Söndagskolumn #107. Om hur Aftonbladets framtid började.
avSÖNDAG 24 augusti 2014.
Det var 20 år sedan i dag.
Ett litet gäng skulle komma att lära hela Aftonbladet om framtidens journalistik.
Först var där Bo Hedin. Han var nyhetschef 1994 och var den första att sadla om till webbpionjär.
Sedan var där Pelle Andersson, i dag förlagschef, då en bullrande kulturredaktör med känsla för drastiska formuleringar.
Så här beskrev han starten av aftonbladet.se i en intervju några år senare:
– Det var lite Klondike-stämning från början. Några idioter ger sig ut i vildmarken och bygger en koja med sina bara händer. Jag fick en tre dagars utbildning för att starta den här revolutionen på Aftonbladet.
Hur var det att knacka kod 1994?
– Det var ett ”härke”, ett jävilusiskt jobb och mängder av övertidstimmar eftersom man var tvungen att skriva in 60 till 70 sidor kod för hand. Det fanns ju inte så utvecklade html-editorer från början.
Övriga två med ut i denna vildmark var Mark Comerford och Roland Stanbridge på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet.
Det allra första som publicerades på Aftonbladet.se var en text av dåvarande kulturchefen Håkan Jaensson och framlidne kulturskribenten och författaren Anders Paulrud.
Det är en fantastisk text att läsa så här 20 år senare. Den är mer visionär än vad många förmått uttrycka till denna dag.
”Vi är nyfikna, fortfarande tillräckligt nyfikna för att släpa oss upp ur åldrandets letargi och anstränga oss för att begripa. Vi var med på blytiden, då varje tidningsrad var gjuten och löpsedelsstilarna var snidade i trä. Och vi vill vara med nu.
Den elektroniska tidskriften är framtiden – eller åtminstone en del av den. (…)
I ett större perspektiv kommer de elektroniska motorvägarna att förändra världen. Frågan är bara hur snabbt – och i vilken riktning.
Optimisten ser möjligheterna att låta all världens människor ta del av all världens kunskap via till exempel Internet. Vetenskapliga verk, världslitteratur eller ritningar till enkla vattenreningsanläggningar – allt kan finnas där, fritt att hämta. (…)
Men…
…tänk om de elektroniska motorvägarna blir en lekplats bara för världens rika? (…) Klyftan mellan den rika och den fattiga världen ökar. Den som har kunskapen har också makten.
Och ännu vet ingen vad som kommer att hända med Internet, det fria, världsomspännande nätet. Kommer affärsmännen, profitörerna att ta över? Kommer avgifter och förbud att stänga ute världens fattiga? (…)
Risken finns att bara de redan priviligierade kommer att få köra in på den elektroniska motorvägen.
Optimist eller pessimist – ingen kan i dag riktigt svara på vad den elektroniska revolutionen kan betyda för vårt tänkande. Tillgången till stillbilder, rörliga bilder, text, ljud, virtuella rum och oceaner av samlad kunskap kan innebära också en intellektuell revolution – om det inte blir mest underhållning av alltsammans.”
I dag kan vi konstatera att förändringen gått snabbare än någon kunnat föreställa sig.
De ”elektroniska motorvägarna” blev inte bara en lekplats för världens rika, men frågan om kunskapen och makten är i högsta grad aktuell ännu. Avslöjanden om NSA:s övervakning, debatten om FRA och sociala mediers betydelse vid händelser som den arabiska våren tillhör vår tids allra mest genomgripande. De handlar alla ytterst om just kunskapen och makten i en digitaliserad värld.
Internetjättarna är i dag närvarande i nära nog varje svensk människas vardag. Google, Facebook och Twitter och har i grunden förändrat våra vardagsliv.
Det blev både intellektuell revolution och underhållning.
För Aftonbladets del innebar starten av aftonbladet.se starten för en helt ny era i tidningens långa historia.
När den visionäre chefredaktören Kalle Jungkvist i kombination med den drivne vd:n Mats Eriksson byggde Aftonbladet Nya Medier på pionjärernas pålverk lades grunden för vad som skulle bli Aftonbladets framtid. De utvecklade framsynt och lustfyllt såväl journalistiken som affären mot en digital medievärld.
Men framförallt skapade de en kultur av experimentlusta där nyfikenheten på det nya var starkare än nostalgin över det gamla. Det var utmanande i en tid och miljö som i huvudsak förhöll sig skeptiskt till den annalkande digitala revolutionen.
Det var modigt och helt avgörande. Utan deras arbete hade vi inte varit där vi är idag.
Aftonbladets position på vår svenska marknad är i dag unik. Över tre miljoner svenskar tar dagligen del av Aftonbladet i någon form. Sett över en vecka når Aftonbladet över fem miljoner läsare och tittare. Få, om någon annan dagstidning i världen, har en sådan räckvidd i sitt land.
Det har gjort Aftonbladet till Sveriges primära nyhetskälla online. Det är en högst avsevärd förflyttning. Aftonbladet brukade vara ett komplementmedia. En tidning du köpte för att du ville veta mer om något upprörande brott, få den bästa fotbollsjournalistiken eller utan ängsliga omskrivningar få reda på någon kändis öden och äventyr i nöjesnatten.
Allt det där gäller fortfarande. Men till det har kommit att de allra flesta besvarar frågan om varför de läser Aftonbladet med att säga:
”För att jag där snabbast får reda på om någonting har hänt.”
Det har varit en otrolig resa hit. Från den första servern med Aftonbladet Kultur, till genombrottet som hela Sveriges nyhetskälla den dramatiska dagen 11 september 2001, till den senaste tidens utveckling med realtidsbevakning, live-tv sändningar och nya TV-program byggda på Aftonbladets profiler.
Vi vill varje dag vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.
Vi är inte i mål. Vårt mål är att vara först av alla dagstidningar till framtiden. Och framtiden tenderar till att flytta på sig hela tiden. Det skapar ett behov av ständig utveckling.
När aftonbladet.se fyllde 18 år skrev jag så här:
”Då och då behöver man dock stanna upp ett tag och reflektera lite över vad som hänt.
Dagen då man blir myndig är en utmärkt sådan dag. Vi tidningsmänniskor älskar att prata om en tidnings själ. För en sådan finns i varje tidning. Kanske är det därför som vägen fram till 18-årsdagen för en nyhetssajt har uppenbara likheter med en människas.
Först en gullig, ostyrig unge, sedan en orolig tonåring i jakt på sin identitet, en liten tid en kostnadskrävande odräglig ynglig, tills du står där myndig.
18 år, odödlig, naiv och urstark. Redo att dra vad som behöver dras in i framtiden.”
Om 20-åringar kan man säga detsamma. Möjligen med den skillnaden att de blivit något mindre naiva. Något lite mindre i vart fall… och ännu starkare.