SÖNDAG 22 mars 2015.

AUSTIN, TEXAS. Det faktum att man nu kan skriva ut ett fungerande öra på en printer i 3-D är naturligtvis en sak, liksom att digital teknik byggs in i material som tyg för kläder och papper på ett sätt som får science fiction filmer att se ut som dokumentärer.
Men det mest påtagliga är en nästan nyandlig känsla av tro, hopp och kärlek till en revolutionär teknisk utveckling.
Jag var i veckan på världens största seminarium och festival för digital utveckling i Austin, Texas. Tusentals seminarier och tiotusentals besökare från hela världen kommer samman över vision, analys och kreativitet där algoritmen är den heliga gralen.

Först ett enkelt exempel. Vi tar oss runt i denna gigantiska festival med taxitjänsten Uber. Det är en app där du direkt ser hur många minuter det är tills det finns en bil hos dig, du har kopplat dina kontouppgifter direkt till appen så du anger adress dit du ska, beställer bilen med ett enkelt klick. Sedan ser du på en interaktiv karta var bilen du beställt befinner sig. När den kommer kliver du in, blir avlämnad på den adress du beställt och kliver ur. Inget trassel med betalningar.
Så långt inte så märkvärdigt egentligen. Taxi Stockholm har i dag en snarlik tjänst. Här är skillnaden:
Uber var först och tänkte globalt direkt. De var en liten start-up i San Francisco 2009, i dag finns de i över 200 städer i 53 länder (Stockholm och Göteborg i Sverige).

I dag är Uber värderat till över 40 miljarder dollar. Det är i paritet med Sveriges allra högst värderade börsbolag.
För en taxi-app…
Det finns de som talar om en ny bubbla för IT-branschen.

Det finns personer man bör lyssna på och sådana man kan strunta i vad avser sådana spekulationer. Riskkapitalisten Bill Gurley törs jag påstå tillhör kategorin ”bör lyssna på”. Han investerade tidigt i bolag som Uber, Twitter, Snapchat, Opentable, Yelp och kan således på goda grunder påstås ha en av världens mest utvecklade uppfattningar om var världen är på väg.
I ett samtal med författaren Malcolm Gladwell varnar han för att en del kapital nu flyter på sätt som gör att det finns uppenbara tecken på en ny bubbla.

Spenderar en morgon med att lyssna på nya entreprenörer som i en tävling pitchar sina idéer för att få kapital. Här syns den nya fronten tydligast, men är ännu svår att bedöma. De har ännu inga flashiga presentationer eller historier om sina purunga bolag.
Idéerna kommer i råare form med ett språk som du måste vara ordentligt nernördad i utveckling av media eller tjänster för att förstå.
Tjänster som låter dig dela video sömlöst över olika apparater och såklart hittar rätt tittare vid rätt tillfälle för just din streamingtjänst oavsett var hen befinner sig (Flixfindr och Zype heter bolagen om ni vill investera tidigt…), eller scanna dina fötter med hjälp av din mobilkamera och beställ specialgjorda skor av i stort sett vilken modell som helst som kommer till din dörr inom sju dagar (Feetz) eller en taltjänst för banköverföringar över hela jorden (Sapho), eller bara en ihopfällbar drönare som följer ditt kamerajobb på marken för kompletterande sportfotografering (Airdog).

Högre upp i utvecklingskedjan sitter i dag Navid Khonsari. Han kom som flykting till Kanada efter revolutionen i Iran som tioåring. Han drogs till den digitala medievärlden via spel och visade sig ha en extrem talang för det som i dag kallas för interaktivt historieberättande, alltså där du inte passivt tar del av en historia utan deltar i den.
Navid Khonsari är kreatören bakom miljarddollar succén Grand Theft Auto (GTA) och utvecklar nu en ny typ av dokumentära spel som tydligare berättar en historia.

Hans senaste verk heter Revolution 1979 och gör en underhållande, extremt interaktiv berättelse om revolutionen i Iran.

Jag frågar Navid om han valde den storyn för att den passade den avancerade teknik han använder, eller som en redaktör skulle tänka – berätta storyn för att den har relevans?

– Definitivt för att den har relevans och för att jag har levd erfarenhet av den här historien. Detta är historien om framväxten av den första islamistiska staten, den har stor relevans i dag. Jag ville berätta om revolutionen i Iran ur ett känslodrivet perspektiv. Du är barn, du går ner för gatan för att handla bröd och allt ändras plötsligt bokstavligen. Demonstrationståg, tanks. Din bror är i armén, din syster i vänsterrörelsen, säger Navid Khonsari.

Det kanske är mycket sagt att detta är framtidens reportageform. Men vad vet man? Navid berättar hur han ser framtidens interaktiva historieberättande som känslodriven, en ”empatimaskin”.
Som nästa projekt funderar han på hur han skulle vilja skildra Israel Palestina konflikten med samma teknik, ett barns perspektiv, autentiskt när bomberna faller över Gaza.

Pratar vi videogame, reportage eller opinionsjournalistik nu?

Det här genren, kolumnformatet, tillåter hur som helst bara ett axplock. Hinner här bara nämna att nyhetssajtens Buzzfeeds passion för nyheter ökar, enligt vd:n och grundaren Jonah Peretti, men de är fortsatt noga med att tydligt blanda ren underhållning i sina innehållströmmar eftersom nyhetsflödet för många dagar inte är tillräckligt engagerande.
Satsningen på Buzzfeed Motions pictures, en tv-studio kombinerat med ett  kreativt campus i Los Angeles, håller på att rita om kartan för ny, amerikansk tv-underhållning. De är uppvaktade av alla traditionella tv-aktörer som vill att de ska göra tv med dem. Buzzfeeds svar är förödande:

– Varför? Vi får ingen data som helst tillbaka om vi lägger vårt innehåll i vanlig tv. Det är meningslöst för oss.
Om ordet dumburk funnits på amerikanska hade Jonah Peretti använt det om broadcast tv.

På seminariet ”Blow up J-school” (Spräng journalisthögskolan) diskuteras vad framtidens journalister måste kunna. Prefekten Heather Chaplin berättar om en kurs hon planerar:

– Jag vill lära mina unga journaliststudenter att journalister måste sluta ”freak out” varje gång de måste ställa om och lära nytt. Under lång tid framåt kommer journalistiken att söka nya vägar.

Frågan är vem som hittar de nya vägarna och vem som styr på dem. Två av dem som är på god väg är Trei Brundrett, produktchef på Vox Media och David Cohn, en av grundarna av nyhetstjänsten Circa som i dag gått vidare och har en titel som också säger något om de nya tiderna: engagemangs producent för Al Jazeera, ansvarig för den globala tv-jättens innehåll online. De båda pratar om vikten av redaktionell kompetens och förmåga till omställning när framtidens mediehus bygger plattformar. Att framtidens journalister måste förstå tekniken på ett helt annat sätt än i dag. David Cohn är själv ett exempel. Han började som reporter och skrev om tech utveckling. Han blev till slut så intresserad att han lärde sig att bygga grundläggande, enkel kod.

– All kod är politisk. Det är min slutsats. Jag lärde mig lite kod för att kunna prata med utvecklare. Det går i dag inte att skilja på en journalistisk produkt och processen för hur journalistiken blir till, hur öppen eller sluten en plattform ska vara. En redaktion måste ta ägarskap över plattformen tillsammans med utvecklare, sättet att göra det på är att organisera sig så att det är möjligt och organisera om ifall det inte fungerar, säger David Cohn.

Den amerikanske tv-legenden Dan Rather, i dag 85 år,  får avsluta. I en diskussion med president Barack Obamas rådgivare Dan Pfeiffer undrar han hur länge de klassiska presskonferenserna i Vita huset kommer att finnas kvar. Pfeiffer svarar ett tag till, det finns fortfarande äldre som tittar på tv. Men i dag måste presidenten ge intervjuer i medier som Reddit, Buzzfeed, Vox och ha en aktiv strategi för sociala medier för att nå väljarna. Dan Rather hummar och vill bara påminna de unga entusiastiska medieentreprenörerna om vad som är journalistik:

– En nyhet är information som någon med någon form av makt inte vill ska komma ut. Allt annat är information och behöver inte hanteras av journalister.

Jag går ut en sista ljum vårkväll på 6:e gatan. En doft av marijuana och barbecue driver i luften. South by Southwest byter ansikte till musikfestival för artister och musikentreprenörer.
Scrollar några svenska nyhetssajter. Där debatteras ännu rasism. Längtar inte hem.