kan Alexandra Pascalidou, med sitt välkända engagemang mot rasism och Sverigedemokraterna vara programledare i P1, men inte Soran Ismail i P3?
• Hur kan Gina Dirawi vara programledare i SVT med samma engagemang? Tolkar SVT och Sveriges Radio lagen olika?
• Hur kommer det sig att den opolitiske chefredaktören Daniel Nordström på Arbetarbladet i Gävle stängdes av från en nyhetspanel av Sveriges Radio men Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski fortsatt hörs i sådana paneler, trots en välkänd politisk bakgrund som ledarskribent och fortfarande verksam som opinionsjournalist?

Med den linje Sveriges Radio valt kan inte gallringen av röster som programledare och deltagare i paneler präglas av godtycke.