Startsida / Inlägg

När Dagens Nyheter publicerar mot bättre vetande. UPPDATERAD med svar.

av Jan Helin

UPPDATERING. Översättarna som nämns i denna text har inkommit med ett svar. Det publiceras i denna bloggpost, direkt efter min ursprungstext. /jh

En gemen artikel i Dagens Nyheter i går försökte plocka en billig poäng på Aftonbladet med hjälp av två förvirrade översättare.
Låter det konstigt? Det är det också. Här är hela historien:

Aftonbladet tog samma dag som terrordåden i Paris ett initiativ till att återpublicera hela det senaste numret av Charlie Hebdo. Det var tänkt som en manifestation för att hedra terrorns offer. Vi bjöd in flera stora skandinaviska tidningar att delta i publiceringen om den skulle gå att få till stånd.
Det var en bra idé behäftad med en del uppenbara problem.

Det första problemet var rent praktisk. Skulle vi hinna översätta hela numret medan det ännu kändes aktuellt?

Det andra problemet var i huvudsak praktiskt. Vi behövde nå ansvarig utgivare för Charlie Hebdo för att få ett godkännande att återpublicera hela numret. Det är en stor skillnad att återge en hel tidning upphovsrättsligt jämfört med att återpublicera enstaka bilder som faksimiler. Det är inte heller självklart något som skulle uppskattas av Charlie Hebdos utgivare. Det är en tidning som mycket medvetet lagt sig utanför den publicistiska mittfåran av breda nyhetsmedier. Det var långt ifrån säkert att Charlie Hebdo skulle uppskatta en sådan här manifestation.
Inställningen gick att ana när en av medarbetarna uttryckte skepsis inför att världens makthavare plötsligt kramar den lilla provokatören, som om de alltid tyckt att Charlie Hebdo varit yttrandefrihetens klarast lysande stjärna.
Aningen om att Charlie Hebdo inte har en odelat positiv syn på att tidningar återpublicerar hela nummer bekräftades i går. Flera tiotals tidningar över hela världen har sökt Charlie Hebdo för att få översätta och återpublicera den tidning som kom i går.
Charlie Hebdos redaktion har tackat nej till samtliga utom två: den turkiska tidningen Cumhuriyet och italienska Il Fatto Qutidiano. De båda ska enligt uppgift publicera ett urval av senaste numret av Charlie Hebdo efter en överenskommelse med redaktionen.
Det är inte alls säkert att Charlie Hebdo tyckt illa om en bred återpublicering i Skandinavien som manifestation, men saken måste självkart utredas och förankras med dem. Vi har alltså inte lyckats få ett svar.

Det tredje problemet ägde vi helt själva. Oavsett vilket intryck man nu kan få av olika publicisters och politikers helgjutna stöd för Charlie Hebdo var det ganska få som var välbekanta med den lilla vänsterradikala kontroversiella satirtidskriften före terrorattentatet. Gick det att som utgivare ställa sig bakom ett helt nummer?

Själv reagerade jag på två saker när jag läste hela numret översatt. Det ena var en satir om muslimska barn, uttryckt genom en serieteckning där en bebis ligger och viftar med en sabel i barnvagnen och plötsligt råkar skära halsen av någon.
Pappa upp i dagen”, lyder texten till bilden.
Fyndigt eller hets mot folkgrupp med barn som illustration? Fråga värd att fundera på för ansvarig utgivare.

Den andra bilden handlade om en story som väckt stor uppmärksamhet i Frankrike, där romer förbjudits att begrava ett dött barn i en fransk kommun. Charlie Hebdo skämtar med situationen i en seriestrip som säger att problemet var inte barnen. Problemet är att döda barn drar vuxna romer till sig, illustrerat med en kö av romer till en barngrav.
Jättekul, kan man tycka och argumentera för att satiren är riktad mot franska kommunalpolitiker. Eller så kan man fundera på om detta inte är en framställning som ligger mycket nära det lagstiftaren i Sverige anser vara hets mot folkgrupp.

Övriga publicister vi kontaktade i Skandinavien tackade nej till att vara med på en återpublicering. Jag tänker självklart inte berätta vilka vi tillfrågat. Det vore ett märkligt agerande om jag satte dem i en situation där de tvingades motivera varför de inte var med på en utgivning på Aftonbladets initiativ.
Men motiveringarna spände från att tajmingen var fel till att tidningen i stora stycken var obegriplig utanför en fransk kontext och att några bilder i numret var för grova att publicera.

När samtliga inbjudna tackat nej var min egna inställning att jag kunde tänka mig att återpublicera Charlie Hebdo själv i Aftonbladet. Mindre som manifestation nu eftersom dagarna gått, men som en söndagsspecial för att erbjuda läsarna en djupare förståelse och kunna bilda sig en egen uppfattning om vad Charlie Hebdo är för tidning. En viktig bakgrund till den senaste veckans blodiga dramatik.

Vi diskuterade att återpublicera hela tidningen, som utgivare övervägde jag att ta bort sidorna med satirerna över muslimska barnet och döda romska barnen, men i så fall självklart tydliggöra den redigeringen för läsarna.
Av mer praktiska skäl förekom också en diskussion om att lyfta ytterligare någon sida av utrymmesskäl i print och överskådlighet online. Det innehållet var helt okontroversiellt, men svårbegripligt utanför en krets av franska intellektuella. Det senare var en bisak, inte viktigt. Jag vägde där värdet av att få en känsla för hela publikationen och överskådligheten.

Oavsett var det självklart att vi behövde få klartecken från Charlie Hebdo, vare sig det gällde en publicering av hela numret eller ett omfattande urval, allt översatt till svenska.
Vi gjorde ett genomarbetat jobb där frankrikeexperten och tidigare pariskorrespondenten Chris Forsne tillsammans med kulturredaktören Martin Aagård gick igenom numret och satte de olika artiklarna och teckningarna i ett sammanhang.

Dessvärre lyckades vi inte, av lätt insedda skäl, få ett svar på vår fråga om rättigheterna att återpublicera från Charlie Hebdos redaktion. Publiceringen var därför, enligt mig, inte möjlig att genomföra på rent upphovsrättslig grund.
Att chansa och göra något som kunde vara mot Charlie Hebdos vilja var aldrig aktuellt.

Synd på en bra idé, men sådant som händer. Vi gör dagligen, eller i vart fall varje vecka,  jobb som inte leder till publicering. Det kan bero på att ursprungsidén inte håller eller att det finns utgivarsynpunkter. Det är en styrka att kunna jobba så, förunnat kraftfulla mediehus som Aftonbladet. Inte en svaghet.

Härvid hade saken kunnat bero. Men istället rycker DN ut på grundval av två publicistiskt svårt förvirrade översättare och publicerar en lika illasinnad som undermålig artikel som handlar om att Aftonbladet nu bedriver ”censur”.
Att de två översättarna är okunniga om utgivning må vara dem förlåtet. Att översätta är ett jobb, att vara utgivare är ett annat. Ett gott råd oavsett är dock att inte agera på en kombination av okunskap och egna känslor av besvikelse för att ett jobb man gjort inte publiceras.

Värre är att översättarna handskas så ovarsamt med det allvarliga ordet censur. De borde å sitt yrkes vägnar ha bättre koll på ordet än ett genomsnittligt nättroll.
Generellt kan man tala om censur om något hemlighålls eller nedtystas för att det är misshagligt. Knappast aktuellt i detta fall då ju själva idén var att publicera och tydligt redovisa och förklara om en redigering blivit aktuell av utgivarskäl.
Med censur i publicistiska sammanhang avses ofta självcensur. I detta fall hade det till exempel kunnat innebära att aldrig pröva idén att publicera Charlie Hebdo.
Censur i mer exakt betydelse bedriver en statsmakt som förhandsgranskar innehåll. Aftonbladet är förvisso Sveriges mest lästa nyhetskälla med 3,4 miljoner läsare varje dag. Men vi är inte staten Sverige. Vi är en publicistisk organisation. En publicist kan refusera material och är i övrigt fri att göra vilka publicistiska val hen vill. Det är en bärande idé inom tryck och yttrandefriheten. En publicist kan inte tvingas att publicera något. I svensk lagstiftning blir den principen extra viktig eftersom vi här lever med ett system där ansvarige utgivaren juridiskt är ensamt ansvarig för allt som publiceras under utgivningstillståndet.

Men sådana här små detaljer stör inte översättarna. Nej, här ska minsann dras en lans för det fria ordet genom att anklaga Aftonbladet, som gett dem ett översättningsuppdrag, för censur. Översättarna är till och med ”djupt oroade ur ett rent demokratiskt perspektiv”.
Jag är ledsen, men jag måste använda ett ord som rätt beskriver översättarnas agerande här:
Ogenomtänkt, en bit över gränsen till korkat.

Att DN inte inser detta är intressant. Jag är nämligen övertygad om att man faktiskt inser de uppenbara bristerna i översättarnas anklagelser.
Dagens Nyheter var en av de tillfrågade tidningarna att genomföra en manifesterande sampublicering. Jag kan vara öppen med det eftersom de i den aktuella artikeln berättar det själva.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tackade nej med motiveringen att stora delar var svårbegripligt utanför en fransk kontext och uttryckte tvekan inför att göra sig till utgivare av bilden med de romska barnen.

En helt habil publicistisk hållning, snarlik min egen. Ändå väljer de att göra en artikel som anklagar Aftonbladet för censur. Det hade möjligen varit motiverat om vi faktiskt publicerat ett urval och varit otydliga med det.
Men nu? Anklagelser om censur utifrån en arbetsprocess som DN haft god inblick i, men som aldrig blev något publicerat på grund av att vi inte kunde klarera upphovsrätten? Jag är helt säker på att DN har bättre koll än att kalla det för censur.

Det går inte att frigöra sig från misstanken att DN i märkligast tänkbara läge passade på att utnyttja de förvirrade och upprörda översättarna för att klippa till Aftonbladet, trots att man egentligen visste bättre.

Jag tror att DN i sin självgodhet måste fundera lite på om avskyn och något slags mindervärdeskomplex gentemot Aftonbladet här blivit så stark att det förmörkat det publicistiska omdömet. Det går faktiskt att prata med uppgiftslämnare och säga att deras grej inte håller, att deras kritik är uppenbart irrelevant och inte håller för en artikel. Det är vardagligt arbete på en tidningsredaktion.

Jag kräver inte att denna bloggpost publiceras som genmäle i Dagens Nyheter.
Men om ni känner att det vore på sin plats så gör jag härmed denna text helt fri för återpublicering. Jag förstår att den kan vara för lång och att någon del av den kan bedömas som magstark för DN:s läsare.
Det är därför helt okej att redigera i den – givet att ni kollar med upphovsmannen först. Jag kommer inte att kalla det censur.

 

Svar från översättarna på Jan Helins artikel
angående det inställda numret av Charlie Hebdo 

Den 15 januari 2015
Översättarnas anmärkning

Vi kan bara beklaga att det skulle krävas en artikel i DN för att få ett klart svar på frågan varför somliga översatta sidor ur Charlie Hebdos sista nummer före attentatet mot tidningen skulle plockas bort ur Aftonbladets planerade utgåva. Vi har tidigare förgäves sökt få ett klart svar på varför man tog bort sidorna i fråga och blev förvånade över att man inte ansåg översättarna ett sådant värdiga (men med tanke på den syn på översättarens roll som Helin vädrar på sin blogg är det kanske mindre förvånande – att sedan utgivaren behöver översättaren för att få sidorna förklarade för sig, ja det är väl en annan historia.)

Vi gläds över att dessa svar nu kommer – med lite tur kan de leda till ett öppet samtal kring Aftonbladets och andra svenska tidningars splittrade förhållande till Charlie Hebdo.

Att det inte går att publicera texter utan tillstånd är givet (även om vi har vissa svårigheter att föreställa sig hur Aftonbladet skulle formulera sin förfrågan till Charlie Hebdo: ”Jo hejsan, det här var Aftonbladet i Sverige, ni vet, ett av världens friaste länder. Vi beklagar sorgen. Vi skulle vilja hedra er och det fria ordet genom att ge ut ert senaste nummer, ja det som utkom samma dag som ni förlorade tio av era medarbetare. Men… hur ska vi säga… svenska läsare är så känsliga. Så för att skydda dem från er skadliga humor, tänkte vi klippa lite, ja, ni vet hur det är… jaså inte?)

Nu är det emellertid inte detta som är orsaken till att undertecknade, med Helins ordalag, känner sig ”publicistiskt svårt förvirrade”.

Men låt oss först reda ut ett missförstånd. Översättare är inte en opartisk, homogen skara som saknar relation till de texter de översätter eller omständigheterna kring vilka de publiceras.

För några av oss var beslutet att på mycket kort tid översätta en inte oansenlig textmängd ett ställningstagande: efter att med egna ögon sett och delat den stora sorg som idag förenar Frankrike, tedde sig föresatsen att ge ut hela det senaste numret lika hedervärd som självklar, för att en svensk publik skulle få en chans att bilda sig en egen uppfattning om vad man i Frankrike kan skratta åt (om man vill), och numera mördas för.
Därför var det heller aldrig någon tvekan om att vi skulle medverka med våra namn, trots att man lät oss förstå att vi kanske inte borde vilja det.
Så återigen måste vi ge Helin rätt, men på vårt sätt: visst agerade vi på både okunskap och egna känslor av besvikelse över att numret inte publiceras. Vi var inte informerade om att Aftonbladet saknade rättigheter, och vi hade aldrig kunnat ana att Aftonbladet skulle få för sig att karva i det sista numret efter tio avrättade journalister med motiveringen att det skulle vara för brutalt för en svensk publik, eller att vissa sidor bröt mot svensk lag, ja rentav gjorde sig skyldiga till hets mot folkgrupp, och dessutom var tråkigt.
Kvarstår det faktum att den svenska publiken inte kommer att få dra sina egna slutsatser, eftersom Aftonbladet gjort det åt dem. Vi känner oss, för att använda ett svenskt favoritord, kränkta å Frankrikes vägnar, och även å Sveriges.

Svensk tryckfrihet är en av de starkaste och äldsta i Europa. Den står inskriven i svensk grundlag. Den har emellertid inte varit förskonad från angrepp. 1856 ville Oscar I och regeringen avlägsna tryckfrihetsförordningen ur grundlagen, bland annat med argumentet att den ”undergrävde religionens helgd”. Förslaget röstades lyckligtvis ner av samtliga stånd den gången. Idag tycks det inte längre behövas någon Oscar; Tidningarna gör jobbet själva.

Vårt beslut att gå ut med vår uppfattning grundar sig på att vi anser att de frågor som väckts de senaste dagarna är så pass brännande att en debatt är på sin plats.
Varifrån kommer våra dagstidningars bristande tilltro till läsarnas urskillningsförmåga? På vilket sätt gör sig en tidning skyldig till hets mot folkgrupp genom att referera? Vad skulle hända om man applicerade Aftonbladets beslut på säg film eller litteratur?

Och framförallt, finns det då inga lägen där svensk hänsyn bör stå tillbaka och en tidning i yttrandefrihetens namn kunna publicera något som förvisso annars skulle redigeras bort, för att skicka ett meddelande till de som är beredda att döda sina meningsmotståndare, att vi inte låter oss skrämmas?
Inte för att rättfärdiga bilderna, utan för att stödja rätten att uttrycka sig med livet i behåll.  

Helin påpekar mycket riktigt att det är viktigt att göra skillnad på censur och självcensur. Vi kan bara konstatera att han med sorglig tydlighet demonstrerat skillnaden. Så tack Jan Helin, för att du tog oss ur förvirringen.

Magdalena Sørensen, översättare
Maja Thrane,
översättare

  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Lisa Andersson, Elvira Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB