SÖNDAG 15 mars 2015. 

Ibland är det bättre att bara gå rakt på hjärtat.
I dag är det fyra år sedan kriget bröt ut i Syrien. Det är självklart viktigt att försöka förstå vad som driver det tröstlösa helvete som ett antal män med en djupt störd uppfattning om vad som gör livet värt att leva slungat sitt land ner i.

Det går att läsa bättre eller sämre analyser av det i all världens media. Och det går att läsa dagliga rapporter om den ena granaten som dödat fler än den andra, en bilbomb här och en bilbomb där och ett gytter av rebellgrupper som rör sig genom den ena staden du aldrig hört talas om efter den andra.

De flitiga läser och läser och försöker förstå och förstå. Men någonstans riskerar den dagliga nyhetsrapporteringen från en utdragen konflikt som den i Syrien att bli så repetitiv att vi slutar att ta in.

Det repetitiva momentet förstärks från Syrien eftersom det helt enkelt är för farligt för journalister att vistas där. Ingen förmår leverera en daglig nyhetsrapportering med den unika känsla och kunnande som långvarig närvaro i ett område ger, såsom till exempel en journalist som Cecilia Uddén på Sveriges Radio förmår göra från Egypten och andra delar av mellanöstern.
Från Syrien riskerar istället de få journalister som vågar ta sig in att själva bli själva storyn. Vi har sett det på nära håll på Aftonbladet när journalisterna Nicklas Hammarström och Magnus Falkehed tillfångatogs av en rebellgrupp. Och bara för några veckor sedan med journalisten Joakim Medin som greps av regimen.

I de vidrigaste av fall blir journalister både av med livet och blir själva storyn när de halshuggs i terroristers propagandafilmer.

Det är hemskt, men i grunden säger bara de historierna vad jag redan vet. Ett antal män med en pervers syn på religion försöker upprätta en skräckregim där den enda gemensamma nämnaren med vår värld är ett manligt skäggmode.

Då och då kommer det inifrån Syrien bilder via sociala medier som är så chockerande att de river en reva genom denna nyhetsutmattning. De exponerar blodiga barn med sönderskjutna lämmar, en vrålande pojke som kastas in i ett baksäte med ena benet borta, en skrikande flicka nedstänkt av en söndersprängd kropp som för en sekund sedan var hennes mamma. Det är autentiska exempel med så hög chockverkan att många människor måste förtränga för att orka.

Någonstans i dessa tankar började ett team på Aftonbladet tänka nytt kring hur vi skulle berätta kring Syrien när fyra år gått. Målet var att tränga igenom dövörat.
Det var nu inte vilket team som helst. Carina Bergfeldt tillhör Sveriges mest drivna och nyskapande berättare i digitala medier, Magnus Wennman får ni väl googla om ni inte tror mig när jag säger att han är Sveriges mest spännande bildjournalist, ledda av Maria Trägårdh en av min bransch mest erfarna redaktörer när det kommer till att kombinera klassiska journalistiska kvaliteter med digitala medier.
Alla tre prisbelönta så att vi skulle kunna bygga ett glittrande skåp enligt en saudisk prins önskemål.
Nu tänkte de varken saudiska önskemål eller skåp. Istället slängde de ut all traditionell journalistisk planering. Bestämde sig för att inte producera reportage ungefär som alla medier kommer att göra kring Syriens svarta fyra årsdag.
Istället får ni i bild möta fyraåringen Ashraf och några kärnfulla meningar av Carina om hur han inget annat vet än krig och om hur ingen kommer att fira honom.

Mohameed, också fyra, som slutat växa och under sin tid här på jorden aldrig pratat. Inte ett ord. Ett annat sätt att berätta om fyra års krig.

Liksom när Carina istället för en nyhetstext skrev en saga från flyktinglägrens lera och tältväggar om barn som i flykt undan kriget inte längre vill höra sagor.

Eller tioåriga Shiar som när familjen beslöt att vila i skydd av mörkret precis före gränsen vaknade och gick upp en stund. Ett steg fel – en mina. Hans bröst, hals och haka uppsliten, vänster hand borta och tre fingrar kvar på högerhanden. Hur han nu fryser i sina skadade kroppsdelar i leran och tälten. Hans trasiga, sammanhållna blick och anklagelsen i den i Magnus Wennmans bild kommer att följa mig länge, länge.

Ibland talar vi om värdet av journalistik. Jag kan konstatera att detta reportage som vi kallade #jagbryrmig var det mest klickade på Sveriges största nyhetskälla online flera dagar i veckan. Och att det drog in över miljonen i svenska kronor till UNHCR Syria från er läsare.

Och att det hänt något spännande med det journalistiska berättandet när serien kulminerar i att Carolina af Ugglas sjunger en ny version av Astrid Lindgrens Vargsången över Magnus Wennmans bilder.

”Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig.”