SÖNDAG 13 april 2014.

Det är i dag exakt ett år sedan jag inledde en podd tillsammans med chefredaktören Thomas Mattsson på Expressen. Det var ett experiment. En av tankarna var att skaffa egen erfarenhet av det snabbt växande poddformatet. För den som har till uppdrag att leda anrika gamla tidningshus in i en helt ny era för media är det en bra idé att skaffa sig en förståelse för nya medieslag genom att på det ena eller andra sättet använda dem själv. Det gäller såväl poddar som instagram, twitter, facebook, youtube, linked-in, vine, kik eller snapchat.

Redaktörer som närmar sig det nya utan entusiasm och nyfikenhet blir antingen rov för en nostalgisk hållning eller ännu värre, offer för vältaliga gurus som med nyandlig hållning vet exakt hur media förändras nu. Det senare blir som att försöka lära sig ett språk genom att tala om det istället för att tala det.

Det andra skälet att starta podden var att regelbundet föra samtal inför mediebranschen om utgivarfrågor, passionen för journalistik i en tid när journalistiken är hårt trängd av ekonomiska realiteter och diskutera de många nyheter, trender och förändringar som i dag sker inom medier.
Ett sådant forum ansåg jag saknades. Branschens egna medier är i huvudsak intresserade av nyheter kring personer, produkter och lokala analyser av annonsmarknaden. Mer publika program om media såsom Medierna i P1, som nu fått efterföljare i SVT, ägnar sig i huvudsak åt traditionell granskning av makthavare i media, eller publiceringar som på det ena eller andra sättet kan ifrågasättas. Det är inget fel på det. Tvärtom, det är utmärkt.

Men tanken var att ett ständigt pågående samtal om den unika tid medier nu genomgår skulle kunna komplettera bilden.

Det är ett samtal som sällan hinner förberedas utan bygger på att fånga något i flykten av allt vi som ledare av media i dag tar del av. Det är också ett samtal som interagerar med lyssnarna som ställer frågor via twitter på hashtaggen #mattssonhelin.
Självklart nyttjar vi laddningen i den eviga konkurrens som finns i den svenska klassikern Aftonbladet v.s Expressen. Vi är trots allt redaktörer, vi fattar begrepp som utgörning, paketering och konceptualisering.

Konkurrensen mellan våra titlar består med oförminskad styrka. Den gynnar och vässar oss båda journalistiskt. Det som podden möjligen ändrar är tonen i denna konkurrens. Förr i tiden var den förbittrad, näst intill hatisk. Jag växte upp på ett Aftonbladet där konkurrenten mytifierades genom att inte nämnas vid namn. Expressen hette ”den andra tidningen”. Det var rationellt på den tiden. Fighten handlade då om två titlar, en upplagesiffra. Det var duell. Att måla upp en tydlig yttre fiende har i alla tider varit ett effektivt sätt att leda. En sådan strategi mår inte bra av moderniteter som transparens. Troll spricker som bekant i ljus.

För egen del känner jag att tillfredställelsen av en seger över en konkurrent jag respekterar är långt högre än att vinna över någon vi programmatiskt försöker att idiotförklara.

Metoden vid händelse av förlust gentemot en respekterad motståndare är effektiv: upp snabbt och på dem igen. Om du anser din konkurrent vara en idiot ligger bortförklaringen närmre till hands.
I dag är också konkurrensen långt mer komplex. Nästan samtliga medier kan sägas tabloidiseras i någon form. Kvällstidningens engagemang, febriga nyhetsdriv och mix av innehåll är mest effektiv också i den digitala världen.
Det blir allt mindre relevant att dela upp nyhetskällor efter begrepp som kväll och morgon. Kvalitetsbegreppet inom journalistiken får allt fler parametrar. Affärsmässigt kan vi säga det rakt ut: Expressen är inte Aftonbladets främsta konkurrent idag. De amerikanska internetjättar som snabbt tar för sig på svensk annonsmarknad med globala, skalbara och datadrivna produkter är den stora utmaningen.
Utan att ha uttalat det fungerar podden som en drivare i denna kulturförändring.  Den dagliga kampen, den eviga envigen, för Aftonbladet och Expressen har blivit både svårare och roligare.

Resultatet av samtalen i podden är en ökad transparens och förhoppningsvis ökad förståelse för dessa frågor. Vi trodde nog ärligt talat när vi startade att det skulle vara en tämligen snäv krets som orkade lyssna. Våra redaktioner och några hundra till med intresse för medier.

I dag har podden regelbundet mellan 20 000 och 30 000 nedladdningar varje vecka.

I takt med att genomslaget blivit större hörs nu också en del kritik mot podden. Det anonyma bloggkollektivet Bakjour skrev i veckan att podden byggs av en ”kevlartät väv av feelgood”. Sannolikt ett uttryck för en besvikelse för att vi för sällan är i luven på varandra, även om det händer.
Kulturredaktören Martin Aagård på Aftonbladet skrev en intressant text om hur samtalet är på väg att ersätta den hårda intervjun och att detta är en kris för journalistiken. Podden MattssonHelin ansågs vara ett uttryck för det.
Jag tror att det är en riktig iakttagelse, men en felaktig slutsats. Samtalet vinner terräng i medielandskapet, men enligt mig är det alls inget tecken på kris för journalistiken.

Jag tror att samtalets växande popularitet beror på att det utgör en kontrast mot språket i andra delar av medielandskapet. Tonen i hårt formaterade tv-program, i uppskruvad polemik mellan professionella debattörer eller aggressiviteten i anonyma kommentarsfält får sin motsats i samtalet.

Det finns ingen som helst anledning att tappa självförtroendet för den som ägnar sig åt genomarbetade intervjuer i syfte att kritiskt granska makthavare på grund av att det också förs samtal i media.
Jag är övertygad om att det mesta av dagens journalistik klarar den transparensen och att morgondagens journalistik stärks av den. Om det fanns delar av gårdagens journalistik som inte tålde att genomlysas av öppna samtal lever vi bättre utan den.
Med den tron som grund avser jag att fortsätta samtalet med konkurrenten i denna märkvärdiga tid för medier.
Via skype sena nätter och tidiga morgnar, från redaktionen, från hotellrum runt Sverige och världen, från tågvagnar, bilbaksäten och från mässor, galor och almedalar.
Lyssna om du vill.