SÖNDAG 7 juni 2015.

Vem är bäst – redaktören eller algoritmen?
Frågan ställdes till en början lite skämtsam i mediebranschen. Nu ställs den på allvar.
En del ställer den med oblyg förhoppning om att vi nu äntligen ska bli av med irrationella redaktörer. Det har alltid funnits en viss typ som önskar att journalistik ska vara fritt från subjekt. Alltså någon som förhåller sig till det som ska berättas. Ibland formuleras det som att ”bra journalistik ska vara objektiv”. Det är den inte och har aldrig varit och bör aldrig bli.

Här är problemet för er som eventuellt bär på en önskan om att algoritmen ska ersätta redaktören:
En algoritm är långt ifrån objektiv.

Den är byggd av någon för att utföra en beräkning på ett visst sätt. Förvisso utför den sin uppgift exakt likadant hela tiden. Den kan variera utfallet på så många sätt att resultatet kan te sig förvillande likt en mänsklig handling.
Men den är byggd av någon.

Just nu testas om robotar, alltså algoritmer, kan ta över en del av journalistens uppgifter. Det går ganska bra inom områden som handlar om att rapportera sportresultat, börslistor eller väderrapporter.
De som går längst tror att också trafikolyckor snart kan rapporteras av en algoritm. Ni vet sådana där notiser som egentligen berättar om en mänsklig katastrof:

”Två bilar kolliderade på E4:an två mil söder om Sundsvall. En man i 40-årsåldern omkom. En 35-årig kvinna fördes med allvarliga skador till sjukhus. Tillståndet rapporteras vara kritiskt med stabilt.”

Ni har alla läst dem. Det är en typ av händelse som tyvärr inträffar så ofta att språket blir repetitivt. Datan i en sådan text är lätt att strukturera och hantera via en algoritm.
Men vad berättar den utöver själva händelserapporteringen? Naturligtvis ingenting. Att skildra de mänskliga konsekvenserna av trafikolyckor eller ställa dem till svars som underlåtit underhållet på en vägsträcka kommer att förbli en uppgift för journalister.

Det är ett konkret sätt att beskriva hur algoritmer hänger ihop med redaktörer. Rapportering av händelser som repeterar sig, såsom väderrapporter och sportresultat har egentligen aldrig varit journalistik. Det har varit en manuell, sammanställning av fakta som journalister utfört. Sådant gör algoritmer bättre och bör göra i ökande utsträckning.
Journalistik har alltid varit fokuserad på det avvikande. Ett enkelt sätt att beskriva det är att det är en nyhet när tåget spårar ur, inte när det kommer fram. Den liknelsen gäller hela vägen till avancerad journalistik. Rutinerade reportrar vet att det alltid handlar om att fokusera på pusselbiten som inte stämmer. Det är där storyn finns.

Journalistikens idé kan inte vara repetitivt arbete, där flera journalister dessutom rapporterar samma sak. Det fiktiva exemplet med bilolyckan skulle i dag sannolikt flera redaktioner i ett första läge rapportera på ungefär samma sätt. Det är onödigt och bygger inget värde för läsaren.

Journalistiken bör ta vid där algoritmen slutar.

Den mer intressanta diskussionen med algoritmens hantering av innehåll är att vi delvis är på väg mot medier som presenterar innehåll för dig beroende på av du är intresserad av.
Den enes Facebookflöde är inte den andras likt. En del ser det som en befrielse. Ett tekniskt lager mellan dig och innehållet som gör att du slipper beskäftiga redaktörer som styr vad som ska publiceras till dig.

Det är ett ogenomtänkt journalistförakt. Någon har byggt algoritmen som är mellan dig och ditt Facebookflöde. Skillnaden är att du inte vet vem det är, eller hur hen har tänkt.

Det kommer snart en tid där ingenjörer behöver kliva fram i ljuset och stå för sina algoritmer likt ansvariga utgivare.

Ännu så länge lever medier styrda av algoritmer en behaglig tillvaro bakom en snårskog av kod. Så kommer det i en god värld inte alltid att vara.
För ett fritt ord i en öppen demokrati kommer det alltid att vara viktigt att veta vem som publicerar vad och varför.