Om Richard Aschberg och oberoende journalistik

av Jan Helin
Skärmavbild 2016-01-21 kl. 08.16.52

Om ni undrar vad fri och oberoende journalistik är för något så låt mig exemplifiera med två ord:
Richard Aschberg.
Om ni undrar vad det är bra för – studera hans granskning av fackförbundet Kommunal. Hela Richards arbete med granskningen är en uppvisning i granskande journalistik när den är som bäst.
Resultatet betraktat som story är häpnadsväckande. Det är som om hela det gamla 1900-talet bara brakade rakt igenom Richard Aschbergs artiklar. Ledningen för ett av Sveriges tyngsta fackförbund med över 500 000 medlemmar var fullständigt ur takt med tiden.

Fackpampar, lyxkrogar, mångmiljonförluster, lite naket, vänskapskorruption, ministernivå och hela härligheten marinerat i alkohol.

Om det varit ett manus till en fiktiv tv-serie hade någon säkert invänt om episoden med porrstjärnan eller namnet Grosshandlargården på fackets egna vin. Stryk – det blir bara för mycket.
Men nu var det ingen fiktion. Det var journalistik.

I går fick historien sitt oundvikliga avslut när Kommunals ordförande Annelie Nordström meddelade sin avgång efter att Kommunals kassör Anders Bergström tidigare gjort detsamma.
Ett sådant ansvarsutkrävande kan bli en följd av en fri och oberoende granskning, men kan inte vara dess självändamål. Syftet med granskande journalistik är att ta fram och publicera det som inte är känt. Eller för att låna en stenhård definition av journalistik av den amerikanske tv-legendaren Dan Rather:

”Journalister ska ta fram och publicera information som någon med någon form av makt av någon anledning vill ska förbli okänd. Annan typ av information kan hanteras av andra.”

Det är en kärnfull beskrivning av journalistikens innersta väsen och skälet till demokratins beroende av ohängda journalister. Som fullständig definition är den för snäv för att omfatta allt ett mediehus av i dag gör. Men all annan rapportering och reportageverksamhet som görs av en redaktion syftar till att möjliggöra just detta – fri, oberoende och kritiskt granskande journalistik.

Få reportrar lever upp till Dan Rathers hårda definition av journalistik såsom Richard Aschberg. Jag har varit kollega med honom sedan jag började på Aftonbladet 1993.
Som berättare är han den hårdslående sluggern, som undersökande journalist är han envisheten själv som vet vad som krävs före en granskning är färdig för publicering. Ett långt, tålmodigt arbete med att verifiera information, gå vidare till fler källor, ny information, söka ny bekräftelse och hela tiden nogsamt dokumentera allt. Vad går att få på bild? Det mesta om fotografen Jerker Ivarsson är med, vilket var fallet här. Först därefter publicera.

Det behöver sägas i tider som dessa då starka politiska krafter oavbrutet försöker misstänkliggöra den oberoende journalistiken som något suspekt som utförs av en elit med en dold agenda.

Journalister hotas och hatas ständigt i olika forum i dagens medielandskap. Antingen bör de våldtas för att de avslöjat sextrakasserier, eller så är de såklart kulturmarxister och bör därför utsättas för något våldsamt.
Dessa gaphalsar driver vår tids mest bekymmersamma konspirationsteori. De påstår sig försvara det fria ordet men vill politisera journalistiken för att passa en politisk agenda. Ibland blir jag rädd för att de inte ens begriper det själva.

I Polen och Ungern har sådana krafter lyckats. Båda länder styrs i dag av nationalkonservativa partier som i regeringsställning mycket handfast och konkret tagit makten över medierna för att kontrollera och politisera dem. I Ungern avgör ministrar i ett särskilt medieråd vad som är ”rättvis och balanserad” rapportering. I Polen tillsätter och avsätter nu regeringen mediechefer och säger rakt ut att allmänhetens medier ska omvandlas till nationella medier eftersom oberoende medier är en myt som förhindrar rätt styrning av landet.

I Polen skulle en reporter som Richard Aschberg riskera att få sparken – av regeringen.

Richard Aschberg går inte att styra och ska inte styras av annat än sin instinkt att ständigt söka nyheter, ständigt fokusera på pusselbiten som inte stämmer. Ständigt kritiskt ställa sig frågan – i vems intresse?

Aftonbladet ägs till 9 procent av LO och dess medlemsförbund – däribland Kommunal. Övriga 91 procent ägs av norska mediekoncernen Schibsted. Kommunals kassör Anders Bergström satt i tidningens styrelse.
Richard Aschberg och jag diskuterade granskningen första gången i slutet av oktober i fjol efter att Richard kommit över komprometterande uppgifter om Kommunal.

I november hade Richards efterforskningar kommit så långt att snacket börjat gå inom Kommunal om att Aftonbladet hade något på gång. Den 25 november blir jag i egenskap av chefredaktör uppringd av Anders Bergström som vill veta vad vi granskar.
Han säger att han förstår om vi granskar verksamheten, men uttrycker oro för att vi sökt uppgifter kring enskilda personer. Han vill också fråga om råd ifall han ska kontakta tidningens ordförande Raoul Grünthal.
Jag säger att min uppfattning är att det inte är en bra idé och säger att jag i övrigt inte känner närmre till exakt vad det är som vår reporter kollar, vilket i allt väsentligt är sant vid den tidpunkten.
Jag meddelar Richard Aschberg att jag fått ett samtal från Bergström och vad vi sagt. Richard döljer sin irritation över att jag inte spelat in samtalet väl, men visar mig nogsamt hur enkelt man kan göra det. Vad han tänker innerst inne vet jag inte, men ”jävla amatör” skulle kunna ligga nära till hands…

Samtalet från Bergström må vara begripligt ur ett mänskligt perspektiv, men mycket olämpligt av principiella skäl eftersom han ingår i den styrelse som tillsätter och avsätter Aftonbladets chefredaktör. Samtalet skulle kunna uppfattas som ett försök till påverkan av Aftonbladets granskning.

Det kommer inget mer samtal från Anders Bergström. Den 13 januari publicerar Aftonbladet Richard Aschbergs första del av Kommunalgranskningen.
Den 14 januari avgår Anders Bergström som förbundskassör.
På förmiddagen den 15 januari kommer ett mail till Aftonbladets styrelseordförande där Anders Bergström begär att få bli entledigad från sitt uppdrag i Aftonbladets styrelse.
Så kan oberoende journalistik se ut bortom fraser och teorier.

Kategorier Aftonbladet

Midnattsraid mot fria medier

av Jan Helin

Det är lätt att drabbas av stigande panikkänslor inför nyheterna om attackerna mot oberoende medier i Polen.
Själva sakförhållandet är illa nog. Den svenska regeringens tystnad och EU-kommissionens mummel i går om att de nu minsann ska skriva brev till Polen dämpar inte direkt oron för de fria mediernas framtid i grannlandet.

I vad som kan beskrivas som en midnattsraid i julhelgen drev det nationalistiska konservativa regeringspartiet Lag och Rättvisa fram en ny medielag som gör regeringen direkt styrande över Polens offentliga tv- och radiobolag.

Alla journalister, redaktörer och nyhetsproducenter kan komma att avskedas, meddelade kulturministern Piotr Glinski i en intervju med Dagens Nyheter.
Regeringen kan sedan handplocka och tillsätta nya chefer på Polens statliga tv-bolag TVP, den polska radion, den offentliga nyhetsbyrån PAP och ytterligare 17 lokala kanaler.

Det är knappt någon skillnad i ord mellan den officiella polska förklaringen och valet av rubrik till nyheten i den svenska extremistpublikationen Nordfront:

”Ny lag i Polen ska rensa upp bland kulturmarxister i statlig media”.

”Den kultur som bekostas med offentliga medel ska vara patriotisk och berätta för världen om polska hjältar”.

Det andra citatet är inte taget ur något hatforum på nätet. Det är hämtat ur den polska premiärministern Beata Szydlos installationstal. Hennes ombud i mediefrågor, Krysztof Czabanaski har förtydligat att det handlar om att ”förändra allmänna medier till nationella medier.”

Således kan kulturministern Piotr Glinski motivera den nya medielagen, som ger honom direkt politisk styrning över mediebolagen, med ett välbekant argument: det vimlar av liberaler och vänsterfolk i de polska mediebolagen”.
Inte ett ord om journalistik såklart. Och självklart inte ett ord om vikten av medier som står fria från politisk styrning.

Lag och Rättvisas parlamentsledamot Krystyna Pawlowicz säger istället rakt ut till tidskriften The Economist vad det handlar om:
”Opartisk media är en idealiserad myt som gör det svårare att styra det här landet.”

Det är en syn på medier och demokrati som är så katastrofal att den som kommenterar riskerar att göra sig skyldig till lyteskomik.

Men för Lag och Rättvisa stannar denna syn inte vid medier. Den skär rakt igenom det som brukar kallas demokratins brandvägg – författningsdomstolen. Under julhelgen stöptes också den om i en hastighet som fick vanligtvis sansade bedömare att tala om en statskupp.
En författningsdomstols viktigaste uppgift är att garantera medborgarnas fri- och rättigheter gentemot den lagstiftande och exekutiva makten. Mer handgripligt sker det genom att de prövar alla nya lagar gentemot landets konstitution.

Trams! anser Lag och Rättvisa. Partiet har starka ideologiska band till katolska kyrkan och vill nu snabbt genomföra en politik som befriar nationen från degenererande liberala påfund som abort, homosexuella partnerskap och självständiga journalister.

I en intervju med tyska tidningen Bild försvarade utrikesminister Witold Waszczykowski desavoueringen av författningsdomstolen:

”Den förra mitten-höger regeringen i Polen drev en vänstervriden politisk agenda. Som om världen enligt marxistisk teori var ödesbestämd att utvecklas bara åt ett håll – mot en ny mix av kulturer och raser, en värld av cyklister och vegetarianer.”

Igen – självklart inte ett ord om författningsdomstolens juridiska kompetenser.
Folkgrupper som cyklar och äter grönsaker kan förvisso ha sina sidor. Men en författningsdomstols inflytande över detta bör i en demokrati rimligen vara noll.

I Ungern är det Polen försöker åstadkomma redan verklighet. Sedan 2010 är ett nytt regeringsorgan instiftat – Medierådet. Där sitter enbart delegater från regeringspartiet Fidesz, också det ett nationalkonservativt parti. Alla medier, inklusive enskilda bloggar måste registreras där.
Medier kan bötfällas för ”politiskt obalanserad” eller bara ”allmänt obalanserad” rapportering. Vad som är balanserat och inte avgör regeringen. Medierådet kan också avkräva att journalister avslöjar sina källor.

Vi måste kunna se det nu. Hur det ständiga hackandet på medier är en del av en politik. Hur det systematiska misstänkliggörandet av journalister är en ideologi.
Och detta samtidigt som publicisters självförtroende faller i takt med affärsmodellerna.

Om vi inte kan se det här hemma kan vi i Polen se hur snabbt det kan bli lag.
I Ungern kan vi se hur snabbt detta kan bli handfast politisk praktik.

EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans sade i går att EU nu skriver ett brev med kritiska frågor till regeringen i Warszawa. Om de inte får ett svar kommer kommissionen att utfärda en rekommendation till Polen. Han var noga med att understryka att EU absolut inte söker någon polemik med Polen, utan dialog.

Känner ni hur panikkänslorna lägger sig?

Om inte står kanske vårt hopp nu till EBU, den europeiska radio- och tv-unionen. Dess president Jean-Paul Philippot meddelade i går Financial Times att ett land som tillåter en regering att tillsätta och sparka chefer inom public service bryter mot EBU-stadgarna.

Och då är det god natt. Då kan Polen komma att drabbas av en uteslutning från Eurovision Song Contest. Inget mer Doin´ the omoralisk schlagerfestival för Polen. Ett öde som inte ens drabbat Vitryssland och Azerbajdzjan trots en del brevväxling med allvarliga synpunkter på deras demokrati.

Kategorier Aftonbladet

Var är vi nu? David Bowie är död.

av Jan Helin

Var är vi nu?
David Bowie är död. Få ord passar så sällsynt illa ihop.
En ständig rörelse framåt har plötsligt stannat.
Kvar på jorden finns ett av de mest märkvärdiga livsverk som någonsin åstadkommits inom musiken och populärkulturen.
Det kommer att leva för evigt och vi kommer alltid att minnas David Bowie som den gåtfulla, ouppnåeliga superstjärna han till skillnad mot många andra artister faktiskt var.

Det finns inget vanligt, alldagligt eller normalt med David Bowie. Det är ingen slump.
Säkert måste han ha ätit som oss andra, sovit då och då och gjort någon typ av vardagliga sysslor. Men vi vet inget om det.
Då och då singlar en skärva av ett normalt liv ner till jorden från Bowies universum. Som i går, när David Bowies son Duncan Jones bekräftade sin pappas död på twitter med orden:

”Verry sorry and sad to say it´s true. I´ll be offline for a while. Love to all.”

Orden följs av en kornig, svartvit bild på Duncan Jones som bebis. Han sitter på Davids axlar i vad som ser ut att vara ett vanligt kök med kryddhylla och någon slags allmogestolar. Det är svårt att tänka att David Bowie någonsin suttit i en sådan. Men Bowie ler på bilden och ser nästan ut som en vanlig ung pappa i en för tiden vanlig polotröja. Bilden bör vara tagen i stadsdelen Bromley i London någon gång under 1971. Då föddes Zowie, som Duncan först hette av sin mamma som heter Angie i rockhistorien och Angela Barnett i en annan verklighet. Zowie inspirerar David till sången Kooks på Hunky Dory, det album som på många sätt är den inspelning där David Bowie visar att han besitter fler krafter än vad som annars är normalt för övriga duktiga låtsnickrare från London.
Att David Bowie nu är borta är trots Duncan Jones stilenliga bekräftelse svårt att ta in.
Å andra sidan har det alltid varit svårt att på allvar tänka att han faktiskt funnits bland oss dödliga med ungar, allmogestolar och kök.

Vad i hela världen skulle Bowie, Angie och Zowie med ett kök till?

Hela hans livsverk handlade om att ta oss bort och ut, från fötterna på jorden, från oss själva till något större.
Många artisters starkaste ögonblick är när de lyckas tilltala något i oss vi känner igen. En känsla, en relation, en skildring av något vi också genomlevt. David Bowie var aldrig en sådan artist.

Mitt i vår mänskliga strävan att försöka bli oss själva tände Bowie upp en ny rymd och påstod att dina möjligheter är oändliga.

Det kan inte finnas någon artist som levt så långt bort från en begriplig vardag och samtidigt haft en så intim relation med sina följare. Vi som älskade honom var alla övertygade om att just jag är den enda som egentligen förstår David Bowie.

Strofer som ”And the day will end for some, as the night begins for one” i den tidiga sången ”Wild eyed Boy from Freecloud” knöt ett slags hemligt förbund med oss som ville längre in i denna värld och ut i Bowies rymd.
De som bara ville förstå att när en dag är slut så är den väl slut – hur svårt kan det vara? – kunde säkert uppskatta flera av David Bowies odödliga sånger, men aldrig uppleva hans magi på annat sätt än att tralla med.
Det är på många sätt säkert ett avundsvärt avspänt förhållande till musik, men omöjligt för den som fått syn på Bowies magi.
Det fanns en tid då jag inte stod ut med att Bowie sånger spelades i triviala sammanhang. Det var ingen lycklig tid, men alla som kommit in och genomgått David Bowies nystartade skola för de pretentiösa, vet säkert vad jag menar.

Hur David Bowie fick denna superkraft är en av populärkulturens stora gåtor.

Att påstå att vi kan bli allt vi kan föreställa oss och mer därtill är en sak. Att visa det är något oerhört. I synnerhet för någon som föddes som David Robert Jones på 40 Stansfield Road i södra Londons Brixton den 8 januari 1947.
Efterkrigstidens London var ett grått, sönderskjutet ställe i ett klassamhälle där mycket få reste någonstans socialt och ännu färre tände upp någon ny rymd. Det är ännu långt kvar till David Robert Jones ska bli David Bowie.

Bowies mamma Peggy jobbade som servitris och hans pappa John som mellanchef på hjälporganisationen Barnardo´s. Bowie har tre äldre halvsyskon, Anette, Myra Ann och Terence. Myra Ann bortadopteras före Bowie föds, om Anette finns ganska lite känt bortsett från att hon gifte sig med en egyptier och konverterade till Islam.
Halvbrodern Terence kommer att stå David nära under uppväxten. Han lider av schizofreni och Bowie hälsar ofta på honom på sjukhus.

I en av de bästa biografierna som är skrivna om David Bowie, ”Starman: The definitive biography” av MOJO redaktören Paul Trynka, beskrivs hur de vattenfyllda bombkratrarna i Brixton utgör en otippat perfekt miljö för fjärilar. De färgstarka, grafiska underverken på vingar mellan Brixton skitiga tegelhus blir en metafor i boken för hur David Robert Jones ur detta utvecklas till David Bowie.

En mer handfast beskrivning av David Bowies superkraft ges av en av de första kända flickvännerna, sångerskan Dana Gillespie. De träffades 1962. Bowie hette fortfarande Jones och spelade i band som kallade sig för saker som The Konrads, The King bees och Manish boys. Bortsett från att Bowie var en särling och mycket bestämd i sin plan att bli en rockstjärna hörs inget av magin i de här tidiga inspelningarna. Det är tämligen medioker rock´n´roll.
En kväll efter en sådan spelning minns Dana Gillespie hur Bowie kommer in i hennes loge, erbjuder sig att bära hennes balettskor och börjar borsta hennes hår. Han frågar om han kan bo över hos henne eftersom han missat sista tåget hem. Det blir inledningen på ett kort förhållande. Dana Gillespie minns starkt första besöket i Bowies föräldrahem.

”Jag hade aldrig tidigare varit i ett arbetarhem där människor satt tysta, klistrade framför tv:n” berättar Dana Gillesipe.

Hon minns hur Bowie med glöd upprepade för henne på väg ut:

”Vad jag än gör, så måste jag ut härifrån. Jag vill inte leva så här.”

Ett av de viktigaste stegen på den vägen ut ska Bowie ta några år senare, 1967. Han lämnar de mediokra bluesrockbanden han spelat i bakom sig, irriterad över den låga ambitionsnivån och skriver in sig på London Dance Centre efter att ha träffat mimartisten och dansaren Lindsay Kemp.
Bowie studerar allt från mim, avantgarde teater till commedia dell´arte. Han blir på djupet fascinerad över scentekniker för att skapa och gestalta en persona. För att slippa bli sammanblandad med Davy Jones i bandet The Monkees tar han namnet David Bowie. Namnet är efter den amerikanske 1800-tals nybyggaren Jim Bowie som var mannen som gjorde Bowiekniven till ett begrepp.
Det är snarare ljudet av namnet som lockar David än storyn om kniven. Det gör att Bowie fans fortfarande noga skiljer på riktiga fans och andra genom uttalet av Bowie. Det uttalas Båowie. De som säger Baowie har inget förstått.

Bowie lär sig en mimakt som han spelar upp på vännen Marc Bolans konserter med bandet T-Rex. I juli 1969 släpps den singel som ska bli David Bowies första hit och följa honom i setlistor genom hela hans karriär. Space Oddity med historien om Major Tom bär många av Bowies återkommande element. Känslan för samtiden är ett sådant, låten kommer ut fem dagar före uppskjutningen av Apollo 11 och spelas i BBC som signaturmusik till rapporteringen.
Men i sången får också Bowies känsla av utanförskap kropp. Alienationen, rädslan för den stora ensamheten och fascinationen för rymden ska återkomma i mycket av hans kommande verk. Major Tom, som lämnar mänskligheten och försvinner ut i rymden för att sväva viktlös över jorden blir något av Bowies första alter ego. Det är ingen slump att tusentals fans i sociala medier valde en strof från Space Oddity som sista hälsning:

”Ground control to Major Tom, your circuit’s dead there is something wrong. Can you hear me Major Tom?”

Efter Space Oddity börjar Bowie tydligt att orientera sig bort från traditionell rock´n´roll mot ett mer nyskapande musikaliskt uttryck. Men lika viktigt för att förstå vad som formar David Bowie före det stora genombrottet är hans kontakter med konstscenen i London vid den här tiden.
Den moderna konsten är en progressiv kraft och under stark förändring i slutet av 1960 talet. I England sprider sig Arts Lab Movement med 50 olika ”konstlaboratorier”. David Bowie övar och uppträder med mim på ett av dem, Drury Lane Arts lab. Det är för övrigt samma ställe där John Lennon och Yoko Ono gör sin första gemensamma utställning. Bowie går vidare och bildar Beckenham Arts lab, ett konstkollektiv som blir en samlingspunkt för en kreativ och hip grupp unga i London.
I en närliggande park arrangerar de en gratis festival som går till historien i form av David Bowies sång Memory of a free festival.

Under tiden för Beckeham Arts lab möter David Bowie flera personer som ska komma att bli avgörande för hans karriär. Gitarristen Mick Ronson och basisten Tony Visconti, som också blir Bowies första riktiga producent, utgör starten för det legendariska rockband som ska ta honom genom den första delen av 1970-talet – The Spiders from mars.
Bowie träffar också under detta år, 1969, Angela Barnett, som blir hans första fru.

David Bowie ger ut albumet The man who sold the World och åker för första gången till USA på en promotion turné. Det som sker under den resan är mycket typiskt för David Bowie. Han får mycket starka intryck av den del av den amerikanska musikscen som brukar kallas för punkens ursprung. Det handlar om band som Iggy and the Stooges, MC5 och Lou Reeds Velvet Underground.

Bowie får enligt sägnen idén att sammansmälta Iggy Pops persona med Lou Reeds musik till en egen skapelse, ett alterego, som för alltid ska förändra rockhistorien:
Ziggy Stardust.

Hur mycket som är efterhandskonstruktion och fakta i den analysen är svårt att reda ut. Men klart är att Bowies förmåga att samla personligheter och göra sig själv till en kameleont som artist får sitt starkaste uttryck i Ziggy Stardust.
Albumet Ziggy Stardust and the Spiders from mars kommer ut 1972 och lanseringen är en uppvisning i en annan förmåga som David Bowie besitter. Han är ett medialt geni före termen mediestrategi är uppfunnen.

David Bowie är förvisso känd i England före Ziggy Stardust, men hans största framgång är en tre år gammal femteplats på singellistan med Space Oddity. Det spelar ingen roll. David Bowie förstår att uppträda som en superstjärna så till den grad att London febrar vid blotta ryktet om att han eventuellt ska dyka upp på en klubb under kvällen.

Det är som om framgångarna kommer som en naturlig följd av hans stjärnstatus, inte tvärtom. Ziggy Stardust skapar total Bowie hysteri i England.

1970-talet blir David Bowies, hans utveckling och kreativitet under ett decennium kan på goda grunder sägas sakna motstycke i populärkulturen.
Han återuppfinner sig själv och sin musik gång på gång. Hans androgyna uppenbarelse utmanar alla tänkbara föreställningar kring manlig identitet och i intervjuer provocerar han ständigt en konservativ omvärld kring sin sexuella läggning.
Det sakligt korrekta epitetet småbarnspappa vid den här tiden är ungefär det sista ord någon kommer att tänka på i samband med David Bowie.

Ingen som beskriver honom, varken då eller senare, är opåverkad av hans utseende. Hans gestalt kombinerar vackrast tänkbara, klassiskt rena manliga skönhetsdrag med något gäckande och obestämt. En skada efter ett slagsmål som barn gjorde att hans ena pupill fastnade i ett helt öppet läge och gav hans blick och anlete ett utomjordiskt drag.
Därtill en stilsäkerhet och djärvhet i klädval och scenkostymer som skapade en artist så visuell att det ofta använda begreppet stilikon om David Bowie nästan känns förminskande.

En stilikon genererar kopior, David Bowies utseenden är oefterhärmliga även om han utgjorde en ständig inspiration för modeskapare, artister och fashionistas. Mest känt är hans nära samarbete med den japanske designern Kansai Yamamoto och hans avantgardistiska kimonos som Bowie bar som scenkostymer under tidigt 1970-tal.

De odödliga albumen avlöser varandra under 1970-talet. Hysterin kring Ziggy Stardust blir till slut en återvändsgränd och David Bowie tar livet av sin skapelse under en avslutande show på Hammersmith Odeon i juli 1973.
Han splittrar också Spiders from mars i en uppslitande process.

David Bowie vill jobba med nya musiker och han vill till USA.

Albumet Diamond Dogs blir ett mellansteg på den vägen. Ett dystopiskt konceptalbum influerat av George Orwells 1984. Mycket av musiken bär ännu spår av Spiders from mars, men det är vägen bort från glamrocken för David Bowie.
David Bowie använder på Diamond dogs fullt ut en teknik för att skriva texter som han kommer att tillämpa under resten av sin karriär. Den utvecklades ursprungligen av dadaisterna i Frankrike på 1920-talet och går ut på att klippa sönder en skriven text och arrangera om den. Inte helt olikt sådana där ordflätor som var populära som kylskåpsmagneter för några år sedan.
Sättet att skapa text kallas för cut-up teknik (découpé på franska) och gjordes populär av en av David Bowies stora inspirationskällor, författaren William S. Burroughs på 1960-talet.
Tekniken förklarar mycket av David Bowies ofta svårtolkade och mångbottnade texter. Superhiten Life on mars är ett bra exempel; trots sin makalösa tillgänglighet i melodi och enskilda fraser som sätter sig, är texten som helhet i det närmaste obegriplig.
Istället bygger Bowies texter ofta en stämning som låter tankarna vandra i fria associationsbanor och är avsiktligt vaga i berättandet.
Bowie förblev så fascinerad av cut-up tekniken att han senare utvecklade ett datorprogram med en slumpgenerator för att digitalisera cut-up tekniken för textförfattande.

1975 blir året för David Bowies stora genombrott i USA. Helt slut efter oavbrutet turnerande och gravt kokainmissbruk anländer han Sigma Sound Studios i Philadelphia för att spela in Young Americans. Titelspåret blev en av hans mest älskade sånger och albumet skapar en ny genre av vit, plastisk soul.
Två av Bowies finaste ballader i genren kastas ut från albumet i sista stund, Who can I be know och It´s gonna be me. Orsaken är att John Lennon kommit till studion en inspirerad kväll. Tillsammans skriver de Bowies första USA-etta, Fame. Dessutom får Bowie ordning på en av Lennons pärlor från Beatles tiden – Across the universe – som är outgrundligt rörigt inspelad i original.

Det är ytterligare en artistisk höjdpunkt i Bowies liv som nu i allt väsentligt levs i USA. Men privat är han bokstavligen nära att gå under. Vanan att inleda varje dag med att vakna på eftermiddagen och starta med en svart kopp kaffe, två Gitane cigarretter och två linor kokain har ett pris. Bowie börjar bokstavligen förtvina fysiskt på grund av sitt kokainmissbruk. Han är extremt utmärglad och förefaller i intervjuer mentalt desorienterad.

Albumet Station to Station är magnifikt musikaliskt, en av Bowies största inspelningar, men personan han skapat till detta kapitel ska ställa till stor skandal. David Bowie lever nu i Los Angeles och försvinner allt djupare in i drogdimmor. Hans hus är fullt av egyptiska artefakter, högar av salt, svarta ljus och skrifter av den brittiske ockultisten och poeten Aleister Crowley.
Under turnén med Station to Station återvänder Bowie till London som alter egot The thin White Duke. Likblek och iklädd svart skinnrock kliver han av tåget på Victoria station och hälsar massorna som samlats för hans hemkomst med en Hitlerhälsning.

Det är en djupt förvirrad tid, men hans röst är fortfarande ren magi. Bowie har många stora stunder som sångare. Han har en mycket särpräglad timbre, en inbyggd dramatik i rösten kombinerat med ett register som han förmår flytta sömlöst mellan genrer. Från en nästan akrobatisk och kraftfull sång på tidiga Life on mars till den mäktiga, ödesmättade kraften i Heroes. På Station to station återfinns en mycket annorlunda sånginsats som enligt många tillhör hans finaste. Det är inspelningen av den drömska, filmiska kärleksballaden Wild is the wind. Det är titelspåret till en film med samma titel från 1957. David Bowie sjunger den innerligt på ett sätt som ligger utanför den karaktär han skapat för Station to station.

Efter den kaotiska tiden i Los Angeles sker återigen en total förändring och förnyelse. David Bowie flyttar tillsammans med vännen Iggy pop till Berlin. Han skaffar en duffel och en cykel och lever enligt en del biografier ett mycket stilla liv där han för första gången i vuxen ålder prövar att göra saker som att handla mat och tvätta kläder. Andra skildringar av Bowies Berlin period vittnar mer om livsfarliga, påtända bilfärder med Iggy pop.

Musikaliskt är den trilogi som kommer mellan åren 1977 och 1979 hans mest nyskapande. Tillsammans med producenten Brian Eno skapar han albumen Low, Heroes och Lodger. Borta är konceptalbum och alter ego figurer. Albumen innehåller istället experimentell musik med tydliga influenser av Kraftwerk och den typ av elektronisk musik som dök upp i Tyskland under 1970-talet under namnet krautrock.
Titelspåret på Heroes är en av David Bowies mest populära sånger under hela karriären och skildrar ett kärlekspar vid Berlinmuren som han får syn på genom fönstret på Hansa studios. Paret är Bowies gamla vapendragare Tony Visconti som har en affär med en musiker de jobbar med. Det framgår inte av den gripande texten.

Om vi ska försöka se sakligt på David Bowies karriär sker egentligen hans sista riktigt stora inspelning kort efter Berlin trilogin.
Albumet Scary monsters kom ut 1980 och innehåller åter samma storartade gitarrspel av Robert Fripp som på Heroes. På många sätt sluts en cirkel när Bowie i mästerverket Ashes to Ashes återvänder till sin första hit Space Oddity.

David Bowies 1980-tal är mer fascinerande ur ett media och affärsperspektiv. Likt många artister som sålde enorma mängder album under 1970-talet satt Bowie fast i ett avtal som gav hans management en orimligt stor del av hans intäkter.
Bowie hade ägt ett decennium artistiskt, men var inte särskilt rik. I vart fall inte mot bakgrund av att han vid denna tid sålt över 100 miljoner album.

Med föresatsen att bli kommersiellt framgångsrik skrev han ett antal sånger om kärleksrelationer och gav sig ut på turné. Sådana föresatser brukar ofelbart gå åt skogen artistiskt. Men Bowie förstod att anlita producenten Nile Rodgers för uppdraget. Let´s Dance från 1983 blev David Bowies största kommersiella framgång någonsin.

Det är också första gången jag ser honom i verkligheten. Det ska komma att ge mig en livslång insikt om vad det betyder att vara ett fan. Jag ser David Bowie första gången på den ramp som han använder för att springa ut på Ullevis scen i juni 1983. Det händer något konstigt med mina knän och min syretillförsel samtidigt. Det är som att det enda möjliga i detta ögonblick är att skrika rakt ut för att inte bli tokig.
Sedan dess har jag aldrig gjort mig lustig över tonårstjejers klassiska högljudda vurm inför olika artister. Även om torftigheten i föremålen för deras beundran i jämförelse med David Bowie så klart har förbryllat mig…

Efter turnén som döptes till Serious Moonlight var David Bowie en rik man. Hans nästa steg skulle göra honom förmögen.

Efter ett par irrelevanta uppföljare till succén gav sig Bowie åter in i sitt mer pretentiösa musikskapande där han är som bäst. Men tiden var inte längre hans. Få, om någon artist, har insett det som Bowie.
I en visionär intervju med New York Times i början av 2000-talet berättar Bowie hur han några år tidigare sålt rättigheterna till hela sin katalog på över 300 låtar. Affären var en konstruktion med optioner på framtida albumintäkter.

”Musik kommer i framtiden att distribueras som rinnande vatten eller el” förklarade Bowie affären som nu gjort honom till miljardär.

Det var vid denna tid flera år kvar innan streamingtjänster som Spotify skulle göra Bowies vision till verklighet.
Under 1990-talet och tidiga 2000-talet släpper Bowie ett antal album av varierande kvalitet. Enstaka höjdpunkter finns och flera av inspelningarna är fascinerande i sin ständiga strävan framåt mot nyskapande. De är fulla av populärkulturella referenser som gör dem spännande för oss som följt Bowie under lång tid. Men någon bredare publik når de aldrig.

Sedan blir det tyst. Ingen mer musik, inga konstprojekt. Ingenting.

Vi som följt David Bowies varje steg fick kämpa för knapphändiga uppgifter om ett tillbakadraget liv i loftvåningen med hustrun Iman i stadsdelen SoHo i New York. En våning med ett panikrum där Bowie och Iman kunde låsa in sig om en inkräktare skulle lyckas ta sig in.
Eller bodde Bowie åter i Lausanne? Nej, uppgifter kom ut om att Bowie drabbats av en hjärtattack och vårdades på sjukhus i New York.

En paparazzibild 2012 blev det första livstecknet på flera år. David Bowie iförd jeans, hoodie och gubbkeps utanför en brödbutik på Manhattan orsakade sensation av flera skäl i invigda kretsar.

Och så plötsligt, på sin 66:e födelsedag den 8 januari 2013. Som en blixt från ingenstans släppte han plötsligt en helt ny låt. Som vanligt briljant lanserad. Ingen presskonferens, ingen enda intervju. Bara en omtumlande vacker ballad rakt ur tystnaden i form av en video från New York konstnären Jacqueline Humphries studio.
Låten heter Where are we now? Bowie har återigen återvänt till sina tidigare verk. Han minns sina år i Berlin.

Det var den perfekta återkomsten. Den gamle mannens melankoliska tillbakablick på ett av de märkvärdigare liven som levts i vår tid.

Och nu detta.
David Bowie gör konst av sin bortgång. För 18 månader sedan visste han att cancern skulle ta hans liv. Men det blir inga intervjuer om någon sjukdom, inga bilder på en skröplig David Bowie. Inga tecken som helst på att han var på väg att falla mot jorden.

Istället en magnifik sista inspelning och en nästan otäckt profetisk video av svenske regissören Johan Renck.

Blackstar släpptes på David Bowies 69:e födelsedag den 8 januari 2016.
Det var hans avsked. 48 timmar senare lämnade han oss.

Tack för allt David Bowie. Mitt liv hade varit ett annat utan dig.

Kategorier Aftonbladet

Utgivarnotering. Därför namnger vi inte 19-åringen.

av Jan Helin

 

Aftonbladet har valt att inte publicera namn- och bild på den 19-åring som nu står åtalad för mordet på Ida Johansson i Upplands Väsby.
Brottet är grövsta och allvarligast tänkbara. Mordet har varit mycket uppmärksammat och väckt starka känslor i samhället. Det har skett på allmän plats utan relation mellan förövare och offer. 19-åringen har erkänt mordet och bevisläget förefaller starkt.
Allt detta talar för en namn- och bildpublicering med hänvisning till allmänintresset.

I detta fall och i detta läge har jag ändå valt att avstå. Orsaken är publicitetsskadan gentemot 19-åringens familj. Han har framförallt ett syskon i mycket känslig ålder.

Ida Johanssons namn och bild är kända sedan tidigare då polisen efter samråd med hennes föräldrar gick ut med hennes identitet för att få in tips som kunde leda till mördaren.

En annan observation ur pressetisk synvinkel är de mycket närgångna detaljer om mordet som nu publiceras i flera medier. Aftonbladet har varit mer restriktiva än många medier på denna punkt. Orsaken handlar inte om att allmänheten inte har rätt att få veta sådant, utan återigen om hänsyn till tredje part, alltså Ida Johanssons familj.
De är kränkta bortom fattbarhet av själva händelsen. Ansvariga utgivare menar jag därför har skäl att i nyhetsläget vara restriktiva med alltför detaljerade uppgifter om mördarens skändningar av Ida Johansson. Det riskerar att ytterligare öka lidandet för familjen.
Det är tänkbart att familjens inställning är annorlunda, att de vill att det blir känt i detalj vad som hänt. Det är inte ovanligt. I detta fall känner jag som utgivare dock inte till familjens inställning.

Enligt publicistisk teori finns invändningar mot ett sådant här resonemang – att det inte är konsekvensneutralt. Alltså att jag låter antaganden om konsekvenser styra vad jag publicerar, i detta fall lidandet hos en familj.
Konsekvensneutralitet är oerhört viktigt att iaktta när det gäller granskning av makt och makthavare. Att rapportera om ett bottenlöst tragiskt mord är något annat. I sådan rapportering blir konsekvensneutralitet bara hjärtlös. En uppfattning som stärkts med stigande erfarenhet av utgivarfrågor.

 

 

 

 

 

 

Kategorier Aftonbladet

Aftonbladet testar Facebooks ”Instant articles”

av Jan Helin

Omvärlden för mediebolag förändras snabbare än någonsin tidigare.
Aftonbladet har sedan vi ”gick online” 1994 varit väldigt framgångsrika på att ta vara på de nya digitala möjligheterna.

Det har gjort Aftonbladet unikt i världen. Aftonbladet har i dag totalt över 3,5 miljoner läsare – varje dag. Det är nästan varannan svensk varje dag och är en unik räckvidd för ett nyhetsmedia. Men det verkligt unika jämfört med nyhetssajter i hela världen är att hela 80 procent av Aftonbladets besökare kommer direkt till Aftonbladet – inte via någon rekommendation på sociala medier.

Det gör att vi tagit positionen som Sverige primära nyhetskälla online. Stället dit flest svenskar går först för att datera upp sig på nyheter. Vi har nått dit genom att konsekvent jobba mot vårt löfte till våra användare:

”Aftonbladet ska vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.”

En av de viktigaste anledningarna till att Aftonbladet håller positionen som Sveriges primära nyhetskälla är vår vilja att först testa ”det nya”, vare sig det heter internet, smart phone, padda eller sociala medier. Det är först när vi testat som vi kan ta beslut om hur vi bäst ska hantera detta ”nya” så att det gynnar våra användare, läsare och tittare. Om det gör oss mer engagerande och om det stärker vår position.all

I dag heter det nya ”Instant article” och är en ny produkt på Facebook. Därför kan vi i dag berätta att Aftonbladet under en testperiod kommer att gå in i Facebooks ”Instant article”.

Den sociala plattformen har bjudit in ett antal globala och lokala aktörer att publicera sitt innehåll direkt på Facebook. Tidigare har bland andra New York Times, Washington Post, The Guardian, BBC, Bild och Buzzfeed ingått i detta samarbete med Facebook.

Det är inget självklart beslut. På många sätt utmanar en produkt som Instant articles Aftonbladets position som primär nyhetskälla. Men den digitala världen är full av uppbrytande och utmaningar. Den som stannar upp och väljer att inte testa har hittills förlorat. De som testar och noga mäter konsekvenserna har hittills vunnit.

Facebook når en miljard användare i mobilen – varje dag. Man kan argumentera för om Facebook är en plattform eller infrastruktur på internet på samma sätt som Google. Det finns förstås flera utmaningar med Facebooks storlek, men för att möta dessa behöver vi först förstå dem – från insidan.

Aftonbladets test med Instant article innebär rent konkret att ett urval av Aftonbladets innehåll kan läsas utan att lämna Facebooks app. Detta innehåll kommer att ha samma grafiska profil som Aftonbladets innehåll på våra egna plattformar, men innehållet kommer att laddas upp lite snabbare än om vi länkar det från Facebook.

I USA pratar branschen om en skillnad på uppemot åtta sekunder mellan en länk till en sajt och en Istant article på Facebook. Så kommer det inte att vara med och på Aftonbladet. Vi har redan i dag en av världens snabbaste nyhetssajter och jobbar ständigt för att underlätta läsarnas väg till vårt innehåll.

Aftonbladet kommer att erbjuda ett särskilt urval av artiklar på Instant articles. Vilken typ av innehåll det är kommer att märkas så småningom, men det är en del av en noga genomtänkt strategi för hur vi distribuerar vårt innehåll. Om vi lyckas blir Facebook en intressant partner och hjälper oss i kampen om positionen som Sveriges primära nyhetskälla online. Om vi misslyckas får vi tänka om. Snabbt.

Parallellt med experimenterandet på Facebook fortsätter vi att investera tungt i utveckling av våra egna medieplattformar. Vi gör detta tillsammans med Schibsteds övriga publicistiska bolag för att mer fokuserat börja utveckla gemensamt på gemensam plattform. Den satsningen är utan tvekan den största investeringen för framtiden för skandinaviska medier just nu. Om vi lyckas kommer den lösningen att kunna resa långt utanför Sveriges och Norges gränser.

Vi gör detta utifrån en unik styrkeposition – Aftonbladet har i dag lika stor daglig digital räckvidd som Facebook i Sverige. Det kan inget annat mediehus säga. I världen.

Tillsammans med våra extremt skickliga systerbolag i Schibsteds online ekosystem som Blocket, Prisjakt, Let’s Deal, TV.nu och Klart.se bygger vi nu på något unikt.

To be continued…

Kategorier Aftonbladet

Fönster mot en ny tv-värld

av Jan Helin

Just nu pågår en diskussion i mediebranschen om behovet av att vara snabbt upp i sändning och ut med nyheter i tv-format.
Det är en viktig publicistiskt diskussion om värdet av snabbhet vägt mot andra kvaliteter som överblick och analys.

Eftersom kvällstidningarnas tv var överlägset snabbast tänkte jag lämna den aspekten därhän och istället belysa vad det här egentligen betyder för konsumtionen av nyhetsmedier.
Vi bör beakta att frågan nu ställs nervöst i en traditionell tv-bransch som upplever strukturomvandlingen och digitaliseringen av nyhetsmedier in på bara antennen. Men frågorna från tv-branschen är rimliga och viktiga i diskussionen om medieutvecklingen.

Genom att bara studera den rena användardatan från Adobe Analytics ser vi konturerna av ett nytt landskap för tv mediet. Låt mig först dela lite fakta om Aftonbladet TV från förra veckan som fick en så dramatisk och tragisk avslutning:

• Aftonbladet TV hade förra veckan totalt 10,6 miljoner startade strömmar.
 5,5 miljoner av dem ligger enbart mellan fredag och söndag. Vår tv-rapportering från Paris stod ensamt för 3,1 miljoner av dessa startade strömmar. Tittar vi på plattformar fördelar sig tittningen så här:
52 % på desktop
37 % på mobil
10 % på tablets

 • Tittar vi på tittningen fördelat på innehåll ser det ut så här:
7,86 miljoner startade strömmar på nyhetsinnehåll
1,7 miljoner strömmar startade på Sport
1 miljon startade strömmar på Nöje.

Av de mediehus som har ett arv i tidningsbranschen är ingen i närheten av dessa siffror.
Närmast är TV4 som rapporterar 9, 3 miljoner startade strömmar över hela veckan på hela TV4:s innehåll.
Aftonbladet TV är alltså över en miljon startade strömmar större än hela TV4 online.

Expressen TV, vår hårdaste konkurrent om snabbheten, rapporterar totalt 5,7 miljoner startade strömmar förra veckan. Här ska sägas att Expressen kom först ut av alla med tv-rapportering från Paris. De låg redan i sändning på grund av uppgifterna om en affär mellan Cisco och Ericsson när nyhetsflashen om terrorattentaten i Paris kom.
SVT rapporterar inte jämförbara data om sin online tv, vilket är ett problem i sig. Det skulle vara en stor hjälp för en ny aktör som Aftonbladet TV om också Sveriges största tv-aktör gick att följa och analysera online.

Tittar vi på det väsentliga i detta sammanhang, rapportering vid extrema nyhetshändelse, så blir mönstret ännu tydligare mellan en ren online aktör som Aftonbladet mot traditionell linjär tv.

TV 4 rapporterar 2,6 miljoner startade strömmar på Nyhetsinnehåll. Aftonbladet 7,86 miljoner.
Expressen rapporterar inte hur stor andel av deras totala TV trafik som är Nyheter.

Hur länge användaren tittar är också ett viktigt mått för att bedöma kvaliteten. Här har Aftonbladet haft svårt att komma upp med data eftersom vi helt enkelt saknat system för att mäta det på ett trovärdigt sätt. Det är äntligen på väg att ändras och vi kunde i helgen mäta tittartiden med hjälp av data från mätsystemet Adobe Video Analytics.

Livesändningen från Paris hade i genomsnitt 12 minuter och 24 sekunders tittartid i Aftonbladet TV.
Det är en mycket bra siffra. Den kan jämföras med TV4:s rapporterade snitt tid på 12 minuter. Expressen rapporterar ingen data om tittartid.

Vad gäller frekvens av tittning finns inga jämförbara siffror från andra aktörer. Aftonbladet slog i helgen ett rekord inom detta område som är värt att reflektera över.
Mellan klockan 22.30 i fredags och 23.00 i söndags hade Aftonbladet i genomsnitt 86 000 startade strömmar i timmen – varje timme dygnet runt.
Det är en oerhört massiv frekvens och ett intressant mått på engagemang i Aftonbladet som nyhetsdestination.
För vår egna analys är frekvensens varians över olika tider på dygnet och hur frekvensens ändras efter olika agerande av våra redaktörer såsom utskick av pushnotiser mycket viktig.

I kommunikationen från TV4 har i veckan ställts frågor om ett begrepp som kallas för autostarter. Det betyder att videon startar utan att tv-tittaren vill. TV4 säger att de inte har några sådana starter alls.
Det har inte Aftonbladet TV heller. 

Samtliga strömmar startas på grund av att användaren har klickat. I transparensens namn finns här dock en omständighet att redovisa.
På Aftonbladets första sida förekommer ofta TV + Text. Den som klickar där kommer till en sida som innehåller just både TV + text och då startar tv-strömmen direkt.
Det är en något oklar hänvisning och därmed tveksam ur användarsynpunkt. Vi jobbar med mycket UX analyser kring detta, vilket, för er som inte ägnar era dagar åt online begrepp, betyder att vi gör analyser för att bättre förstå gränssnittet mot användaren.

En ansenlig del av dem som klickar på TV + text förväntar sig rimligen att det startar just tv eftersom de tryckt på en knapp där det står just TV. Men en del vill säkert bara ha texten.

Av Aftonbladet samtliga startade tv-strömmar i år består 19 procent av sådana här strömstarter.
Här bör också understrykas att detta enbart gäller desktop. I mobilen måsta användaren klicka två gånger för att starta tv-strömmen. Inte heller det är en optimal användarupplevelse, men det är ungefär motsatsen av en autostart.

En verklig autostart är en sådan som till exempel Facebook jobbar med just nu – en strömstart som kommer automatiskt bara du scrollar igenom din newsfeed. Aftonbladet TV har ingen motsvarighet till det.
En sådan autostart kan vara ett smart sätt att väcka nyfikenhet för innehållet och är en rätt skön användarupplevelse eftersom innehållet startar automatiskt utan ljud. Men en sådan start saknar förstås helt värde för en annonsör.
Det är först när användaren klickar på klippet och det startar med ljud som det blir kommersiellt intressant. På grund av Facebooks massiva globala dominans på online video just nu är det hitåt branschen bör titta för standard för mätning av onlinevideo. Det kommer garanterat nyheter därifrån inom kort.

Kategorier Aftonbladet

Heter terroristerna Daesh eller IS?

av Jan Helin

Jag fick frågan om Daesh eller IS i chatten igår. Jag var inte klar över skillnaden. Men det är en viktig diskussion.
Om jag förstått saken rätt nu efter att ha läst på lite, så är det så här:

• Terroristerna gillar inte att  bli kallade för Daesh. Det är egentligen en akronym som betyder samma som ISIS – Islamic State of Iraq and Syria. Men Daesh betyder som ord något nedsättande på arabiska. Lite oklart vad, enligt vad jag läst.

• Argumenten för att byta som någon slags protest mot dem kan vara känslomässigt motiverat, men sakligt tveksamt. Det är många terrororganisationer som haft namn som antyder att de är något de inte är. IRA – Irish Republican Army var knappast någon armé, det var inte heller RAF – Rote Armee Fraktion. Det var terrororganisationer.

• Argumentet att IS med sitt namn drar ner hela den muslimska världen i skiten är starkare. Själva namnet säger ju att de är en islamisk stat. Det Kalifat de upprättar säger de bygger på Islam. Det finns en hel del muslimer som har en hel del att invända mot det. Man skulle därför kunna säga att Daesh är en sakligare benämning och hjälper den muslimska världen att tydligare ta tag i problemet med radikal islamism.

• Ett annat starkt argument är det rent språkliga. Om media hela tiden refererar till en terrorgrupp som en stat så uppstår till slut uppfattningen att Daesh/IS är en statsbildning. Det är det inte.

• Rent praktiskt talar begripligheten emot. I dag vet alla vad IS är. Daesh är för de allra flesta ett obekant begrepp.
Egentligen borde samtliga svenska medier byta samtidigt på grund av denna punkt, för att minska förvirring och behålla tydligheten gentemot läsarna. Det är mindre troligt att så sker, gemensamma publicistiska hållningar har andra komplikationer som behöver diskuteras igenom.

Just nu diskuterar Aftonbladets redaktionsledning om vi bör byta benämning på terroristerna Daesh/IS.

Kategorier Aftonbladet

Skarpast tänkbara nyhetsläge

av Jan Helin

Vårt öppna samhälle är åter under attack.
Hur svarar vi?
Just nu och just vi med journalistik. Fri och oberoende journalistik. Det är vad vi kan göra åt händelser som är så tunga att de kommer att påverka historien.

En viktig diskussion om hur samhället kan svara i bredare mening kommer att följa. Frågor om öppenhet mot naivitet, mer mod istället för mer rädsla. Det är också viktigt.
Men just nu – journalistik.

Det är skarpast tänkbara nyhetsläge. Aftonbladet befinner sig sedan i går kväll i vad vi med en äldre term skulle kunna kalla ständig direktsändning. Men nu i alla medieformer.
Ett tiotal medarbetare är på plats, eller i skrivande stund på väg till Paris. På redaktionen i Stockholm råder febril aktivitet. Vi rapporterar i alla format – live-tv, live-text, bilder, nyhetsartiklar och analys.
Just nu är inget viktigare för journalistiken än att göra terrorattentaten konkreta och begripliga. Att:
• Noga och snabbt skilja på bekräftade och obekräftade uppgifter.
• Gå vidare för att söka och verifiera ny information.
• Göra analys av verifierad information och sätt händelserna i sammanhang.

Det är tre grenar av journalistiken som oupplösligt hänger ihop. Just nu befinner vi oss mitt i det arbetet. Det finns mycket annat som behöver göras när världen mörknar under terror som denna helg. Men journalistik är vad fria medier kan göra.

Kategorier Aftonbladet

Aftonbladet levererar starkt i Q3

av Jan Helin

Aftonbladet kan åter leverera ett mycket stabilt och något ökande resultat. I dag redovisar vi resultatet för tredje kvartalet 2015.
Aftonbladets resultat, EBITDA, uppgår under perioden till 63 MSEK (61).
Aftonbladets resultat är drivet av tillväxt online. I det tredje kvartalet uppgår den digitala tillväxten till 18 procent. Print tappar intäkter, men levererar i Q3 ett bra resultat.

Affärsområdet Schibsted Publishing, där också verksamheter som TV.nu, Klart.se, Omni, The Youway, Allt om Stockholm, Viktklubb ingår redovisar ett starkt resultat på 65 MSEK (61). Också här är en kraftig tillväxt online på 15 procent den främsta orsaken till det goda resultatet.

Schibsted Publishings intäkter under kvartalet är enligt förväntan. Omsättningen uppgick till 516 MSEK (537).

Centralt för hela Schibsted Sveriges digitala ekosystem är Aftonbladets position som Sveriges primära nyhetskälla online. I det tredje kvartalet stärker Aftonbladet  positionen som Sveriges ledande nyhetsförmedlare online.  Räckviddsmätningen av Sifo visar att Aftonbladets totalräckvidd i augusti 2015 uppgår till hela 3 445 000 läsare per dag, vilket är en ökning på 3,3 procent jämfört med föregående år.

En av de stora glädjepunkterna i Aftonbladets tredje kvartalsrapport för året är ökningen för Aftonbladet TV, ett av våra stora satsningsområden. Räckvidden för Aftonbladet TV ökar med hela 37 procent. Det gör att Aftonbladet ligger väl positionerade inom det medieslag som ökar snabbast online just nu – rörlig bild.
Övriga viktiga nyckeltal för Aftonbladet:
• Räckvidden i mobilen ökar med 18 procent.
• Räckvidden på desktop ökar med 9 procent.
• Räckvidden för print minskar med 12 procent.

I våra övriga publishingbolag ser vi att Omni och Klart.se  levererar en mycket stark utveckling av annonsintäkter i tredje kvartalet. Viktklubb fortsätter att växa sin kundbas och har en mycket god resultatutveckling.

Kategorier Aftonbladet

Om betydelsen av hatbrott, terrordåd och vansinne.

av Jan Helin

Terrorism är politisk motiverad brottslighet. Våld mot civilsamhället och enskilda människor för att skapa rädsla i akt och mening att skapa förutsättningar för en politisk förändring. Kort sagt en vedervärdig metod – oavsett vilken politisk inriktning terroristen önskar.
Det framstår allt klarare att morden i Trollhättan var ett terrordåd. Då ska det också benämnas som ett sådant – även om terroristen var en förvirrad, hatande ung svensk man som hette Anton Lundin Pettersson och blev 21 år.

Anton Lundin Petterssons utväljande av en skola, polisens uppgifter om att han valde sina offer utefter att de hade utländsk härkomst, hans delande av högerextremistisk propaganda, hans avskedsbrev om sin avsky mot svensk invandringspolitik är alla politiska handlingar. Det är de uppgifterna som gör hans vidriga mord till terrorattentat.

En diskussion som redan startat i vissa delar av medielandskapet är varför morden i Trollhättan beskrivs som terror och varför dubbelmordet på Ikea tidigare i år inte beskrivits som det.

Jag ska försöka reda ut den frågan ur ett antal olika synvinklar från ett publicistiskt perspektiv. Men låt mig först konstatera ett problem:
Ett tydligt mönster i de frågor på det här temat som når mig som utgivare via mail och sociala medier är att ett stort antal människor vill besvara frågan utan diskussion. De har redan bestämt sig för att media beskriver brotten olika eftersom gärningsmannen i det ena fallet är en infödd svensk och i det andra fallet en asylsökande eritrean.

Det är ett svar som passar in i en konspiratorisk världsbild som handlar om att det finns en elit – där media ingår – som vill trycka på folket ett mångkulturellt samhälle som degenererar nationen. Inom ramen för den ideologin blir det lätt att förstå varför media beskriver Anton Lundin Pettersson som en terrorist och Ikemördaren Abraham Ukbagabir som en ensam galning.

Denna ideologi om eliten mot folket och minoriteter som hot mot nationen må vara den snabbast växande politiska idén i Europa vår tid, i Sverige i huvudsak driven av Sverigedemokraterna.
Det gör den dock inte sann.

För journalisten är det viktigt att frigöra sig från politiska ramverk och så sakligt och objektivt som möjligt klarlägga omständigheterna kring omskakande händelser som de i Trollhättan och Ikea i Västerås.

Om vi gör det ser vi några omständigheter som förenar dåden och andra saker som skiljer dem åt. Båda kan sägas vara hatbrott, den benämning polisen använder för att beskriva morden i Trollhättan. Det är ett samlingsbegrepp på brott drivna av hat gentemot en etnisk grupp, en religion eller mot människor på grund av sexuell läggning.

Men finns det också spår av terror i Ikeamorden?

Också här har vi att göra med en hatande, förvirrad man. Abraham Ukbagabir överlevde sitt egna självmordsförsök och kunde därför förhöras. Av förhören framgår att han var rasande och hatisk för att han fått avslag på sin asylansökan, han hade därför valt offer utifrån att de såg svenska ut.

Det skulle kunna beskrivas som hämnd. Men det vore att använda ett oprecist språkbruk. Hämnden hänförs till den så kallade talionprincipen, den säger att den som begått ett ont ska utsättas för samma ont. Offren för Ikemördaren kan inte på något vis sägas vara kopplade till avslaget på asylansökan. De är oskyldiga offer utan koppling till den politik som nekade Abraham Ukbagabir uppehållstillstånd i Sverige.

Abraham Ukbagabir gör sig alltså skyldig till hänsynslöst, dödligt våld mot oskyldiga civila för att protestera mot konsekvenserna av en politik.

Det finns också i förhören en antydan om en religiös motivering till morden mot bakgrund av Abraham Ukbagabirs kristna tro. Det resonemanget är dock så fragmentariskt i förhörsprotokollet att det är svårt att förstå om han motiverar morden med religionen eller söker någon slags förlåtelse på religiösa grunder. Abraham Ukbagabir valde ut Ikea som skådeplats för morden för att ”få tag på de knivar han behövde” enligt åklagaren Eva Morén. Det förblir oklart om Ikea också valdes av symboliska skäl. Men likväl bär Ikea en oerhört stark symbolik i Sverige och valet av mordplats skapar så, likt valet av en skola, en känsla av attack mot det svenska samhället. Så här långt bär Ikeamorden vissa yttre kännetecken av terrorattentat.

Och möjligen skulle de teoretiskt kunna sägas vara ämnade att ”otillbörligen tvinga offentliga organ (…) att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd” som ingår i den svenska lagens definition av terrorbrott. Det är dock viktigt att konstatera att åklagaren inte valde att beakta terrorlagstiftningen i åtalet mot Abraham Ukbagabir och att gärningsmannen aldrig uttalar syftet om ändrad politik eller ändrat beslut, utan morden som en protest mot politiken.

Det saknas också ett politiskt sammanhang kring gärningsmannen i Ikeamorden. Det finns ingen politisk extremistmiljö, eller terroristgruppering, som förespråkar våld mot medborgare i ett land för att åstadkomma generösare regler för asyl. Det finns inte heller någon organiserad politisk hatretorik mot en utpekad elit för att asylreglerna är för hårda. Det är därför svårt att se att morden på Ikea begicks för att ändra en politisk inriktning.

På dessa punkter skiljer sig sammanhanget kring Ikemorden från terrorism på ett så avgörande sätt att det blir svårt att sätta begreppet terrorist på mördaren Abraham Ukbagabir. Hans brott är självklart inte mindre avskyvärda för det. Hatbrott, terrordåd eller vansinnesdåd är begrepp ämnade att öka begripligheten. Graden av fördömande måste vara densamma från civilsamhället.

Detta sätt att försöka reda ut begreppen kan i bästa fall bidra till förståelse och diskussion av händelser så oacceptabla och hemska att vi vill förtränga dem som obegripliga.
För de anhöriga kan det aldrig ändra faktum: en dotter, en son, en syster, en bror, en mamma är mördade.

Vi andra har en medborgerlig plikt att förstå kopplingen mellan hatretorik, politik och våld. Det är för många nu som har andra syften än att förstå. Så sett lever vi i en mörknande tid.

Kategorier Aftonbladet
Sida 1 av 50
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB