SÖNDAG 28 september 2014

Jag vaknade till klockradion 05.00, finsk tid. Nyhetssändningen var overklig. Estonia var bekräftat förlist vid en position utanför Finska Utö. Jag befann mig i familjens sommarhus på Åland, på väg upp tidigt för att gå ner i viken på andjakt för att vara på pass före första ljuset.

Jag var reporter på den tiden och ringde omedelbart redaktionen istället. Niklas Silow var nyhetschef. Han tillhörde den stammen av tidningsmakare som sett och hört det mesta och därför i normala fall hade ett mycket begränsat känslouttryck inför omvälvande nyheter. Han var också nu professionellt samlad i telefon, men jag minns ännu det ändrade tonfallet och skärpan i rösten när han klargjorde att vidden av katastrofen ännu var okänd, men att allt talade för att den kommer att vara av en omfattning som vi aldrig tidigare upplevt.

Jag sa att jag var säker på att om det finns överlevande så kommer de att flygas till sjukhuset i Mariehamn på Åland. Vi beslöt att jag så snabbt som möjligt skulle ta mig dit.

Jag hade en fast monterad telefon i bilen och jag minns att jag ringde så att den blev alldeles het och började krångla. Den första rapporten lämnade jag till en extraupplaga och kunde bekräfta ett  par, tre namn som överlevande.

Efter ytterligare några timmar fick jag kontakt med en överlevande ung kvinna, via hennes pappa. Hon var förd utifrån havet till sjukhuset i Mariehamn och hette Sara Hedrenius.

Mötet med Sara kom för alltid att forma mig som journalist och min syn på yrkesetik och arbetsmetoder.
Hon var mycket lugn och samlad redan vid första mötet, men självklart mycket skör och märkt av den längsta natten i sitt liv. Historien kom i brottsstycken. Hur hon kom ur det kantrande fartyget och plötsligt befann sig på relingen bredvid en svensk man som introducerade sig som Kent. De kom överens om att hjälpas åt.

– Om vi klarar det här bjuder jag på middag i Stockholm, sa Kent.

Och så tog de varandras händer och hoppade rakt ut i det svarta helvete som var havet den natten. Historien om hur de överlevde kom att bli en liten strimma mänskligt ljus och värme i den sorg som grep djupt genom Sverige på ett sätt som den aldrig gjort i modern tid tidigare.

Jag blev besatt av att ta reda på allt som hänt dem och de fyra andra personer som överlevt på samma flotte. Jag minns deras personer och namn mycket tydligt ännu i dag. Sara Hedrenius, Kent Härstedt, engelsmannen Paul Barney, dansken Morten Boje, esterna Elmar Siegel och Paul Andersson. Jag reste och träffade samtliga, kollade och dubbelkollade uppgifter, ritade på sprängskisser av fartyget tills jag fick ihop hela händelseförloppet. Det blev till slut ett 16 sidor långt reportage om de sex överlevarna.

Lärdomarna blev för mig avgörande för mitt fortsatta yrkesliv. För mig handlade det om att på riktigt inse att det i känsliga nyhetslägen inte går att gömma sig bakom en yrkesroll. Journalisten har förvisso ett yrke att utföra också i svårast tänkbara läge, men överordnat är att förbli medmänniska. Flera år senare fick jag tillfälle att diskutera det med kollegor som rapporterat från Tsunamin och discoteksbranden i Göteborg som gjort samma reflektion.

Lärdomarna handlade också om mer handfasta saker som att intervjua handlar mycket mer om att lyssna än att fråga. Och det svårhanterliga faktum att vi journalister av nyhetsskäl är som mest intresserade av drabbade människors berättelser när de är som minst redo att prata. De flesta som varit med om något traumatiskt vill efter en tid berätta, intresset från nyhetsmedier har då avtagit drastiskt, trots att det ofta är först efter en tid som det går att utföra ett av journalistikens viktigaste uppdrag: att begripliggöra det ofattbara. Det är ett lika viktigt uppdrag som det kritiskt granskande.

I veckan publicerade vi Estonia historien på ett helt nytt sätt. Reportern Britt Peruzzi och projektledaren Maria Trägårdh har tillsammans med vårt utvecklingsteam utvecklat ett helt nytt format för digitalt historieberättande.

Dels gör vi historien om Estoinia som klassisk långläsning, som kan läsas fristående eller i sin helhet. Inredigerat i texten ligger bildspel, nya tv-intervjuer med huvudpersonerna, historiska tv-bilder, ljudfiler från fartyget och Sveriges Radio, en rörlig 3-D grafik över Estonias förlisning. Allt innehåll är vad vi kalla responsivt så att det anpassar sig till vilken skärm du föredrar just för stunden.

Vi hoppas att vi med berättelsen om Estonia 20 år senare börjat bygga en mycket mer komplett reportageupplevelse som om fattar text, tv, bilder, interaktiv grafik och fakta.