SÖNDAG 22 februari 2015. 

Det var en intensiv period som handlade om att lära yrket journalistik. Min dröm höll på att bli verklighet. Jag kom från Nynäshamns Posten där jag skrivit och redigerat sport och fått ett anställningskontrakt där den allra finaste titeln av alla jobbtitlar stod i en ruta:
Reporter.

Nu, i början av 1990-talet, gick jag på nystartade journalisthögskolan i Sundsvall, jobbade extra på Sundsvalls Tidning under tidningsmän som Nicke Dahlberg och Leif Edbom. De var lysande tidningsmakare av klassiskt snitt, men uppvisade kanske inte på alla punkter vad unga journalister i dag skulle kalla modernt ledarskap. Men vem kan motstå lektioner av den här typen:
Det är morgonmöte, lördagsmorgon på Sundsvalls Tidning. Jag och den numer briljante Aftonbladetskribenten Oisín Cantwell har haft en typ av natt man kan överleva som yngre.

Nicke skäller ut oss efter noter. Konkurrenten Dagbladet har en kanonstory om en rekordvinnare i Ånge. Vi hade tydligen annat för oss än att ta hem den i går kväll…

Kan vi kompensera det här med att avslöja någon av stadens svartklubbar kanske? Vi kisar i det bleka morgonljuset. Säger inget, men tänker att, va fan… någon lottotönt… vad är det för story? Vi är ju här för att göra det stora Avslöjandet.
Det verkar få vänta. Nyhetschefen Nicke lackar ur och drar själv till Ånge. Några timmar senare är han tillbaka. Kallar in mig på sitt rum. Han har såklart hittat rekordvinnaren, gjort intervju. Han säger inte så mycket, men sätter papper i sin skrivmaskin. (Vi andra skriver i någon slags ordbehandlare som flimrar i senapsgult på en brungrå skärm.)
Han tänder en cigarett. Det knattrar i ett svep i cirka tio minuter. Det tystnar. Nicke fimpar och avrundar sin lektion:
– En artikel ska aldrig vara längre än en röd Commerce utan filter.

Jo, jag romantiserar en mansvärld här, i minnena av den tid då det fanns journalistisk konkurrens i Sundsvall. Men den där händelsen kom att bli starten för att jag febrigt varje morgon bläddrade igenom Dagbladet och Sundsvalls Tidning. Vissa dagar blev man glad, vi hade vunnit. Andra frustrerad, de var bättre, hade en grej vi borde ha haft.
Den princip vi hyllar med fler tidningar för att ha en mångfald av röster i ett samhälle handlar i vardagen om just den där konkurrensen, även om det finns mer finstämda exempel.

I veckan tog det slut i Sundsvall. Efter 115 år meddelades att Dagbladet går i graven vid månadsskiftet.

De har sedan den tid jag lärde mig journalistik i Sundsvall försökt allt. Slagit sig ihop med Sundsvalls Tidning och fått samma ägare. Skurit ner och dragit ner tills det inte gick längre. Ett 20-tal medarbetares framtid är nu osäker.
”Dagbladets grundproblem är att upplagan i många år varit uppblåst av rabatter” skriver ägaren Mittmedia i ett pressmeddelande.
Man kan naturligtvis också säga att grundproblemet är att fokus legat på att skapa volym i en pappersprodukt när konsumtionen av nyheter blivit digital. Men låt oss spara på efterklokskaperna en vecka som denna. Medelpad har blivit ett tystare medielandskap.

Vi tänkte kanske inte på det då när vi var unga hungriga reportrar. Men vi var del av en svensk tidningshistoria. Dagbladet startade år 1900 ur ett credo som handlade om rätten att organisera sig i socialistiskt orienterade fackföreningar. Sågverksarbetarna var djupt missnöjda med hur deras situation och intressen skildrades i den befintliga liberala pressen.
Det blev starten för tidningen Nya Samhället som på 1950-talet bytte namn till Dagbladet. Den nutida ledarskribenten Svante Säwén berättar i en av de sista ledartexterna om hur de första numren trycktes på en liberal fackföreningsmans tryckeri och om stuveriarbetare som kallades in som frivilliga för att hantera tryckningen.

Det var en tid då de stora idéerna brottades mot varandra och tidningsägare ägde tidningar för att de hade ett intresse i hur berättelsen om samtiden formulerades.

En bit in i 1900-talet utgjorde en unik tid i pressens historia. Kontrollerad distribution, starka affärsmodeller och analog teknik gjorde nyheter till big business. Tidningsägare kunde bli rika som oligarker.
Sådan ägare fick dock inte tidningar som Dagbladet. Den blev på 1940-talet en del av den socialdemokratiska tidningskoncernen A-pressen, en utdragen olycka av dåligt affärsmannaskap.
De 29 tidningar som ingick i A-pressen var som Dagbladet tidningar som startat med en utpräglat politisk nyhetsvärdering.
Under decenniernas gång minskade politiseringen på nyhetsplats. Men lokaltidningarna inom A-pressen lyckades aldrig få spridning utanför sin socialdemokratiska målgrupp. De förblev andratidningar på sina orter med mindre resurser och mindre upplaga än den liberala förstatidningen.

1992 kraschade A-pressen i en konkurs som berörde 1 400 anställda. Alla utom Värmlands Folkblad, Dala Demokraten och Östa Småland köptes så småningom upp av förstatidningen på orten. I dag är bara Värmlands Folkblad kvar med ägande i arbetarrörelsen av tidningarna i A-pressen. Dagbladet ägdes av Mittmediakoncernen som också äger Sundsvalls Tidning.

En ”s-märkt kolumn” i Sundsvalls Tidning är vad som blir kvar av Dagbladet.
Det var inte den seger vi som lärde oss journalistiken på Sundsvalls Tidning i konkurrens med Dagbladet önskade.

Stora namn som Erik Niva på Aftonbladet och världsfotografen Jens Assur fick sin skolning på Dagbladet. Det finns många fler. Morgondagens stora namn kommer att behöva gå andra vägar.
Det är vad det är. Sorgligt när gammalt dör, men en ny medievärld växer fram, inte ur samma skäl att finnas till som en gång Nya Samhället/Dagbladet. Tiderna är andra.

Fotnot:
Aftonbladet ingick aldrig i A-pressen. Vid den tid då A-pressen bildades ägdes Aftonbladet av familjen Kreuger.
LO köpte Aftonbladet 1956. 40 år senare, 1996, köptes Aftonbladet av den norska mediekoncernen Schibsted. I dag ägs Aftonbladet till 91 procent av Schibsted och 9 procent av LO.