Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #128. Om vänstern, högern och rasismen.

av Jan Helin

SÖNDAG 25 januari 2015.

Är det höger att vara särskilt vaksam gentemot antisemitism och vänster att vara extra tydlig gentemot islamofobi?
Rimligen inte. Ingen av frågorna rymmer i sak något som blir mer begripligt genom att försöka anlägga en traditionell politisk skala från höger till vänster. Såväl antisemitism som islamofobi är rasism. Så länge vi håller oss inom anständighetens gränser på en höger och vänsterskala så omfattar ingen såklart rasism.

Men tankarna dök upp i veckan när vi såg två utmärkta exempel på journalistik som utan politiska förtecken granskade radikala unga muslimers dragning till terroristorganisationen IS i Aftonbladet och antisemitismen i Malmö i SVT. Båda reportagen var befriande rena från höger och vänsteraspekter.
Men i andra sammanhang får jag ofta mail från läsare som ger uttryck för att de upplever att ”vänstern” hårdare angriper rasism mot muslimer  och ”högern” är snabbare att se rasism mot judar.

Anders från Bollmora skriver:
”Hur kommer det sig att man enligt vänstern inte får kritisera islam utan att bli kallad rasist, eller islamofob?”
Inga Lill från Västerås skriver:
”Jag blir så trött på att högern ska bortförklara kritik mot Israel som antisemitism.”
Det är korta utsnitt ur längre läsarmail, men motsvarande uppfattningar går att hitta i stort sett dagligen i olika kommentarsfält.

Ligger det något i detta? Är det så att den som över tid följer svenska höger- och vänsterskribenter ser en skillnad i patos mot antisemitism respektive islamofobi?

Jag har inte gjort någon särskild undersökning av frågan, men det framstår inte som helt gripet ur luften. Även om denna skillnad mellan höger och vänster gentemot antisemitism och islamofobi framstår som svårbegriplig för mig rent intellektuellt.
En föraning om hur politiska mönster kan påverka synen på frågor som egentligen är religiösa eller etniska, fick jag redan som barn. En av mina närmsta kompisar var pingstvän och gav ibland uttryck för en slags inlärd vurm för Israel.
Jag begrep inte riktigt var den kom ifrån då, men kom senare i livet att förstå hur den skandinaviska frikyrkorörelsen med en konservativ bibelsyn alltid legat nära den kristna sionism som präglar USA:s högerkristna.
Det är en kristen fundamentalistisk trosuppfattning som gör gällande att judar har en särskild plikt att flytta till Israel. Det är enligt denna kristna tro en nödvändig pusselbit för Harmageddon, den sista striden mellan ont och gott.

I judiska kretsar förhåller man sig ytterst ambivalent till denna kristna sionism. Det finns de som menar att synen på judar som en kristen pusselbit i sig är uttryck för antisemitism. Andra, främst inom mer radikala judiska grupperingar som bosättarrörelsen, har en mer pragmatisk syn på den kristna sionismen som säger att den må vara en smula förvirrad men eftersom den politiskt stöder israelisk ockupation så bör den uppmuntras.

För en sekulär människa framstår grunden för sådana här resonemang som ungefär lika obegripliga som upprördheten över teckningar av profeten Muhammed.
För en icke troende är religion en tankevärld, för en troende är samma tankar en andlig verklighet.

Det är möjligen en förklaring till olika sätt att förstå världen. Men oavsett så förklarar det inte en eventuell skillnad gentemot antisemitism respektive islamofobi hos en liberal skribent eller vänsterorienterad dito av svenskt tvärsnitt.

En del kollegor som varit med längre vill förklara skillnaden med Per Ahlmark, en stridbar folkpartiledare på 1970-talet, alternativt Jan Myrdal, en tillika stridbar vänsterikon från 1960-talet. De kan prata om högerns historiskt bristande känsla för förtryckare och förtryckta, alternativt vänsterns förmåga att skapa en åsiktshegemoni i svensk offentlighet.
Grundkonflikten är förstås också här Israel och Palestina. Något förenklat går det möjligen att påstå att höger/vänsterskalan fördes in i diskussionen om rasism efter sexdagarskriget 1967 när vänstern gick från att vara israelvänner till att kritisera ockupationen.

Det finns genom historien exempel på argumentation där gränsen mellan israelkritik och antisemitism korsats. Liksom det finns exempel på hur kritik av extremistisk islamism går över gränsen till islamofobi.
Dessa båda gränser är extremt viktiga i tider där rasistiska underströmmar åter flyter i politiken. Oavsett om vi närmar oss dessa gränser från höger eller vänster.
Vi bär alla – oavsett om vi titulerar oss opinionsbildare, läsare, journalister eller medborgare – ett ansvar för vilka föreställningar och tankefigurer som förs vidare.

  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB