Det borde ha blivit en sådan där rapport vi vant oss vid.
Nils Horners lugna, sakliga stämma ur radion från en oroshärd i världen. Denna gång från Afghanistan inför ett val de flesta av oss inte vet så mycket om.
Nils Horner skulle hjälpt oss förstå. Han skulle gestaltat valets frågor genom att tålmodigt ge röst och sammanhang åt vanliga människor mitt i världsnyheterna. Han var mycket skicklig på det. Att inte bara använda röster på plats för att ge reportaget lite närvaro och färg, utan kombinera dem med sin kunniga analys. Kvalitetsjournalistik utan åthävor. Nils Horner gjorde världen mer begriplig.
Det är en sådan rapport det borde blivit också i går från Kabul.

Istället blev det en sorgens dag förjournalistiken. Nils Horner tystades med ett skott i bakhuvudet på öppen gata.

Vi vet inte varför ännu. Men vi vet att mordet sker i en tid där journalister i förfärande utsträckning blivit måltavlor. Det har aldrig varit riskfritt att rapportera från krig och konflikter. Men risken har handlat om att komma för nära det våld journalisten är utsänd för att skildra och förklara.
I dag riktas våldet allt tydligare och avsiktligt mot journalister.

Vi ser det i mildare, men likafullt allvarliga, sammanhang här hemma genom ökade hot mot journalister. I den värld Nils Horner verkade i dödades i fjol 120 journalister enligt internationella journalistfederationen, IFJ. Hälften av dem mördades.
I Syrien är journalister uttalade måltavlor för stridande parter. Samma sak såg vi nyligen i Egypten. Flera situationer har den senaste tiden varit ytterst nära att sluta i tragedi för svenska journalister. Niclas Hammarström och Magnus Falkehed i Syrien. Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Bert Sundström i Egypten.
Diskussionen om hur säkerheten kan höjas för journalister lär nu starta. Förhoppningsvis också samlade och tydliga protester mot de regimer och grupper som hotar och dödar journalister. Allt det är rimligt.

Men i den diskussionen är det viktigt att komma ihåg en sak. Det är ingen utom gärningsmannen som gjort något fel här. Tvärtom har det gjorts rätt. Nils Horner var extremt rutinerad i att arbeta i krigs- och konfliktområden. Han var utbildad i säkerhetsfrågor och omvittnat försiktig.
Det var rätt att Nils Horner befann sig i Kabul för att göra världen mer begriplig. Det kommer aldrig att vara ett riskfritt arbete. Jag känner stor tacksamhet och ödmjukhet inför alla kollegor som likt Nils Horner vill utsätta sig för dessa risker för att söka den självupplevda berättelsen.

Sverige har förlorat en viktig röst från världen. Vi journalister har förlorat en förebild.

Det kan aldrig accepteras. Våra tankar är i dag med Nils Horners familj och kollegorna på Sveriges Radio. Det är så outsägligt sorgligt att vi aldrig ska få höra hans röst i radio mer.
Framåt finns bara ett sätt att hedra Nils Horners minne.
Gå i hans fotspår. Tystna inte. Fortsätt vara på plats, fortsätt att berätta.