SÖNDAG 1 mars 2015.

Folket i Sverige är förtryckt.
Det är en populär, självömkande uppfattning som blivit i det närmaste en livsstil i anonyma delar av nätet. Det är en uppfattning som framförs med sådan frenesi att den börjar bli en etablerad sanning också utanför den anonyma skuggvärlden.
Vissa använder ett så uppskruvat tonläge att det är lätt att tro att det handlar om ett regelrätt politiskt förtryck. Alltså att vi skulle ha en regim i Sverige som inskränker folkets mänskliga rättigheter likt diktaturers förtryck av oliktänkande.

Av det självömkande folket på det anonyma nätet får jag själv till exempel ofta höra uppfattningen att jag borde emigrera till Nordkorea eftersom jag säkert skulle trivas där.
Den åsikten var populär efter att Aftonbladet granskat ett antal anonyma personer på forumet Flashback som ansåg sig ha rätten att hota och hata enskilda personer eller ägna sig åt hets mot folkgrupp.
Jag har varit i Nordkorea, blivit arresterad där för att ha fotograferat kvinnor som sålde böngroddar. Jag trivdes inget vidare, men låt oss inte uppehålla oss vid det. Ett längre resonemang kring det här skulle lätt kunna leda till villfarelsen att folket inte bara är förtryckt utan därtill korkat. Det vore ett genuint inskränkt, generaliserande och elitistiskt resonemang.

Har vi istället att göra med ett socialt förtryck? Där vissa normer och uppfattningar är så starka hos en mäktig elit i samhället att de som inte håller med fryses ut, förlöjligas och marginaliseras?                     

Det är en populär uppfattning vad gäller frågan om det mångkulturella samhället, dess styrkor och problem. Ni vet:
”Men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre.”

I finare, mer etablerade kretsar kallas samma uppfattning för ”åsiktskorridoren”. Inom den ryms acceptabla uppfattningar, utanför den oacceptabla. Lite som det alltid har varit i civiliserade samhällen, skulle man kunna säga.
Men det märkvärdiga med åsiktskorridoren är att de som är arga på dess existens menar sig hysa åsikter som i och för sig ryms inom den, men de är mycket bekymrade å det förtryckta folkets vägnar som hamnat utanför.
Det skulle ju vara en sak om det vore så att utanför åsiktskorridoren stod ett förtryckt folk som stoppas att framföra åsikter om integration, problem med islams politisering, rekrytering av terrorister i svenska förorter. Eller bara åsikter om hur Sverige ska skapa tillväxt och jobb, eftersom utan den förmågan finns naturligtvis ingen integration att prata om, bara en ångestskapande syn där människor blir kostnader.

Men det är här caset blir svagt. Först och främst för att ingen jag hört hittills motsätter sig debatter eller granskningar kring frågor av den typen. Men också för att det är så förtvivlat svårt att höra någon uppriktig vilja till något konstruktivt från detta anonyma förtryckta folk.

De som säger sig vara det förtryckta folket förefaller själva vara så fyllda av ett behov av att hota och hata att de framstår som… förtryckare.

Värst hittills har varit detta förtryckta folks vilja att skuldbelägga den ensamme nioårige flyktingpojken efter ett övergrepp av en vakt. Det är så trasigt och rätt upp och ner rasistiskt att jag måste sluta använda den avsiktligt provocerande formuleringen förtryckta folket, för att få luft. Jag vägrar helt enkelt att tro att det är folket som i mail och olika forum tävlar om att visa minst emapti för ett utländskt barn. Vad vore vi för folk då?

I veckan fick en av Sveriges skarpaste och viktigaste röster kring frågor om mångfald nog. Alexandra Pascalidou tar en time out från vad hon pricksäkert beskriver som en ”malande misantropi”. Det är osäkert om hon orkar återvända till uppdraget som programledare för det folkliga programmet ”Ring P1”. Hon publicerade på sin blogg ett av en oändlig skörd mail:

”Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig. Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.”

För 20 års sedan bröt Alexandra Pascalidou ny mark för journalistiken om integration med programmet Mosaik i SVT. Därefter har hon haft en lång rad programledaruppdrag, styrelseuppdrag och skrivit flera böcker, varav den senaste ”Kaos. Ett grekiskt krislexikon.” är det bästa och mest originella jag läst som skrivits om Greklands kris på svenska.

Antirasismen går som en röd tråd genom hela hennes yrkesbana.
Och nu funderar hon på om hon orkar fortsätta.

Mängden mail, kommentarer i olika forum som kallar henne ”zigenar/jude/blattehora, en parasit och en massa andra invektiv” blev till slut för mycket. Att kallas för ”svenskhatare” trots sitt svenska pass, sin svenska sambo, svenska dotter, svenska familj och vänner.

”Att ständigt anklagas för alla oförrätter och brott invandrare eller människor i resten av världen begår är i längden ohållbart.”

Det är på ren svenska för jävligt. Vilka är det som säger detta till Alexandra Pascalidou?
Är det ett förtryckt folk?
Vad är det i så fall för folk?
Är det ett folk som känner sin yttrandefrihet hotad om de inte får blanda in hot mot Alexandra Pascalidous kropp i sin anonyma argumentation mot mångkultur?
Är det ett folk som känner sig utestängda från en åsiktskorridor för att de inte ostört får påstå galenskaper som att människor som är för mångkultur också är för gruppvåldtäkter?
Är det ett folk som kräver att få sätta likhetstecken mellan muslimer och islamistisk idioti och terrorism?

Jag tror inte att det finns något sådant folk. Jag tror bara att det finns människor som behöver våga fråga sig själva om vem de vill vara och börja ta sig själva och sina ord på allvar.