SÖNDAG 21 september 2014.

Det var många debattörer som i veckan talade om vikten av att nu lyssna på Sverigedemokraternas väljare. Jag tror att de har rätt. Det är viktigt. Låt oss börja där, med ett av ett hundratal läsarmail från sympatisörer till SD som jag fått denna vecka:

”Är ni glada nu på Aftonbladet, när SD är valets stora segrare? Aftonbladet och andra medier plus partierna är de som kan ta åt sig ’äran!’ Efter åren med alla angrepp på svenskar som kallats rasister, främlingsfientliga och som skyllts för att förfölja judarna i Malmö till exempel, trots att vi vet att det är muslimerna som står för förföljelsen, och ni tiger nogsamt om sanningen, så är det inte alls konstigt att det gått på det här sättet.
Ni förnekar problemen som skapats av Alliansen och ert totala ointresse för hur de drabbade (svenska folket) har det på grund av sjukdom, arbetslöshet och andra plågor som är en extra pålaga.
Folk vill inte bli kallade rasister när de inte är det, vi är inte skyldiga till någonting av allt det vi skällts för!
Ni som lett inkvisitionen mot de som vill ha en pluralistisk debatt, mot de som kanske ser på verkligheten ur en annan vinkel än den ni har från ert elfenbenstorn, som sett avigsidorna, effekterna i sjukvård, äldrevård, skolan med mera av den förda politiken med öppna gränser är förfärande.”

Med mer slipade formuleringar än den mailande läsaren har flera yrkesverksamma skribenter i veckan i grunden sagt samma sak.

Det är nu farligt att peka finger åt de 13 procent som röstat på Sverigedemokraterna.
I synnerhet om pekfingrarna kommer från sådana som mig – medelålders vit medieman i rik förort.

Vårt engagemang mot rasism uppfattas bara som en provocerande pekpinne och är därför kontraproduktivt. Det producerar bara fler SD-väljare. Det är ett beskt piller att svälja, men det kanske är nyttigt.
Som förklaring vill jag säga att jag tycker det är viktigt att en bred och populär nyhetskälla som Aftonbladet i tider som dessa är tydlig med att vår publicistiska verksamhet utgår ifrån en grund om alla människors lika värde. Vi har därför till exempel kampanjat för mångfalden under devisen ”Vi gillar olika” och publicerat reportageserier som problematiserat integration som serien ”Välkommen”.

Motsatsen är regel i de flesta länder med partier av Sverigedemokraternas typ. Tabloiderna i Danmark och Storbritannien är exempel på hur de bredaste medierna sätter segel där det blåser medvind och spelar på människors rädsla för det främmande.

I Sverige har både Aftonbladet och Expressen tagit tydlig ställning emot den politiska ström som Sverigedemokraterna står för.

Morgontidningarna har varit mer timida och Public Service har kämpat med sin opartiskhet. Men det spelar för denna diskussion mindre roll. Den typen av medier flyttar sällan eller aldrig opinioner. De har i grunden ett tilltal som handlar om att bekräfta sin homogena medelklass publiks självbild och världsbild, aldrig utmana den. Det är i denna fråga mycket viktigare hur medier som Aftonbladet och Expressen agerar.

Andra är bättre skickade att göra den politiska analysen. Men jag kan konstatera att kommentarerna från högerkanten hittills varit lite mer trevande. Från vänsterkanten har flera kommentarer haft ett tydligt credo i analysen som säger att SD:s väljare inte kan avfärdas som rasister för att de röstat på ett rasistiskt parti. De har mer sannolikt röstat på SD för att de är arga på jobbskatteavdrag, a-kassa, Fas 3 och avsaknaden av tydlig höger/vänster konflikt.
Polska lastbilschaufförer som lönedumpar är ett populärt exempel till varför svenska lastbilschaufförer vill stänga gränser och därför röstat på Sverigedemokraterna.

Det är ett bekvämt exempel. Polska lastbilschaufförer har i ytterst begränsad omfattning invandrat till Sverige. Med all respekt tror jag att det är en perifer förklaring till Sverigedemokraternas framgång.

Men säkra svar i ett sådant här läge är dumt. Diskussion är viktigare. I den diskussionen måste också finnas rum för att det faktiskt kan vara så här:
En stor del av SD:s väljare har röstat på dem för att de inte gillar mångkultur och varken gillar generös eller human asylinvandring samt anser att muslimer som svenska medborgare är ett hot mot svenskheten.
Det är säkert fullt möjligt att vara Sverigedemokrat och tycka att de 700 000 som är födda utomlands och går till jobbet varje dag i Sverige är välkomna att stanna. Det är inte rasism i biologisk mening som är frågan. Det är en rädsla för att bli undanskuffad, rädsla för att det svenska systemet inte producerar tillräckligt med jobb. Det är bara flyktingarna som kommer, inte den ekonomiska tillväxt som krävs för att övriga politiska partiers positiva syn på invandring ska vara realistisk. Därför måste invandringen drastiskt minska.

Jag säger inte att det är så. Men mot bakgrund av de Sverigedemokrater jag lyssnat på är det inte osannolikt att en väsentlig del av de 13 procent som röstat på SD tycker så.