SÖNDAG 25 maj 2014. 

Det fanns alltså ingen gräns.
Det offentliga Sverige i form av Skolverket är redo att öppna dörrarna för nazismen och erbjuda dem en plattform för att agitera rasism i svenska klassrum.
Barn av judisk härkomst ska i demokratins namn acceptera att företrädare för en ideologi som försökt förinta dem ska uppta lektionstid. Detsamma gäller romska och muslimska barn och homosexuella och alla andra grupperingar som enligt Svenskarnas Parti degenererar Sverige och den vita rasen.
Det är inget annat än en skam. Alla barn har samma värde i en demokrati. Ingen ska behöva argumentera för sin existens. Alldeles i synnerhet inte i den svenska skolan.

Argumentet från skolverkets chefsjurist bör kanske försöka förstås som hedervärt. Men det är både naivt och tidstypiskt:

”Det är en grundpelare i vår demokrati, alla partier måste behandlas lika”, sade Skolverkets chefsjurist Jonas Nordström i veckan som försvar av beslutet att låta nazistiska Svenskarnas parti komma till svenska skolor.

Argumentet låter vettigt, men är isande historielöst.
Partier som vill avskaffa demokratin och krossa den demokratiska grundpelaren om alla människors lika värde behöver inte alls behandlas lika.
Tvärtom är det viktigt att stå upp för den demokratiska grundvärderingen om alla människors lika värde gentemot uppfattningar som hävdar motsatsen.

Det är inte att inskränka yttrandefriheten, det är att använda den istället för att passivt gömma sig bakom den för att slippa ta ställning.

Att vara nazist, eller rasist är förvisso inte en värdering som är förbjuden i vårt land så länge de som tycker så inte uttrycker hets mot folkgrupp.
Men att ge en nazistisk organisation en plattform för att argumentera för sin människofientlighet är att reducera rasism till semantik, en språkövning.
Hade Skolverket resonerat på samma sätt om Svenskarnas Parti hade behållit sitt gamla namn Nationalsocialistisk Front? De bytte ord i partinamnet 2009, men inte personer och inte program.

Denna glidning på ord är i dag en politisk metod. Sverigedemokraterna har gått från att vara ett nynazistisk skinnskalleparti under benämningen Bevara Sverige svenskt till ett parti inröstat i Sveriges riksdag som säger att de numer har ”nolltolerans mot rasism”.

Vad betyder det? Vad betyder de orden bara fyra år efter att partiledaren skrivit en debattartikel i Aftonbladet som säger att ”de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen” är en av orsakerna till att denna grupp människor enligt Jimmie Åkesson utgör ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.
Betyder ”nolltoleransen mot rasism” att de bytt värdegrund, eller att de lärt sig tala språket?
Att utmåla vissa folkgrupper som ett problem för en nation och ställa dem mot andra folkgrupper kommer aldrig vara något annat än rasism.

Att hållningslöst och gradvis acceptera detta tankegods för att det vinner framångar i val ger mig kalla kårar. Vi lever i Europa, vår historia borde lärt oss veta bättre.

Låt mig försöka förklara varför jag är så genuint rädd för en slapp publicistisk hållning inför detta genom att berätta lite om min tidnings historia. Det kan vara passande en dag som denna när vi ska rösta om hur Europa ska styras och exkluderande nationalism, fascism och nazism åter antas vinna mark över kontinenten.

Aftonbladet har en stolt historia ända från år 1830 då Lars Johan Hierta startade tidningen med ett starkt frihetligt, liberalt publicistiskt patos.

Men Aftonbladet har också ett mörkt, svart kapitel i sin långa historia. Det äger rum på 1930- och 1940-talet. Med andra ord än vi hör i dag, men helt likartade argument, anpassade sig Aftonbladet till rådande tidsanda och politiskt klimat.

Chefredaktören på den tiden hette P G Peterson. Han var ostridigt en skicklig tidningsmakare, en glad gamäng, kvick i tanke och formulering om samtidens 1930-tal, mycket närvarande och engagerad på redaktionen.
Som publicist var han dock naiv, möjligen berusad av tidningens framgång. Han lät tre mörkermän ge hela tidningen röst. Fritz Lönnegren, Valentin Sjöberg och Ture Janson.

Ett snällt ordval är att beskriva Aftonbladet under kriget som ”tyskvänlig”. En sannare beskrivning är att beskriva tidningen som hållningslös inför rasismen och öppet stödjande av Hitler och nazityskland.
Orsaken till haveriet är intressant och förklaras bäst av ett citat av P G Peterson återgivet i Rolf Alsings bok Aftonbladet inifrån:

”Det var ett hårdnande decennium som bara blev mörkare och mörkare. Jag försökte göra Aftonbladet opolitisk.”

Effekten av denna hållningslöshet och strävan mot att vara ”opolitisk” blev den rakt motsatta. I samklang med tidens melodi fylldes Aftonbladet av servilt nazistvinklade utrikesnyheter och beundrande opinionstexter om Adolf Hitler. Upplagan steg.
P G Peterson lät sätta Aftonbladets segel i den del av opinionen där det för tillfället blåste medvind.

Lågvattenmärket publiceras den 22 juni 1941. Det är en ledartext av Ture Janson. Han ger England skulden för andra världskriget och beskriver nu Tysklands offensiv mot Ryssland som att nazisterna först tvingades ”göra rent hus på den servilt styrda kontinenten för att sedan med ryggen fri kunna skrida till det mest betydelsefula slaget.”
Artikeln bar rubriken ”Europas frihetskrig.”

Så ser Aftonbladets historiska skam ut. P G Peterson var inte nazist, han var en hållningslös publicist.
Tidningen räddades i grevens tid 1944 av Allan Fagerström från Helsingborgs-Posten. Han var en uttalad antinazist, tidigare redaktör för studenttidningen Lundagård. Han sparkade aktivt ut nazistanhängarna och startade om.
Det finns viktiga lärdomar att dra av denna historia en valdag som i dag.
Det är ett val där politiska krafter åter vill likforma de europeiska nationerna. Krafter som vill skilja ut de olika från de lika. Lägga kollektiv skuld på etniska grupper. Som vill öppna den europeiska avgrunden igen. Som om vi glömt, eller inget begripit av historien.

Aftonbladet tänker 2014 inte stå neutralt inför dessa politiska strömmar i vår tid.
Vi är en tidning som gillar olika. En tidning som tar ställning för mångfald, antirasism och alla människors lika värde.

Därför startade vi kampanjen Vi gillar olika på valdagen 2010. Därför återstartar vi den i dag, med en uppmaning:
Rösta!