SÖNDAG 17 maj 2015. 

Grävpodden Fallet börjar nu närma sig upplösningen. Den är en succé. I helgen gick podden över en miljon nedladdningar totalt. Varje avsnitt har en lyssning på en bra bit över 100 000.
Det intressanta med formen är att lyssningen fortsätter att öka fast vi denna vecka kommit till avsnitt sju. I en linjär värld, som traditionella tv-kanalers serier, så minskar tittningen lyssningen alltid över tid. Fallet har blivit ett diskussionsämne under tiden den har pågått.
Fler och fler kommer till, vilket gör att vi nu har en ansenlig lyssnarskara som kommit till avsnitt tre eller fyra.

Projektet initierades av biträdande redaktionschefen Maria Trägårdh och nyhetsredaktören Hanna Olsson, inspirerade av den nyskapande amerikanska podden Serial. Maria Trägårdh samlade ett team på Aftonbladet som började ett idéarbete kring hur detta kunde göras med ett svenskt fall.

De gjorde snabbt en pilot som jag fick höra. Alla som hörde den blev fast direkt. Dels för att den omedelbart hittade en ton och en känsla skapad av vår podproducent Patrik Syk, dels för att storyn som vår kriminalreporter Anders Johansson tagit in i projektet omedelbart fångade intresset.
Själv satt jag förbluffad och lyssnade på piloten av delvis andra skäl. Att Maria Trägårdh tillhör branschens mest kreativa och kunniga redaktörer, att Patrik Syk är en skicklig podproducent och att Anders Johansson kan hitta stories – allt det där visste jag.
Ändå satt jag helt förvånad och glatt förbluffad över vad jag hörde. Det här var något helt nytt.

Podgenren har hittills handlat om att diskutera ett ämne, borra i relationer eller betraktelser av livet buret av formuleringsstarka profilers sätt att uttrycka sig.
Det finns flera fina exempel i den genren där Alex Schulman och Sigge Eklund har varit pionjärer och stilbildare. Fram till Fallet har journalistiken förhållit sig avvaktande till podden och i huvudsak sett det som en distributionsform för den klassiska radiodokumentären.

I mina lurar hörde jag nu istället engagerande journalistik i sin renaste form – undersökningen. Lyssnaren tas med in i journalistiken på en detaljnivå som i andra berättarformer aldrig syns.

Att hitta en skolkatalog från 1986 för att jämföra en bild och finna att skolan är nedlagd, men istället hitta den på statsarkivet. Eller hur de lyckas hitta allt bevismaterial i fallet som mot förmodan ännu fanns arkiverat med hjälp av en pensionerad kriminalare blir till en levande och spännande gestaltning av journalistikens metod.

Jag har jobbat med Anders och Maria så länge jag varit på Aftonbladet. Det är länge. Maria har under den tiden utvecklat sin närmast medfödda förmåga att hitta relevans i den skrivna journalistiken till att se och förstå hur den kan paketeras i ny digital form.
Anders har utvecklats till att bli djupt kunnig i journalistikens hantverk som att hantera källor och nått den där nivån av granskning av dokument att han kan se storyns nästa steg i det som myndigheten inte noterat.
Nu hörde jag Anders normalt nedtonade sätt att uttrycka sig i tal förvandlad till en suggestiv berättarröst, omöjlig att sluta lyssna på.

Maria kopplade in Ronnie Sandahl för att hjälpa med dramaturgin. Ronnie är tidigare reporter och nu mångårig kolumnist i Aftonbladet som för flera år sedan började söka nya uttryck för sitt berättande i filmen och nu lyckats med sin internationellt mångfaldigt prisade debut Svenskjävlar.
Och fram kom Fallet. Storyn är i sin ansats en genomlysning av ett 30 år gammalt mordfall där pusselbit efter pusselbit pekar mot att den som dömdes inte är gärningsmannen.

Men den lyckas också med det som bara riktigt bra kriminalhistorier lyckas med – det blir lika mycket ett socialreportage från en tillvaro främmande för de flesta.

Jag skrev i första meningen att Fallet nu närmar sig ”upplösningen”. En del belackare kommer att hänga upp sig på det. Att Fallet gör underhållning av ett allvarligt mordfall. De menar att journalistik har en skyldighet att berätta allt man vet på en gång, annars är det inte seriöst.

Det är en syn på journalistik som att den blott och bart handlar om information som bör struktureras systematiskt och sakligt. Det låter vederhäftigt, men det skulle ta död på journalistiken, alternativt ersätta journalisten med en robot. En del älskar tanken på hur det publicistiska credot skulle kunna rationaliseras bort.

Jag hävdar tvärtom att det bestående värdet i journalistiken är förmågan att berätta så att det berör och engagerar, väcker tanke, rör känslor och förmår göra en stringent analys.
Att strukturera undersökande journalistik som en följetång är inte konstigare än att en bok måste ha en början och ett slut och någon form av kapitelindelning däremellan. Varför skulle samma sak vara något fult om journalistiken kommer i talad form?

Jag tror det här är skälen till varför jag personligen är så glad för Fallet.
Den står som exempel på hur kreativa människor kommer att bevisa värdet av den journalistiska berättelsen i en ny tid. På det ena eller andra sättet.