Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #142. Om björnen och människan.

av Jan Helin

VANCOUVER ISLAND. Den långa fjorden ur Tahsis är djupblå och så klar att de få isvita moln som långsamt svävar över himlen och glider över vattenspegeln ser ut att komma ur havsdjupen.
Reven under ytan är så rika på fisk och djurliv att de inte står ett tropiskt korallrev efter. Landskapet är öde och vidsträckt, paradisiskt och ensamt. Det påverkar sinnet.

Vi befinner oss på norra delen av Vancouver Island på väg ut mot stilla havskusten, världens mest björnrika vildmark. Svartbjörnen, eller baribalen som den kallades förr, är just ur vinterns ide och kommer under året att följa laxens väg ur oceanen upp genom Vancouver Islands floder.
Det är ett mäktigt skådespel. I den här vildmarken kan den som kan sin väg se upp till 20 björnar per dag. Med en bra kikare går det att komma björnen så nära att du kan se hur den äter laxen. Först hjärnan och ryggen, de mest energirika delarna. Resten lämnar björnen om det finns mycket lax. Andra djur äter efter björnen. En ordning utmejslad efter den halva miljonen år som svartbjörn levt i Nordamerika.

Samtliga björnar vid Stilla havets kustlinje i väntan på laxen är nu hanbjörnar. Honorna är också ur ide, nu med ungar som föddes i januari eller februari. De håller sig undan de näringsrika stränderna som torrläggs när tidvattnet är lågt. Orsaken är ett av vildmarkens mer svårbegripliga fenomen. Hanbjörnar dödar de björnungar de kommer åt, om det inte är deras egna. Det är den vanligaste dödsorsaken för björn.
Forskningens kallt vetenskapliga svar för att hitta något rationellt i denna grymhet är att de gör det för att öka möjligheterna för sin egen avkomma och för att honan ska komma i brunst igen. Inga honor dödar andra honors ungar. De parar sig i stället med flera hanar för att öka förvirringen hos hanbjörnen om vems avkomman är och minska infanticiden.

Jämfört med andra vilda djur har människan haft ett nära förhållande till björnen i alla tider. Från våra tiders nalle i barnsängen till totem- och symboldjur i alla ursprungsfolks kulturer där björn finns.
Det kan bero på flera saker. Utseendet är ett. En björn är både gullig med sin hundlika uppsyn och det mest människolika av djur, apan inkluderad, när den ställer sig på bakbenen. Enligt Forest service i British Columbia är det vad som förklarar att Svartbjörnen är det vilddjur som skadar och dödar flest människor av däggdjuren.
Människans olyckliga projektion på svartbjörnen som något som kan bemästras och lära känna. Den vanligaste dödsorsaken i relationen mellan människa och björn är att människan fått för sig att mata björnen för att komma nära, trots att en av de mest kända farorna i vildmarken är att närma sig en björn med föda.

En björn som ställer sig på bakbenen gör det för att se bättre, för att den blivit nyfiken. Att den då ser ut som en drumlig tonåring ger ett riskabelt intryck av känslomässig kontakt med människan.

Bäst beskrivet är detta i filmen Grizzly man av den tyska regissören Werner Herzog. Den handlar om hur Timothy Treadwells fått för sig att han kunde få kontakt och respekt från en annan typ av björn – Grizzlybjörnen. Han levde med dem i 13 år, cirka hundra mil norr från där vi är nu, i Katmai nationalpark i Alaska. Dårskapen slutade med att han, och hans flickvän Amie Huguenard fick plikta med sina liv för tron att det går att umgås och behärska relationen med dessa magnifika djur.

I boken ”The art of hunting Big Game in North America” beskriver Jack O´Connor hur relationen människa björn blivit komplicerad i modern tid. Hans bok är en jaktbibel för alla som jagat och jagar i Amerika och har fått insiktsfulla jägare att förstå hur grövre kalibrar än .270 Winchester är en avslöjande besvärjelse gentemot bristfälliga skjutkunskaper.

Hur som helst så menar Jack O´Connor att problemen mellan människa och björn börjar med den vita mannens befängda idé om att bemästra björnen.
Det var inte det att björnen inte sett människor förut. Grizzlys och Svartbjörnar vid Stillahavskusten har avfärdat människor ungefär som de avfärdar Tjockhornsfår; en stillsam varelse, långsam i sin miljö och dåliga på att jaga. Inget hot.
Indianerna har aldrig haft problem med björnen. Enligt Jack O´Connor för att indianerna ur björnperspektiv luktade illa, bodde i stora samlingar mitt i vildmarken och omgavs av hundar och eld.

Den indianska folkloren om björnarna kring Vancouver har förutom fantastiskt vacker, grafisk konst formulerats i ett ordstäv som är timid och exakt. Den säger så här:

”När en fjäril flyger genom skogen kommer hjorten att se den, älgen att höra den och björnen känna dess doft.”

Det var som så ofta i historien vita män med gevär som gjorde relationen ansträngd, i kombination med idén om att vilja mata en av denna jords skickligaste jägare.

  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Lina Thorén
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB