SÖNDAG 8 mars 2015.

Det var en glad vecka för Aftonbladet.
Mediebranschen i form av Tidningsutgivarna och en namnkunnig jury utsåg Aftonbladet till årets dagstidning i Sverige. Dessutom Aftonbladets marknadsorganisation till bäst i Sverige.
Motiveringen:

”Årets vinnare har utvecklat egna idéer, skapat ett bestående helhetsintryck och trafikrekord. Tidningens förmåga att inte bli en fet katt imponerar och inspirerar, vilket även syns i ett starkt resultat. Här är en vinnare som aldrig tittar bakåt eller åt sidorna. Här är det ständigt full fart framåt med full transparens i analys och idéarbete pådrivet av en övertygad företagslednings fasta hand.”

Klart vi blir stolta. Klart vi blir tacksamma till alla er 3,4 miljoner användare som varje dag tar del av det arbete vi gör på Aftonbladet, som varje dag engagerar er, blir förbannade, glada och pratar med oss och andra om journalistiken.

Vår viktigaste nyckel till framgång är att förstå och lära av er som läser, tittar och tycker om oss.

Gladast blir jag för formuleringen om förmågan att inte bli en fet katt. Det beskriver något i hjärtat av Aftonbladets inre kultur som fortfarande fascinerar mig efter ett halvt yrkesliv i detta hus.
Ett febrigt driv att alltid ta nästa steg, om det så handlar om att utveckla ett TV-format, hitta nästa vinkel i en story, utveckla en betalmodell, analysera konverteringsgrad, borra igenom ett excelark för att hitta en förklaring till en röd siffra, göra ett avslöjande som skakar om, knäcka nästa användarupplevelse i mobilen, utveckla ett verktyg för digital livebevakning, hitta nya annonsformat med våra partners, eller idé om nästa fråga att driva opinionsjournalistik kring.
Bara en liten uppräkning som hade sett delvis annorlunda ut för bara fem, sex år sedan.

Medier förändras i historisk takt nu. Aftonbladet älskar det. Det är verkligen så. Det kan finnas olika förklaringar till den där kärleken till möjligheterna i det digitala medielandskapet.

En skulle kunna vara att det byggdes in i Aftonbladets DNA från början. Grundaren Lars Johan Hierta var en sann entreprenör, besatt av snabb distribution, dåtidens nya teknik och tillsammans med sin kärlek Wendela Hebbe passionerad i utvecklingen av engagerande journalistik om samhällets olycksbarn.
Hierta och Hebbe hade garanterat omfamnat dessa digitala tider. Men okej, det där bär drag av efterhandskonstruktion. Jag kan inte säkert veta hur de två tänkte på 1830-talet när Aftonbladet skapades.

Men jag kan säkert veta vad min läromästare Kalle Jungkvist sade på sin 70-årsmiddag i veckan. Han är fortfarande med oss som senior rådgivare, lika engagerad som någonsin. Kalle berättade vad som hållit honom kvar i alla år på Aftonbladet, hur han i alla rimligheters namn borde lämnat för att ta ett erbjudande om att bli chefredaktör för en annan stor svensk tidning vid en tidpunkt i sin karriär. Dagen före det skulle skrivas på sade han plötsligt nej och beslöt sig för att stanna.
Något höll honom kvar, kanske ville han inte skiljas från den svårfångade själ vi brukar kalla för Aftonbladetandan.

Tillsammans med Mats Eriksson bildade han Aftonbladet Nya Medier och satte fullt tryck på Aftonbladets digitala utveckling i en tid vid millennieskiftet när alla andra medier bedövades av bullret från dot.com kraschen och räddhågset backade ur framtiden.
Det var i modern tid den viktigaste utvecklingen av Aftonbladet alla kategorier.

Vi står på deras axlar i dag när vi tar emot pris för Årets dagstidning.
Och tiderna rusar ännu fortare genom medielandskapet.

Företagskulturer har det teoritiserats mycket om. En del intressant, men mycket kan på företagssvenska avskrivas som corporate bullshit.
Jag var nära att trilla i fällan en gång för några år sedan. Jag försökte formulera vad som skulle vara Aftonbladetandan. Flera medarbetare blev förbannade. Som om ledningen var och tafsade på något vi inte hade med att göra. Det var fascinerande och lärorikt. Ett företag består av relationer mellan människor, förenade kring en idé. Det behöver förvisso ledas, men kultur byggs i handling. Ord kan bara beskriva. Det är därför kultur äter strategi till frukost.

Det är någonstans i denna kultur, så fylld av energi och sprakande människor som vill framåt, drivet att förstå läsaren, tittaren och användaren, viljan att nå ut och beröra, någonstans där finns Aftonbladets framgångsformel.

Just nu är vi förenade kring idén att skapa Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade. Vi ska med den idén ta Aftonbladet genom en revolution in i en digital framtid. Sen får någon annan hoppa upp på våra axlar.

Jag tänker så när jag lämnar Göteborg där priset delades ut på mediebranschens årliga mässa där vi träffas för att försöka fatta vad som händer. Jag har ett samtal med journalisten Glenn Greenwald, journalisten bakom det största avslöjandet i vår tid om NSA:s avlyssning. Han fick materialet av visselblåsaren Edward Snowden för att han stod fri från de stora mediebolagen.
Greenwald menar att de tjusiga amerikanska gamla tidningshusen blivit institutionaliserade i sin strävan efter att vara opartiska och neutrala.

Strävan efter erkännande har gjort att de närmat sig samhällets politiska etablissemang i uttryck och beskrivning av världen.

I krigsrapporteringen döps tortyr om till förhörsmetoder. Språket i rapporteringen från senaste kriget i Gaza står i bjärt kontrast till de drabbades egna filmer i sociala medier av döda barn, sönderbombade sjukhus och skolor. En utveckling som gjort de anrika tidningarnas rapportering officiös, tråkig och oengagerande, även om förtroendet för dem stiger i en viss typ av undersökningar.

Jag talar kanske för min sjuka mor, men jag känner inte igen mig i den beskrivningen vad gäller Aftonbladet. Jag tror att det är ytterligare en del av förklaringen till Aftonbladets framgångar.