SÖNDAG 21 juni 2015.

När landet är som vackrast, nätterna som ljusast och tanken kräver att få flyta ut i avkopplande meningslösheter tvingas vi skärpa våra sinnen en sista gång innan sommartorkan kan inträda.
Hipstern sägs vara död igen.
Nyheten kanske inte slog ner som en bomb i veckan. Men i såväl internationell som svensk press har hipsterns förestående död diskuterats denna försommar med oförställd skadeglädje.

Jag tänker dumdristigt invända mot detta pågående lustmord och påstå att här ryms en av de mest intressanta diskussionerna om manlighet på våra breddgrader i samtiden. Det finns förvisso en kvinnlig hipster också, men hon är mindre framträdande som samtidsfenomen och kom som barn av sin tid snabbt att blåsas av banan av yngre systrar som tog modekonsumtion till nivåer som låg bortom mänsklig föreställningsförmåga så sent som på 1990-talet.

Först ett försök till definition av manstypen hipster, inkluderat ett historiskt perspektiv. Människor som lagt betydligt mer tid än mig på frågan menar att den uppgiften är omöjlig. Hipster är ett så undflyende begrepp att det inte låter sig definieras. Sociologer, författare och forskare av olika slag tävlar i motstridiga beskrivningar av hipstern.
Jag menar att de krånglar till saken i onödan.

Någon sätter just nu upp klistermärken på soptunnor och fasader i stadsdelen Möllevången i Malmö med orden: ”Lämna Möllan, Hipstersvin!”.
Alltså finns de.

Hipsters beskylls här för att höja hyror, minska antalet hyresrätter och förvandla sunkiga ställen med utskänkningstillstånd till hippa barer. Visst, det låter som klasskamp, eller något så ovanligt i Sverige som verklig gentrifiering av en stadsdel och är det kanske också.
Men den analysen kompliceras betänkligt av att de som sätter upp klistermärkena med stor sannolikhet själva är vad vi skulle kalla hipsters. Aftonbladets skarpsynte reporter Kenan Habul, tillika boendes i Malmö, tror att hela grejen kommer att visa sig vara en reklamkampanj för de framväxande hipsterbarerna i området. Han kan mycket väl ha rätt.

Hur ska vi förstå detta?
Hipstern uppstår i modern form enligt tämligen enig forskning på 1990-talet. Till en början är kännetecknen enkla. Hipstern är en vit medelklassman i vintagekläder som gillar alternativ rockmusik. Han är en individualist av ohejdad vana eftersom han är uppväxt i nyliberalismens 1980-tal.

Den tidiga hipstern gör stor sak av att det inte finns någon skillnad mellan populärkultur och finkultur, intellektualiserar mode och kan i timmar förklara varför det är något visst med det amerikanska lågprisölmärket Pabst Blue Ribbon.

Städerna Seattle och Portland i nordvästra USA och stadsdelen Williamsburg i Brooklyn, New York är geografiska epicentrum för hipsterkulturen. Det du ser av hipstern i Möllevången och på Södermalm i Stockholm är en slags trickle-down-kultur från dessa områden.

Någonstans kring år 2010 ändrar hipstern karaktär och fenomenet hoppar häpnadsväckande nog över till en yngre generation. Män födda på 1980-talet tar över och uppträder i samma typ av storrutig skjorta, men går hela vägen från orakad till helskägg, släpper den blaskiga Pabst Blue Ribbon och greppar istället mycket medvetet vald öl från mikrobryggerier.
Att uttrycka sin personlighet genom noga genomtänkt konsumtion är således fortfarande helt centralt. En liten avvikelse kring detta uppstår i en inriktning som kallas för norm core som går ut på att klä sig så vanligt och oansenligt som möjligt för att kontrastera, men ändå vara hip.
Det är modemässigt avancerat på en nivå långt över vad de flesta män klarar eftersom det kräver att du lämnar den trygga orienteringen mot varumärken. Jag nämner denna gren av hipsterkulturen för att den är ett symtom på en gryende politisk medvetenhet hos den yngre generationens hipsters. En möjlig motrörelse mot konsumismen.

1990-tals hipstern var programmatiskt opolitisk och hållningslös. De var fyrtio- och femtiotalisternas avkomma som kom fram till att det enda sättet att revoltera mot föräldragenerationens märkliga resa från socialistiskt engagemang på 1970-talet till kapitalistisk vurm på 1980-talet var ironi.
I Seattle skrev rockartisten Kurt Cobain frasen som perfekt gestaltade känslan hos en generation individualister på drift i västvärldens konsumtionssamhälle:
”I feel stupid and contageous. Here we are now – entertain us!”

Den nya generationens hipster gillar kanske ännu musiken, men har ingen relation till den där vilsenheten. De orienterar sig tydligt mot värdegrunder som jämställdhet, feminism, antirasism och hållbarhet.

Det värjer sig ännu mot att bli kallade hipsters. Därav förvirringen, det är den enda subkulturen hittills som aldrig identifierat sig som en gemenskap. Individualismen är ännu dess kärna, vilket är tacksamt att driva med eftersom hipsterns uttryck är så uniformt.
Det mest intressanta med hipstertrenden är att den provocerar eftersom den så tydligt handlar om vita medelklassmän som har en tydlig uppfattning om stil och därtill uttrycker värderingar som lite avmätt, men effektivt, ruckar på en traditionell manlig norm.

Det anses av vissa tämligen röststarka debattörer som utomordentligt fånigt eftersom de varken är arg arbetarklass, eller tillhör överklassen som alltid kunnat kosta på sig att vara excentriska.
Vi har här att göra med något så ovanligt som en subkultur som inte tar spjärn i underordning vad avser kön eller klass. Klart det är förvirrande. Dessutom en manstyp som gärna tar hand om ungar och tycker att jämställd föräldraledighet är viktigt.

Innan hipstern nu lustmördas manar jag därför till besinning kring frågan:
Har det någonsin på så bred front producerats en så progressiv och sympatisk manstyp?