SÖNDAG 30 november 2014.

Aftonbladets Svenska Hjältar närmar sig nu sitt klimax. Om en dryg vecka är det gala på Cirkus i Stockholm som vi samsänder med TV4.
Det är den glittrande finalen varje år på ett journalistiskt projekt som Aftonbladet utvecklat under åtta år.
Det började som en idé för att svara på den allra vanligaste kritiken från läsarna om nyhetsmedier:

Varför måste allt vara så negativt? Varför rapporterar media så sällan positiva nyheter?

Det är en kritik som hörts under så många år att den tenderar att mottas som slentrian från oss som jobbar i nyhetsmedier.
Icke desto mindre tror jag att den är djupt relevant och än mer så nu än förr.  I en artikel i Dagens Nyheter i veckan, som egentligen handlade om varför gulliga katter kan driva mer trafik än nyheter, framträdde läsaren Stefan Dubbelman. En 47-årig man som beskrev sig som ”mycket politiskt intresserad, medelklass med skapligt välbetalt jobb”.
En något tillspetsad sammanfattning av nyhetsbranschen skulle kunna vara att om du inte kan attrahera läsare som Stefan med nyheter så är det lite kört. Därför har publicister anledning att lyssna när Stefan säger så här till Dagens Nyheter:

”Jag har känt ett växande ointresse att ta del av nyhetsflödet därför att det gör mig till en sämre människa, en mer missbelåten, argare och tröttare människa.”

Det är nyhetsmediers fixering vid elände som får Stefan att känna så. Han menar att publicistens vanliga förklaring att det viktiga är att visa eländet i världen inte håller hela vägen.
”Världen har alltid varit på en massa olika vis”
Mot Stefans resonemang står en hel mediehistoria där en nyhet i huvudsak definierats som en negativ avvikelse. Konkret kan vi illustrera den med ett klassiskt exempel i modern tid där Aftonbladets löpsedel ”Fred i Bosnien i natt” från 1995 stod ut som den minst säljande, och hur löpsedeln dagen efter terrorattentaten i New York den 11 september 2001 var tidningens mest säljande någonsin.
En positiv och en negativ avvikelse, där den negativa utklassar den positiva. Men det där är stora världsnyheter båda två. Ingen kommer att ha något att invända emot att de dominerar nyhetsflödet.

Men hur värderar vi nyheter just nu?
Nu när helgen vecka 48 snart tagit slut och vi haft tre soltimmar i hela november?

Det dröjer så att säga lite till, innan blommorna slår ut. Vilka nyheter är då på riktigt viktiga för oss och vilka vill vi veta för att bli underhållna, berörda, eller på annat sätt tycka det var värt att lägga tiden på att få veta?
De riktigt viktiga nyheterna, i meningen livsavgörande, är ganska lätt att publicistiskt reda ut. Men de händer helt enkelt inte tillräckligt ofta för att bygga en hel nyhetsverksamhet på. Journalister måste förmå att vara relevanta också andra dagar för att bygga en verksamhet som genererar lön. Det blir en allt viktigare och allt svårare fråga att svara på när din möjlighet som nyhetskonsument att söka upp sådant du är specifikt intresserad av i dag är i det närmaste obegränsade.

Lyckas vi inte kan vi gemensamt stå där en dag i ett samhälle som bara hyser statligt ägda medier att sköta granskningen när det gäller.
Dit vill ingen som tänkt ett steg bortom slentrianmässigt journalistförakt.

Kungstanken i svenska Hjältar var att söka ett nytt spår i nyhetsvärderingen. Att använda hela den stora kraften i Aftonbladets redaktion för att leta goda nyheter. Den som ska berätta en historia behöver alltid en vinkel, alltså en början och ett begripligt huvudspår. Vinkeln för alla reportage i Svenska Hjältar är vanliga människor som gjort ovanligt bra saker för sina medmänniskor.
Väldigt ofta blir det historier om civilkurage. Att våga agera för att göra det rätta när andra väljer att titta bort.

Så enkelt började vi. I dag har projektet fått nya förgreningar. En helt central kraft i Svenska Hjältar är Mark Levengood som i alla år gett galan ton och tillfört många tankar och idéer, både via juryn och i Svenska Hjältars styrgrupp. En av de mest spännande var när Mark föreslog att Svenska Hjältar borde ge sig ut i skolorna. Det resulterade i att vi jobbade fram fem lektioner om etik, moral och civilkurage tillsammans med skolpedagoger. Det blev en lärarhandledning och videomaterial som lärare i hela Sverige kan tanka ner från Aftonbladet.
Det blev också en turné till skolorna för att träffa niondeklassare och diskutera de stora frågor som Svenska Hjältar väcker. De flesta har genomfört flera lektioner ur Svenska Hjältar materialet när vi kommer.

I år har vi besökt Trelleborg, Malmö, Uddevalla, Strömstad, Västerås, Eskilstuna, Örnsköldsvik, Kramfors, Kiruna och Gällivare.
Totalt har vi träffat nära 5 000 niondeklassare, deras lärare och rektorer.

De har träffat våra livs levande hjältar som berättat sina historier.
Det har varit hjälten Johan som räddade en man under en tunnelbanevagn när andra tittade bort.
Madeleine som såg det alla såg på bussen hem, men valde att agera genom att hoppa av en station senare, springa i kapp och lyckades så stoppa en inledd överfallsvåldtäkt.
Isak som stoppade dödsmisshandeln av en liten flicka på Medborgarplatsen och Marwa som berättade sin starka historia om mobbning.
När Mark Levengood börjar föreställningen på skolorna pratar han om rädslan:

“När vi människor blir rädda blir vi dumma i huvudet”.

Att bli rädd är naturligtvis en djupt mänsklig reaktion. Men det är när vi låter rädslan styra våra liv och beslut som dumskalligheten riskerar att inträda. Och det är när vi övervinner rädslan och agerar som hjälten i oss alla kan träda fram.
Förhoppningsvis kan Svenska Hjältar bidra till att utmana en traditionellt negativ nyhetsvärdering som riskerar att göra människor rädda i onödan.
Det är så jag vill se det – Svenska Hjältar som en motståndsrörelse mot rädslan.