Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #88. Om fördomar och höjdskräck.

av Jan Helin

SÖNDAG 2 mars 2014.

CANAZEI, ITALIEN. Ett sportlov på skidor kan vara många saker. En av de mindre väntade är kanske en resa in i egna fördomar.
Fördomar är inget vi är stolta över, men ett nödvändigt ont för att få ihop världen på ett begripligt sätt. En fördom är vad som inträder i våra arma skallar vid kunskapsluckor eller annan brist på information. Eller när vi blir rädda.
Jag lider av höjdskräck. Skratta lagom, akrofobi inom rimliga gränser är inte ens något psykiatrin bedömer som sjukt eftersom det är rotat i en rädsla som är sund. Evolutionen har liksom prioriterat oss höjdrädda.
Låt oss, medvetna om den haltande jämförelsen,  gå till djurvärlden för att exemplifiera. De allra flesta arter som inte kan flyga skyr höjdskillnader i form av stup.

Stenbocken är ett undantag. Den kallas bergets mästare, är outsägligt vacker, saknar helt höjdskräck och är utrotningshotad.

Hur som helst. Jag är nu på väg upp till Stenbockens land i en italiensk lift från byn Arabba. Den klättrar 1 450 höjdmeter på några minuter, upp till 2 478 meter över havet och går hängandes i bara två punkter rakt upp mot en stålkonstruktion på en lodrätt klippa, kabinen hänger fritt i vajern 200 meter upp i luften.
Jag möter här min första fördom i mitt eget huvud.
Tyskar kan man lita på när det kommer till mekanik, italienare har för mycket temperament för den precision och noggrannhet som krävs för mekaniska konstruktioner som avgör liv och död.

En skidlift är en mekanisk konstruktion på liv och död.

Att ingen förutom jag i kabinen förefaller uppleva situationen extrem när vi närmar oss det tvärbranta bergsmassivet hängandes i en stålkabel understryker bara hur förd bakom ljuset en människomassa kan bli. Italienarnas glada hetsande från kön ekar i skallen ”avanti, avanti”.
Det här är inte genomtänkt. Minns min nyfunne vän på hotellet från kvällen innan som klargjort att min rädsla är rationell:
–      Det är ju lite så att först går liftsystemen i Österrike när de är nya i tio år, sedan i Frankrike tio år, sedan kommer de hit till Italien och skramlar på tills de tar slut.

Jag är nu rädd. Och vi pratar inte om att jag känner lite obehag här. Ångesten när kabinen närmar sig överhänget på klippkanten blir så stark att jag svimmar. Två gånger.

Liften kommer dock fram som planerat. De gör ju ofta det.
När jag åter har tillgång till information via dator och uppkoppling på kvällen kan jag konstatera att min svenske väns påståenden om att liftsystem går i arv mellan länder är rent nonsens. I den del av Italien jag befinner mig i finns några av världens mest moderna liftsystem.
Liftolyckor i sig är extremt ovanliga. De vanligaste olyckorna sker i släpliftar som går på marken när åkare fastnar på olika sätt. I skidsammanhang hittar jag ingen stor kabinliftolycka på 2000-talet. Den svarta statistiken under 1900-talet fördelar sig ganska jämnt mellan länder.

• Schweiz. Två svenskar omkom och nio skadades allvarligt 1994 när en mindre kabin skenade bakåt.
• Frankrike. I juli 1999 störtade en linbanekorg till marken när den helt enkelt lossnade från vajern. Det var i St-Etienne-en-Dévoluy i sydöstra Frankrike. 20 personer omkom, samtliga var liftarbetare på väg att öppna systemet. I januari 1989 dödades åtta lifttekniker i Vaujany när en kabin plötsligt störtar 200 meter under en testkörning en vecka före den skulle tas i bruk.
• Italien. Orten Cavalese i Dolomiterna är här synonymt med tragedi. 1976 dog 42 människor när två kabiner föll på grund av ett avslaget säkerhetssystem som gjorde att den ena kabeln skar av den andra. 1998 dog 20 personer på samma ort när ett amerikanskt stridsplan flög rakt in i en vajer. Kabinen störtade 80 meter till marken.
• Österrike. Den värsta olyckan någonsin när det kommer till skidsystem inträffade i november år 2000 när Bergbanan i Kaprun brann. 155 människor omkom.

Detta är ingen heltäckande undersökning, men det är de stora händelserna i alpländerna de senaste 40 åren. I Sverige har under samma period en dödsolycka skett och ett tiotal mer eller mindre allvarliga olyckor. Den senaste då en kvinna i 50-årsåldern skadades svårt efter att ha fallit ur Åregondolen i januari i år.

Så vad lär vi av detta? Jag funderar på det ungefär samtidigt som min fru ska stänga ett högt sittande vädringsfönster på hotellet. Plötsligt skriker hon högt. Hennes axel har gått ur led. Dislokerad med flera centimeter, ska det visa sig. Närmsta vård är en privat ortopedklinik i byn. En svensk medturist på kliniken tröstar.
–      Var glad att det inte hände i Sverige. De är bäst i Europa på ortopedskador här, dessutom skär inte riskkapitalister emellan på avgifterna…

Jag kan inte bedöma sanningshalten i hans påstående, eller om fruns skrik av smärta gjort honom så illa till mods att han försöker trösta med en fördom.
Om svenskar i alperna så här års kan man säga mycket, men en okulär besiktning gör det inte särskilt sannolikt att de skulle vara bekymrade över vinster i välfärden. Min fördom såklart.

Allt går bra till slut. Jag lyckas övervinna höjdskräcken med god bok om italienska alpinister och hemmagjord kognitiv terapi. Hustrun får axeln i led och bandage. Vi överlever såväl liftar som vädringsfönster.

På en lunch beställer en högljudd rysk man champagne för 100 euro flaskan. Han köper tre. Lägger upp 500 euro och säger åt servitrisen att behålla växeln.
Mitt insiktsfulla eller fördomsfulla sällskap gör en observation av händelsen.
–      Du vet, de är uppväxta i någon grå jävla potatisåker. Nu har några fått pengar, nu är det nog av gråpotatis. Nu kommer de hit med pengar och tycker att vi är jävla sillmjölkar.

Puh… orkar inte hantera fler fördomar nu. Läser istället nyheterna från Ukraina och gläds över journalistik som kämpar för att fördomar inte ska skugga rapporteringen.
Kalla det gärna politiskt korrekt.

  • Tjänstgörande redaktörer: Stefan Sköld, Sandra Christensen och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB