SÖNDAG 26 November 2014.

Har bevakningen av… hur ska jag säga, ”den massiva underrättelseinsatsen” i Stockholms skärgård varit överdriven?
Jag har fått två typer av reaktioner från läsare denna vecka som möjligen är en början till svar.
Den första reaktionen handlar om ilska för att reportrar med egna eller inhyrda båtar stör militärens arbete.
Den andra handlar om att vi i vår rapportering spelar på rädsla för ryssen och skrämmer fram ett intresse för en nyhet som ännu knappt är någon nyhet.
I den senare finns också konspiratoriska inslag om att vi självklart borde begripa att detta är en iscensatt rörelse av militären så här i budgettider. Den teorin kan vi lämna åt foliehattarna tills någon typ av tillstymmelse till bevis föreligger.

Att vi skulle störa militären tror jag också vi kan avfärda. Militären har inte vid något tillfälle yppat kritik om att journalister stört underrättelseinsatsen. Det har förekommit att de vänligt men bestämt bett våra utsända att hålla avstånd eller tillfälligt stänga av motorerna på båtar. Det har såvitt jag känner till respekterats.
På den svårare frågan om vi spelar på rädsla är det inte lika lätt att svara. Det är en uppfattning en del har om journalistik. Jag delar den såklart inte. Jag kan förstå att det ser obehagligt ut med stora örlogsfartyg med full fart i vår vackra skärgård. Men så långt ljuger ju inte bildjournalistiken.

Skrämseln ligger snarare i analyser och diskussioner, mer eller mindre underbyggda, om vad Ryssland egentligen vill med sitt petande på oss.

(Jo, jag vet. Det är inte bevisat att det är Ryssland. Men det är ju där själva skrämseln ligger. Ingen är väl ändå rädder för Holland här?)
Det leder mig in i ett försvar av nyhetsmurvlarna. Det är ofta i denna debatt som myckenheten i nyhetsrapporteringen ifrågasätts och det är nyhetsreportrar som får klä skott för kritiken att media spelar på rädsla.
Det är en felaktigt riktad kritik. Det är i den mer intellektuella delen av journalistiken, den som många gillar att beskriva som kvalitetsjournalistik, som själva skrämseln ligger. Det är där analyserna görs som sätter militärens spanande i otäcka sammanhang.

Också där tycker jag dock att kritiken om att media skräms träffar fel. Det vore ändå väldigt konstigt om det inte förekom en diskussion kring varför det svenska försvaret ägnar sig åt mycket synliga ”underrättelseinsatser”.

De första dygnen fanns mer analytiska inslag och texter som inskärpte allvaret i situationen. Mot slutet av veckan skedde ett tydligt skifte mot att ifrågasätta såväl medias bevakning som militärens insats.
Ändå detta fingerpekande och hånande av nyhetsmurvlar som med varierande sjövana rör sig i olika farkoster för att ta sig fram och vara på plats.
Var glad för den drivkraften hos journalister istället. Vissa dagar ger det där obändiga drivet att vara på plats viktiga nyheter. Visst, andra dagar kan den resultera i mer oavsiktlig komik i form av selfies med orange barnflytväst. Men den skadar ingen och den kan knappast anklagas för att skrämmas.

När jag läste journalistik i USA hade jag en mycket klok lärare som beskrev skillnaden mellan reportern som journalist och kritikern som journalist.

Han beskrev reportern som den med de glittrande ögonen, full av energi och nyfikenhet, som alltid vill ut och iväg för att veta mer.
Kritikern är den distanserade som redan anser sig veta vad som behövs och därför till exempel gärna formulerar sig drastiskt om löjligheten i journalister i flytvästar.

Det handlar i grunden om två olika livshållningar. Här kommer min poäng:
Båda är mycket viktiga för journalistiken. Båda har också getts utrymme i bevakningen av… äh, jakten på ryska u-båtar.