SÖNDAG 1 februari 2015.

Det var en varm och vänlig kväll med upplivande samtal och krispiga prisutdelningar framför ett standar som minner om Aftonbladets röda 1970-tal. Standaret är gjort av konstnären Peter Johansson och består av en broderad soluppgång mot djuprött med Aftonbladets klassiska och tidlösa logotype sydd ovanpå och försedd med en typ av guldgula tofsar som Maria Montazami garanterad betalat dollars för.
Jag tycker om den mycket, men är för hårt rotad i en ironisk tradition för att inte se den milda humorn i att använda den. Jag är inte alls säker på att den mycket verserade och bildade församlingen här på Konstnärsbarens festvåning uppfattar den som jag.

Ursprungligen användes den för länge sedan i Aftonbladet Kulturs monter på bokmässan. Dåvarande kulturchefen Håkan Jaensson förklarade för den besökande kulturministern Marita Ulvskog:

”Det här är en blandning av bordell och arbetarloge.”
”Precis som Aftonbladet”, replikerade kulturministern.

Vi befinner oss på Aftonbladet Kulturs årliga fest som ägde rum i tisdagskväll. Unga författaren Ida Linde prisas för sin roman ”Norrut åker man för att dö”. Liberale skribenten Svend Dahl tilldelas årets hummerkniv från Aftonbladets kultrurredaktion för att han är en äkta liberal i tider där liberaler anses ha svårt att hålla en liberal linje.

Här tror jag den vänligt sinnade ironin är tydligare för publiken. Jan Guillou har på sedvanligt artigt och bestämt manér meddelat att hummerkniv är ett begrepp som inte existerar i den gastronomiska världen. Där finns bara skaldjurskniv och fiskkniv.

Åsa Linderborg replikerar naturligtvis blixtsnabbt och säger att det är möjligt att ifrågasätta existensen av en hummerkniv på samma sätt som det är rimligt att ifrågasätta existensen av äkta liberaler, varför priset hummerkniven är ett utmärkt sätt att hedra äkta liberaler.

Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström prisas med Axel Liffner-stipendiet för sin heta debatt med tidningens ägare Peter Hjörne.
En debatt som handlade om hur villkoren för journalistik är hårt pressad av söndervittrande affärsmodeller när läsarna inte längre betalar för innehållet och hur det enda som inte tycks ändras är vinstkraven.

Åsa Linderborg påminner i sin motivering om Expressens legendariske chefredaktör Bo Strömstedts klassiska formulering om hur siffror och bokstäver måste dansa i ett mediehus.
Han skrev det i en tid där pappersupplagorna var skyhöga och affärsmodellen för journalistik därför var mycket stabil. Det var som dans betraktat rena wienervalsen på den tiden. Mjukt och elegant, svårt för ett otränat öga att se vem som egentligen för och vem som följer.
I dag utförs den där dansen på nya sätt. Enligt goda skribenter som Åsa Linderborg och Gabriel Byström för siffrorna dansen i dag så hårt att bokstäverna krampaktigt tvingas följa. Ekonomerna har enligt dem fått ett osunt inflytande över journalistiken.

Jag är inte lika säker. Jag vill nog hävda att ekonomerna säger det de alltid sagt i denna fråga. Att det är viktigt med sunda finanser. Det är snarare teknologerna och redaktörerna som behöver bjuda upp varandra i dag.

Det är datan och bokstäverna som måste dansa i ett modernt mediehus så att nya affärsmodeller uppstår. Traditionella mediehus har inte riktigt fått kläm på den nya dansen ännu. Takten är svår, stegen ännu svårare och det är lätt att snubbla.
Om vi lämnar bildspråket för ett ögonblick så vill kommersiella krafter nu närmre innehållet. Annonsering måste som alltid röra hjärta och sinnen för att skapa begär och åstadkomma affär. Det räcker inte med rak utbudsannonsering kombinerat med tv-reklam för att väcka känslan. Människor tittar mindre på traditionell tv och läser i mindre utsträckning papperstidningar. De digitala annonsformaten är ännu inte tillräckligt utvecklade för att ta hand om en annonsörs hela behov.

Därför vill i dag kommersiella aktörer närmre den typ av innehåll som redaktörer är bäst på. Förmågan att berätta en historia som engagerar och berör. Det kan man betrakta som ett hot, eller en möjlighet.
Några av världens mest respekterade varumärken i den publicistiska världen har valt att se det som en möjlighet. New York Times, Washington Post, The Guardian har alla inrättat partnerstudios där redaktörer tillsammans med kommersiella partners, skiljt från nyhetsredaktionens planering och beslut, skapar ett högkvalitativt innehåll. För läsarna är det viktigt att detta innehåll är tydligt uppmärkt så att det går att skilja på en redaktions oberoende material och partnerstudions innehåll.

Aftonbladet bygger just nu upp en partnerstudio som en del i vår strävan att fortsätta utveckla digitala medier så att den tillgodoser våra partners behov och ytterst ger möjlighet att finansiera den typ av fri, oberoende journalistik som hyllas denna kväll.

Jag tar en klunk till av den utmärkt goda ölen, specialtillverkad för kvällen. Det är en Liffner Pale Ale, försedd med unik etikett av Aftonbladets skicklige redigerare Lars Sjöstedt, gjord som en hyllning till Axel Liffner, framträdande poet på 1940-talet och därefter redaktör på Aftonbladets Kulturredaktion till sin pensionering 1984. Ölet är bryggt av entreprenören Peter Pikulik som nu berättar att han ska expandera sin verksamhet ur villakällaren i Enskede till ett litet bryggeri i Tyresö.

Jag säger inget i detta formuleringskunniga sällskap, men tänker att denna pilsner är ett utmärkt exempel på det som vi i brist på svenskt ord kallar för branded content.

Framtidens kulturredaktion kan mycket väl rymma ett mikrobryggeri för finansiering av sin engagerande och kunniga journalistik. Det är på många sätt ett mer sunt beroende av öl än vi sett genom gångna tider för skriftställare av alla typer.