SÖNDAG 14 juni 2015.

Så var den sista föreställningen på ett tag genomförd. Sofia från Älvdalen har fått sin prins och de kommer med stor sannolikhet att leva lyckliga i alla sina dagar.
Låt oss hoppas det. Det var ett roligt och uppsluppet bröllop att titta på och jag gillade särskilt att Sofia lät sin coola tatuering mellan skulderbladen synas ovan brudklänningen.

Ny tid, ny prinsessa.
Sofias liv och leverne fram till nu tillför kungafamiljen intressant erfarenhet om samtiden kombinerat med ett varmt hjärta som ledde henne till engagemang för utsatta barn och ungdomar i Sydafrika och grundandet av hjälporganisationen Project Playground.

Prinsessan Sofia lär garanterat vara den av de nya kungligheterna som har lättast att förstå relationen med medier. Det kan behövas nu. Enligt min bedömning går monarkin och medierna nu in i ett nytt kapitel  i och med helgens bröllop 

Om vi tittar tillbaka har bevakningen av kungahuset det senaste decenniet i stora stycken följt en på förhand given dramaturgi nyhetsmässigt.
Kungabarnen blev unga vuxna och blev synliga i Stockholms nattliv. Det blev några rubriker om ”vilda nätter”. Så här i efterhand kanske vi kan konstatera att ribban inte låg skyhögt på alla redaktioner för att använda ordet ”vild” i rubriken om en barrunda.
Det var hur som helst några år där det plötsligt fanns en kontaktyta mellan kungligheter, folket och medier via Stureplans krogscen.

Därefter en ganska kort period av spekulationer om tillkommande. Kring Victoria vill jag minnas att det ryktades om någon djursholmskille, men man måste nog vara hovreporter för att minnas hur det egentligen var med den saken. Utan större dramatik hittade hon sin Daniel.
Madeleines eventuella förehavanden på killsidan pågick också i huvudsak utanför medias strålkastarljus. Undantaget naturligtvis den där olyckan på advokatkontoret som jag glömt namnet på och inte orkar googla, men som förnedrade henne genom att vara otrogen med en kvinna som därtill valde att göra saken offentlig i norska medier. Det var ett par plågsamma veckor som slutade med att Madeleine lämnade landet och hittade sin Chris.
Prins Carl Philip hade ett längre förhållande med Emma Pernald, därefter en kort skandalfri mellanperiod, tills han träffade Sofia Hellqvist.

Sett i backspegeln tämligen stabilt. I vart fall inte något som en skandalpress skulle kunna livnära sig på.

Undantaget kom naturligtvis med debaclet efter boken ”Den ofrivillige monarken”. Men i detta perspektiv handlade det om historiska eventuella händelser som gällde kungen. Att han inte umgås med landets intellektuella elit var känt sedan tidigare, men underströks möjligen med mer än önskvärd tydlighet i efterspelet kring boken.

Prinsessan Estelles födelse och snart Madeleine och Chris andra barn är en stillsammare typ av kungliga nyheter. För att inte tala om kungliga dop som är ungefär lika upphetsande nyhetsmässigt som vanliga okungliga dop med smörgåstårta och kaffe.

Det betyder enligt mig att vi nu går in en fas av ökenvandring i relationen mellan medier och kungahus.

Okej, vi ska klara av att avslöja var prinsessan Sofias och prins Carl Philips smekmånad äger rum först… Men efter det har såväl kungahus som medier skäl att fundera kring hur monarkin ska göras spännande och engagerande för läsare.

Från kungahuset sett ser man möjligen fram emot business as usual.  En nobelmiddag här, ett statsbesök där. Det senare kommer kvällstidningarna glatt att rapportera om, men som vanligt lite vid sidan av själva statsbesökets syfte, dock bättre än morgontidningar och public service som ofta helt ignorerar den typen av händelser.
En lam sammanfattning i det där programmet på nyårsdagen i SVT brukar anses räcka.

För kungafamiljen i sig är det möjligen en välkommen ny fas som nu inträder med svalare intresse från media. För monarkin är det dock inte okomplicerat att tappa synligheten i en medialiserad värld.

Deras bästa bet kan vara de nytillkomna. I prins Daniels uppriktiga engagemang och kunnande i hälso- och träningsfrågor finns något liksom i prinsessan Sofias brinn för Afrika. Frågan framåt blir hur intresserade de är att göra något av det. Kring Chris O´Neill råder fortfarande en del mystik och air av internationell playboy som sätter fantasin i rörelsen hos den mindre nogräknade delen av skrået hovreportrar. Av mer sansade bedömare sägs han dock vara en tämligen avspänd och genuint trevlig person.

Vi får se. Det enda vi kan säga säkert om hovjournalistiken framåt är att den kommer att bestå av en strid ström gulliga barnbilder.
Det behövs rimligen något mer om monarkin ska förbli intressant. Det är i medievärlden en oändlighet kvar tills Estelle börjar svira i Stockholmsnatten.