SÖNDAG 8 juni 2014. 

Jag börjar nationaldagshelgen i mailen. En läsare som heter Lasse skriver:

Sitter och läser Aftonbladet nu på morgonen (nationaldagen) och ser följande rubrik:
”Nationaldagen är en lattjolajbanlåda”.
Nån människa  som heter Somar Al Naher skriver sedan nått vi inte orkar läsa fortsättningen på. Bara rubriken och hennes namn gör att man mår illa.
Man har sett till att man inte få känna sig svensk i sitt eget land av en invandrare.
Kränkt  50 talist.
Detta är inte bra…inte alls bra
MVH/ Lasse m.fl

Det är reaktionen på en text av vår ledarskribent Somar Al Naher som reflekterar över hur den 6 juni blev Sveriges nationaldag. Lattjolajbanlådan syftar på hur den dåvarande socialdemokratiska regeringen valde mellan fyra befintliga helgdagar där en skulle bort för att ge rum för nationaldagen. Första maj, annandag pingst, Kristi himmelfärdsdag eller trettondagen. En skulle bort. Att införa en till röd dag hade kostat tre miljarder i intäktsbortfall för staten, det ansåg man det inte vara värt. Därför skulle en bort av de fyra, precis som i inslaget Lattjolajbanlådan i klassiska tv-programmet Fem myror är fler än fyra elefanter.

Som redaktör blir man lite härdad av reaktioner som Lasses. Det är lätt att få fördomar. Ibland avstår jag från att svara. Bra dagar svarar man lugnt och sakligt, mer sällan rinner sinnet till.
Jag vet inte vad som gjorde att det senare hände i fredags. Men jag skrev så här till Lasse:

Jag ska tala klarspråk:
Jag tycker att du ska skärpa dig. Att vara 50-talist är ingen ursäkt för att vara rasist. Om Somars namn får dig att må illa – kom inte med den där larviga ”jag är inte rasist va, men…” eller ”får man inte säga det i det här landet längre?”.
Den känsla du ger uttryck för i det här mailet är mycket enkelt denna:
Rasism. Inget annat, inga fega omskrivningar nu Lasse. Se dig i spegeln och ställ dig själv frågan om detta verkligen är du.
Jag tror inte att du är det. Jag vet inte varför, men jag tror att du skulle gilla Somar om du träffade henne. Jag hoppas det om dig och alla som uttrycker sig såsom du gör. De få gånger jag har haft möjlighet att testa saken har det stämt. Rasism bygger hos de flesta på att avhumanisera människor. När det genom ett personligt möte inte är möjligt viker rasismen hos alla utom de riktigt förhärdade. Det är vidriga, empatistörda människor. Jag vill inte tro det om dig.
Vi har dock alla den där mörka ådran i oss. Att förbli människa är en kamp mot egna fördomar och ett ansvar, ett rimligt krav på vår existens. Historien har visat oss exempel på hur långt avhumanisering kan drivas genom rasism. Vanliga människor som bokstavligen slaktar andra vanliga människor. Bara möjligt genom avhumanisering, tror jag.
Därför hoppas jag verkligen att du inte ger efter för känslorna i dig som du ger uttryck för i ditt mail.

Så där skrev jag och lite till. Så här i efterhand vet jag inte vad det gör för nytta. Jag har i skrivande stund inte fått svar från Lasse.
Men låt oss en helg som denna reflektera lite över våra känslor för nationen. Någon med liknande uppdrag som mitt kommer näsvist att påstå att sådana som jag egentligen inte ska uttala mig gentemot personer som Lasse. Det gynnar bara Sverigedemokraterna eftersom jag bor i Bromma och därmed kan antas sakna aning om vem Lasse är och hur han lever.
Det kan ligga något i det. Men låt mig, i samma anda som fick mig att svara Lasse, vara tydlig här:
Det bryr jag mig inte om. Jag är inte politiker. Jag söker inte ert förtroende. Jag är publicist. Jag söker ert engagemang. Mitt jobb är att berätta och publicera saker jag anser vara relevant, sant, underhållande eller som på annat sätt kan väcka era tankar och känslor. Det är därför Aftonbladet finns.

Vi lyckas om du som läsare eller tittare bryr dig. Vi misslyckas om det vi gör lämnar dig med en axelryckning. Varje gång läsare berömmer eller fördömer vad Aftonbladet gör får vi bekräftelse på att vi engagerar. Den dag det blir tyst, den dagen är det slut.
Därför är jag stolt och glad över att få vara utgivare för innehåll som Somars text.
Ni brydde er. Viktiga saker diskuterades på grund av den, även om Lasse spårade ur.

I de flesta europeiska länder har de känslor Lasse ger uttryck för nu gjorts till politik på ett mycket obehagligt sätt. Politiska krafter vill åter bygga nation genom att exkludera människor ur svensk, fransk, ungersk eller grekisk nation. Att utesluta människor ur nationen blir själva definitionen av densamma. Du hör till – du gör det inte.
Om vi stillar oss lite och återvänder till frågan om nationaldagen och ledartexten så beskriver den hur grundproblemet med den 6 juni i Sverige är att dagen inte svarar mot någon historisk händelse i vårt land som svensken känner till eller har känslor för.
Det är en bra förklaring till svenskarnas lama känslor inför nationaldagen. Jämför med Norge som med sprudlande glädje firar sin konstitution den 17 maj eller med Finland som med vackert vemod mot bakgrund av sin smärtsamma historia firar sin självständighet den 6 december. Det är två i folksjälen djupt kända orsaker som gör att firanden av nationaldagen har så olika uttryck hos våra grannar Norge och Finland.
Det är skillnaden. Och inget av det är någon anledning att för oss svenskar späka oss för att vi inte kan fira nationaldag. Det har inte att göra med att vi inte älskar Sverige. Det gör vi. Hela det enkla problemet med den 6 juni är vår vaga aning om dess historia (Gustav Vasa valdes till kung). I Danmark är det samma sak med den 5 juni. Få danskar kan svara på vad den handlar om, få firar.

Frågar du mig så är Midsommarafton det tydligaste uttrycket för en nationaldag i Sverige. Den ger uttryck för en magisk tid av ljus i vårt land, en sammansmältning av gamla och nya traditioner, en början höljd i dunkel och en natt att med öppet sinne drömma om en tillkommande.
Ljuset, öppenheten och de tillkommande. Det är grejen med Sverige.
Tack Lasse, för att du läser Aftonbladet.