SÖNDAG 30 mars 2014.

Har vi rapporterat för mycket om MH370?
Kritik mot medierapporteringen om det försvunna malaysiska jetplanet börjar nu formuleras. Journalistiken anses vara spekulativ och inte byggd på fakta.
Det är i sak riktiga invändningar. Det saknas alldeles för mycket fakta. Vad som egentligen hänt är i ordets exakta mening spekulationer. Mer eller mindre kvalificerade, men spekulationer.
Normalt skulle jag anse att det är en relevant kritik. Journalistik och analys bör baseras på fakta som går att verifiera.

Men jag tänker ge mig på att argumentera för varför MH370 är ett undantag. Spekulationerna svarar mot ett mänskligt behov och tjänar därför i detta fall ett legitimt publicistiskt syfte. Den omfattande rapporteringen handlar inte om någon slags morbid underhållning som kritiker nu vill göra gällande.
Orsaken menar jag är denna:
Alla vet att ingen vet vad som hänt MH370. Om en stor mängd avgörande och ostridiga fakta skulle föreligga så skulle det finnas skäl att ha en mycket mer stram hållning gentemot spekulationer.
Det är inte fria fantasier som framförs i rapporteringen. De teorier som Aftonbladet, och i stort samtliga mediebolag i världen, publicerat härstammar från expertis på flygsäkerhet från olika delar av världen. I de allra flesta fall rapporterat med föredömlig källhänvisning.

Men varför rapportera när ingen kan veta säkert?
Svaret på den frågan vill jag hävda har att göra med ett mänskligt behov. MH370 är en djupt obehaglig katastrof. Flygplan som kraschar ur skyn från marschhöjd, inte vid start och landning, är en suggestiv mardröm

Att flyga tillhör förvisso det säkraste sätten en människa kan transportera sig på rent statistiskt. Att vara flygrädd är inte ett rationellt beteende. Men människan är inte en helt rationell varelse.
Den betryggande statistiken till trots är upplevelsen av att sätta sig i en ståltub med kraftfulla motorer som lyfter dig 12 000 meter upp i luften i 900 kilometer i timmen svindlande för många människor. Ganska exakt för var fjärde människa enligt statistik om flygrädsla.

Flygrädsla orsakas i många fall av så kallad ”betingning”. Det betyder att du har ett obehagligt minne av att flyga när du varit känslomässigt sårbar eller i dålig form. Du kan ha varit deprimerad när du klev på och så hamnar planet i kraftig turbulens. Obehaget skär som en varm kniv genom smör för att du är känslomässigt uppriven. Nästa gång du flyger är du rädd för att känna på samma sätt.
Ett gott, mer handfast råd, för den som lider av flygrädsla är till exempel att aldrig flyga bakfull. Det är ett tillstånd då känslor far okontrollerat genom sinnet och är en perfekt grogrund för flygrädsla.
Flygrädda människor tillhör också den eftertänksamma delen av vårt släkte. I deras fall framkallas rädslan av grubblerier.
De kan tänka på saker som hållfasthet inuti vingboxen, där några decimeterbreda infästningar av ett vingspann på över 60 meter ska hålla när det 240 ton tunga flygplanet brakar till efter att ha fallit genom en luftgrop. Eller så tänker de på antalet felkällor i en rad helt kritiska hydrauliska konstruktioner i en flygmaskin. Eller så kan de bara inte släppa tanken på hur material, instrument och givare påverkas av de extrema och snabba förändringar i temperatur och luftfuktighet de utsätts för under en normal flygning.

Och så vidare och så vidare. Det räcker med mycket lite paranoia för att hitta tusentals angreppspunkter för oro vid en normal flygning.

Sådan flygrädsla botas bäst av mycket flygning och närmast maniskt intag av information kring hur flygplan och lyftkraft fungerar. Att försöka stänga informationen ute är ett tämligen säkert sätt att ge ett undertryck åt sådan flygrädsla.

Det är för dessa människor, de eftertänksamma, som jag menar att rapporteringen av teorier kring flygkatastrofen MH370 fyller en funktion. Det stillar ett obönhörligt sug av att försöka förstå något som påstås vara så osannolikt att det knappt kan ha inträffat. Ändå har det inträffat.
Kritiken mot rapporteringen tror jag kommer från självsäkra människor som klarar av att avstå från att tänka efter när de flyger. De kan förvisso berömma sig för ett rationellt beteende.
Men alla som varit på en flygning när något plötsligt avviker från normen – en blixt, ett hårt ljud, ett riktigt kraftigt kast i sidled – vet hur tunt denna känsla av säkerhet ligger också hos stora delar av de andra tre fjärdedelarna av mänskligheten.

Behov av förklaring uppstår. Om ingen rimlig och trovärdig sådan ges börjar vi spekulera, söka tänkbara förklaringar för att trycka tillbaka skräcken.
Det är mänskligt beteende. Det är inte enbart av ondo att sådant också kan få genomslag i journalistiken.