Whitney Houston blev en amerikansk tragedi som ännu en gång visar hur långt det kan vara mellan framgång och lycka. Är det därför vi blir så gripna? Eller är det våra gemensamma minnen av hur hennes fantastiska röst varit med oss när vi träffat kärleken och tröstat oss när den gått sönder som gör att hennes död berör oss?

Om det kan vi läsa reflekterande artiklar dessa dagar. Låt mig här istället berätta om hur vår nyhetsredaktion blixtsnabbt förstår hur en historia som Whitney Houston berör och hur de jobbar för att snabbt berätta nyheten för dig:

Meddelandet om Whitney Houstons död kom till Aftonbladet via 71 000. En läsare hade plockat upp nyheten på facebook. Reporter Nivette Dawod fick syn på tipset och började kolla. Klockan var en bra bit efter ett i lördagsnatt. Bara några minuter efter första tipset gick telefonerna varma på redaktionen. Läsare som var vakna och ute i svängen ville veta om vi hört något och kunde bekräfta.

Det säger en del om våra nya medievanor. Småtimmarna en lördagnatt. Ändå följer vi nyhetsflödet, i huvudsak via smartphones. Ni vet, kompisen går på muggen. Du står vid baren, surfar in på twitter…

Lite efter två på natten hade vi uppgiften bekräftad. Tipset stämde. Världsstjärnan Whitney Houston var död. Sajtredaktören Micke Andersson hade just hunnit hem och kommit innanför dörren.

Via telefon i taxi på väg tillbaka till redaktionen instruerade han Nivette Dawod så att vi blixtsnabbt fick ut nyheten på sajten. Klockan var nu cirka 02.20 och Aftonbladet kunde som första tidning publicera nyheten online, både på sajten och mobilsajten. Det skulle ta nästan 45 minuter innan närmsta konkurrent var ifatt.

Micke Andersson rensar ettan och gör en nyhetstopp på fullbredd (superetta på vårt internspråk) och fyller snabbt på med ett bildspel och senaste nytt från USA.

Det är nu en knapp timme kvar till deadline för tidningen. Nattchefen Sara Grundberg tillsammans med sena nyhetschefen Johan Edgar planerar fem täta sidor till morgondagens tidning.

Magnus Sundholm lämnar text från Kalifornien till tidningen samtidigt som han uppdaterar nyhetsflödet online. Nivette Dawod skriver nyhetstexten till tidningen. Nöjesbladets Markus Larsson väcks på sitt hotellrum i Göteborg efter en lång arbetsdag på melodifestivalen och skriver en personligt fördjupande kommentar om Whitney Houstons liv och karriär på mindre än en halvtimme.  Bildredaktören Nils Höglander håller koll på det nya bildflödet från USA och plockar fram klassiska bilder på Houston ur bildarkivet.

Redigerarna Linus Werner och Sarah Green tar hand om allt material, sätter rubriker och redigerar sidorna. Allt på mindre än en timme. Det är ett imponerande och fullödigt nyhetsarbete utfört av ett genomprofessionellt team.

Klockan 03.15 lämnar sista sidan redaktionen till tryckeriet. Klockan 04.00 på söndagmorgonen är sajtredaktör Sandra Bygdén och reportern Carina Bergfeldt på väg in för att ta över stafettpinnen. Sajten ska uppdateras, fler nyheter och bakgrunder ska skrivas.

Redan på söndagsmorgonen kan vi mycket konkret se historiska bevis på hur våra medievanor förändras. För första gången någonsin registrerar våra system under en enskild timme (mellan klockan 07.00 och 08.00) fler unika användare på vår mobilsajt än på vår www-sajt.

Mobilsajten når under söndagen ett nytt dygnsrekord med 875 000 unika användare. Den raka nyhetsartikeln om Whitney Houstons död drar under ett par timmar över en miljon klick (mobilt + www).

När söndagen är slut har över en kvarts miljon människor gått ut och köpt tidningen.

Fotografen Niclas Hammarströms gripande bilder var bärande i Aftonbladets rapportering de första dygnen från Utöya.

I dag belönades Niclas mycket välförtjänt av World Press Photo Awards i USA. Han tilldelades andra pris i världens största bildtävling ”World Press Photo of the Year” där 5 247 fotografer från 124 länder bedömts.

Niclas Hammaström kommenterar det bäst själv:

– Det är tudelat, naturligtvis. Jag är jätteglad för priset men hade självfallet önskat att Utøyamassakern aldrig ägt rum.

Niclas bilder bidrar starkt till att förstå det obegripliga och fasansfulla på Utöya. Hans agerande och fotograferande är genomprofessionellt i det allra svåraste tänkbara nyhetsläge.

Hans arbete visar hur viktigt det är för en korrekt rapportering att snabbt vara närvarande och på plats. Det är faktiskt två olika saker, båda lika viktiga. Att vara på plats geografiskt är självklart viktigt. Att vara närvarande i en extrem situation för att snabbt förstå, se och dokumentera är det som skiljer professionella fotografer från en person med en kamera.

Av de bilder vi publicerar i dag för att uppmärksamma Niclas internationella erkännande har vi valt bort två stycken som vi tidigare publicerat. Då var de motiverade nyhetsmässigt för att visa på brutaliteten i händelsen. I dag har vi skäl att inte publicera dem igen av respekt för offrens anhöriga.

Niclas själv berättar i en intervju med Aftonbladets Carina Bergfeldt:

– Den bild som betyder allra mest för mig föreställer en pojke. Vi var där och såg honom räddas. Honom har jag tänkt mycket på efteråt. Hur han stod där, med armarna upp i luften och klamrade sig fast… hur skrämd han måste ha varit, men att han faktiskt räddades. Att han överlevde.

Att göra bra journalistik kommer först. Att sälja måste dock komma lika först. Annars uppstår inte den nödvändiga och kreativa dansen mellan siffror och bokstäver i ett tidningshus. I går prisades fyra medarbetare på Aftonbladet som tillhör de allra bästa i branschen på att förstå det.

Sportchefen Håkan Andreasson, Pontus Carlgren, biträdande sportchef web och tv-chefen Nicklas Hermansson.

Och årets säljare Martin Bolter.

Genom kreativa nya tv-format har sportredaktionen i samarbete med annonsavdelning och sälj lyckats börja formulera ett intressant svar på miljondollarfrågan i hela mediavärlden: Hur ska journalistik finansieras i en digital värld? För detta belönades de i den internationella tävlingen Schibsted Sales Awards i går.

Håkan, Pontus och Nicklas vann pris för årets prestation. Martin för årets säljare. Nästan 700 Schibstedmedarbetare från hela världen var på plats i Stockholm i går för Schibsted Sales Awards.

Motiveringen för Håkan Andreasson, Pontus Carlgren och Nicklas Hermansson:

”Vinnarna av årets säljprestation har förstått vikten av samarbete mellan olika avdelningar för att skapa ett större värde för både läsare och användare, samt för annonsörer. Utan att ge avkall på den journalistiska integriteten skapar de ett sammanhang där läsare och användare tillsammans med annonsörer möts – och trivs.”

Motiveringen för årets säljare Martin Bolter:

”Årets säljare har under året fortsatt att öka säljet och skapat fantastiska resultat tillsammans med sina kunder. Årets säljare har en ödmjuk säljstil som tillsammans med sin presentationsteknik är i världsklass. Årets säljare hjälper gärna sina kollegor och är ett stöd för hela sin avdelning. Årets säljare är en förebild för alla säljare i Shibsted Media Group.”

 Så vad exakt har de gjort för att förtjäna dessa fina priser? Svaret på den frågan ska vi gärna ge mer i detalj vid tillfälle. Men exakt i detalj är faktiskt lite av hemligheter ännu. Det är i stora stycken det som gör att Aftonbladet är det mediehus i Sverige som är först till framtiden och står bäst rustat för den digitala revolution som sveper genom alla tidningshus.

Förr var relationen mellan sälj och redaktion ganska enkel. Vi skrev artiklar, tog bilder och redigerade dem med annonser placerade bredvid i papperstidning – klart.

Den gamla tiden hade sina fördelar i tydlighet och enkelhet. Inte minst internt för oss på redaktionen. Den nya tiden är betydligt mer spännande och erbjuder helt nya möjligheter. Den är också väsentligt svårare.

Därför är det oerhört glädjande att tre redaktionella medarbetare belönas i ett sammanhang som Schibsted Sales Awards. Att Martin Bolter är ett geni visste vi förvisso redan. Men att man nu också förstått det i ett internationellt perspektiv i koncernen är lika glädjande.

Här är bilder på fyra glada boys från i går kväll:

Mad Men för 2000-talet. Nicklas Hermansson, Håkan Andreasson och Pontus Carlgren.

Årets säljare: Martin Bolter!

Vid lanseringen på tisdag kommer Aftonbladet tv-guide innehålla tablåer för 189 kanaler och nio kanalers programutbud i Play. Genom att bara klicka kommer du komma direkt till de tv-program som erbjuds i Play.

Som en extra service för att vägleda dig som tittare kommer Aftonbladets nya tv-guide även topplistor över de mest sedda programmen online i en rad olika kategorier. Det ska vara lätt för dig att hitta dina favorit-tv-program, oavsett plattform.

Tv-tittandet förändras i allt snabbare takt. Webb-tv-tittandet ökar och tv-tablån är på väg att om inte försvinna, så i vart fall få en ny roll. Själv föredrar jag att se tv-serier i den takt jag själv vill och när jag vill. Jag kan uppskatta gemensamhetskänslan av att titta på Melodifestivalen eller Idol när det är direktsänt. Och fortfarande är tv-soffan en mötesplats för familjen.

Inte sällan kommer jag på mig själv i soffan, sittandes med dator i knäet tittandes på webb-tv samtidigt som jag ”umgås” med familjen som kollar på ett tv-program på platt-tv:n. Min 14-åriga dotter tittar aldirg på tv, men kan sitta med och titta på sina serier via webben.

Tv-kanalerna och tidningarnas webb-sajter erbjuder numera ett stort antal playtjänster. Samtidigt kan man konstatera att intresset för journalistik om tv fortsätter att vara stort.  Det här tar Aftonbladet fasta på i och med vår nya unika tv-guide som lanseras nu på tisdag. Tjänsten innehåller guidning till både traditionella tv-tablåer, men framförallt till playprogram online. Målet är att vara det mest inspirerande stället att surfa runt på om du vill kolla på tv nu – och inte vänta tills en kanal behagar visa programmet. Du får tips och journalistik om hela tv utbudet. Och självklart presenteras också alla program från Aftonbladet TV, succéprogram som t.ex. Schulman Show och Oj, vilken vecka.

Den nya tv-guiden har utvecklats i samarbete med Schibstedbolaget tv.nu. Projektledare är Fredrik Coldén och Nicklas Hermansson, redaktörskapet står Martin Söderström för.
 
Aftonbladet har alltid varit dominerande och bäst i att ge våra läsare bra och gedigen servicejournalistik om tv. Nu tar vi alltså nästa steg och hoppas att du kommer hitta bättre i den myllrande tv-djungeln, oavsett om programmen sänds i tv eller finns online. Mycket nöje!

Smygtitt på Aftonbladets nya TV Guide.

Framtiden går fort nu. I flera år pratades det om hur stor mobilen kommer att bli som publiceringsplattform för nyhetsjournalistik. 2011 hände det.

I förra veckan slog vi på nytt svindlande trafikrekord.

Aftonbladet mobil hade 1,8 miljoner unika användare! Det är nytt all time high och en ökning på 180 procent jämfört med samma vecka 2011.

Samma vecka slog vi rekord på ”vanliga” sajten. Håll i er:

6 284 865 unika webbläsare under vecka tre. Också det all time high. Det förra rekordet låg på drygt 6,1 miljoner och sattes vecka 11 förra året under en vecka som innehöll dramatiska nyheter som härdsmältan vid Fukushima och attackerna mot Libyen.

Vad orsakade dessa historiska rekord?

Återigen kan vi ödmjukt och glädjande konstatera att Aftonbladet får läsarnas förtroende vid stora nyhetshändelser.

Det är veckan med Håkan Juholts avgång där nivåerna på lördagseftermiddagen då han avgått är de högsta vi någonsin sett. Costa Concordias haveri i Italien engagerade också självklart starkt. Andra trafikdrivare är mer kvällstidningstypiska som efterspelet kring Idrottsgalan och Jerringpriset.

En liten konkurrentjämförelse, som möjligen förstör försöket att vara ödmjuk, kan vara med Dagens Nyheter som under hela denna vecka hade knappt 200 000 unika läsare i mobilen. Det är ungefär samma antal läsare som Aftonbladet hade under en timme lördagseftermiddagen då Juholt avgick.

Några andra observationer kring trafiksiffrorna:

• Livesändningar i webb-tv blir allt viktigare för trafiknivåerna. Aftonbladet hade i web-tv 1,81 miljoner unika användare under rekordveckan. Vi börjar på allvar utmana TV-kanalerna på tv-innehåll när det handlar om att vara snabb och på plats. Aftonbladets läsare vet och räknar med att det kommer direktsända rörliga bilder från stora nyhetshändelser och heta presskonferenser i skarpa nyhetslägen.

• Som kontrast till stark digital utveckling är det populärt att prata om papperstidningens död. Det är betydligt överdrivet vad gäller Aftonbladet. Papperstidningen fortsätter under denna tid att nå över en miljon dagliga läsare.

• Ipaden fortsätter att utvecklas starkt. I Sverige beräknas i dag cirka 400 000 Ipads ha sålts. Aftonbladet har cirka 200 000 unika Ipad besökare i veckan. En siffra som stadigt växer. Tidningsbranschen hade hoppats att Ipaden skulle vara en snabb frälsare för papperstidningens problem. Det var den inte. Men den är en intressant möjlighet framåt – om man beaktar det grundläggande faktum att det är en publiceringsform som erbjuder online. Den som kan kombinera bläddringens sköna navigering med onlines möjligheter kan hitta något spännande ur tidningsperspektiv här, tror jag.

• Aftonbladet PLUS fortsätter att växa. Vi har i dag 137 000 digitala prenumeranter.

De fantastiska siffrorna är resultatet av många års fokus på digital utveckling. Aftonbladets digitala strategi är kontroversiell i branschen. Före jul fick jag på en debatt på publicistklubben på fullt allvar frågan om inte Aftonbladet skyndar på den digitala utvecklingen i onödan. Detta riskerar ju att äventyra papperstidningen.

Det vore en magnifik självöverskattning att tro att traditionella mediehus (ja, ja… gammelmedia) kan bestämma takten över digitaliseringen. Det är inte det val vi har. Valet vi har är att utveckla oss och utveckla oss bättre än nya konkurrenter som vill in i den bransch som ägnar sig åt att berätta vad som händer i Sverige och världen och göra det begripligt.

Mot bakgrund av det är det glädjande att se att annonsörerna nu allt snabbare hittar till mobilen. För att möta våra annonsörers behov bättre kommer vi nu att sätta ännu större fokus på utveckling av mobilen.

En stor omläggning för oss är att vi nu organiserar oss för att göra all teknikutveckling av Aftonbladet först för mobilen, därefter anpassa utvecklingen till vanliga webben. Fram till idag har vi jobbat precis tvärtom. Det är en stor omställning för oss, men nödvändig. Tidig vår hoppas vi fått detta på plats. Inspiratörerna är flera av världens största aktörer på onlinemarknaden som Facebook och Google. De jobbar sedan något år med att driva sin tekniska utveckling med mobilen först i fokus.

Hastigheten på det mobila området överträffar just nu alla prognoser. För något år sedan skrev jag att den digitala revolutionen 2.0 är mobil. Det var inte en särskilt svår analys att göra då. Men det är märkvärdigt att uppleva med vilken kraft mediabranschen så snabbt åter igen slungas in i en avgörande omvandling.

Finansminister Anders Borg brukar säga att han tittar på kartongtillverkningens utveckling och restlager på brädgårdar för att få en känsla för konjunkturutvecklingen i landet vid sidan av excelark med siffror. Det finns en motsvarande realitycheck att göra för den som vill kolla in strukturomvandlingen i mediebranschen. Åk tunnelbana i Stockholm på morgonen. Kolla hur många som tittar in i en mobilskärm och hur många som läser något på papper. Repetera din resa då och då och se vilket beteende som växer.

Det är kanske där på tunnelbanan jag ska kliva upp med en megafon och säga till alla mobilläsare att nu får de ta och lugna ner sig lite grand. Vi är inte riktigt klara med affärsmodellerna ännu…

Jag tror inte det skulle fungera. Jag åker till tidningen imorgon istället och knogar vidare mot framtiden.

En orimlig situation fick till slut den enda mänskligt möjliga lösningen. Håkan Juholt lämnade det strålkastarljus som alltid kommer att riktas mot det uppdrag han hade.

Var allt medias fel? Nej, självklart inte och självklart är medias roll viktig att diskutera.

I bästa fall är denna mediekritik, som varit en ständig följeslagare till rapporteringen om Juholt, driven av medmänsklighet. I sämsta fall är mediekritiken politiserad och utslag av tröttsamt ogenomtänkt journalistförakt. Låt oss släppa det dumskalliga journalistföraktet och hålla oss till det bästa fallet. Alltså medmänskligheten.

Håkan Juholts situation blev redan i höstas på ett mänskligt plan ohållbar. Den smälek Juholt fick utstå i lämnar en alltmer oangenäm smak i munnen. Till en början fanns något folkligt komiskt i nya uttryck som ”att göra en Juholtare” när någon sagt en sak och menat en annan i vardagen.

Men de repetitiva klavertrampen och det eskalerande förlöjligandet av Håkan Juholt som utspelats i fikarum, i taxibilar, på middagar, i väntrum, i tv- och radioprogram, i tidningar och bussköer, för att nu försöka nämna några andra forum än sociala medier, var inte kul längre. Det gick till slut inte att röra sig i normala miljöer en dag utan att någon drev med Juholt.

Ingen människa ska behöva leva som ett skämt i offentligheten. Håkan Juholt är säkert en varm, rolig och intelligent person. Hans humor vittnar om det. Men han saknade som partiledare förmågan att säga en sak, mena det och hålla fast vid det. Sådan kommunikationsförmåga är en grundläggande ledaregenskap i alla sammanhang. Direkt livsavgörande för en partiledare.

Det är denna oförmåga journalisterna avslöjat. Gång på gång. Det är denna granskning som blottlade det till slut uppenbara:

Håkan Juholt fixade inte jobbet han utsetts till. Att be media tiga om saken hade inte varit konstruktivt. Det var inget tänkbart publicistiskt alternativ att sluta granska Juholts vinglande. Och om man ändå leker med tanken på att vi avstått – vad skulle den socialdemokratiska politiken tjänat på en sådan utebliven granskning?

Var Juholt särskilt drabbad av denna granskning? Knappast. Det ovanliga med Juholt var att han var bra på att säga saker, mindre bra på att mena dem.  Därför blev han ett lätt rov för grundläggande journalistisk granskning.

En annan lite krånligare vinkel i mediekritiken är att drevet utlöstes och drevs av klassförakt. Håkan Juholt var lantis, förankrad i småstad med dialekt och manér som sticker ut i ängsliga miljöer som Södermalm eller nyrika Bromma i Stockholm där många journalister och opinionsbildare bor. Han passade inte in i mönstret och mediedrevet fick därför extra blodvittring.

Inte heller det tror jag stämmer vad gäller själva den journalistiska granskningen. Att granska om en partiledare menar det han säger är en god utgångspunkt oavsett klass. Men jag tror det finns viss substans i kritiken om klassförakt i hur resultatet av dessa granskningar kommenterats – i såväl fikarum, sociala och mindre sociala medier.

Den stora frågan framåt vad gäller socialdemokratin är nu inte medias roll. Den stora frågan är om det finns en relevant socialdemokratisk politik på den här sidan 1900-talet. Inte för att ett århundrade har blivit ett annat, men för att det inte längre arbetas i Sverige på det sätt som gjordes när arbetarrörelsen växte fram och gjorde Sverige unikt i en kompromiss mellan reform och kapital med tillväxt som gemensamt fokus.

Ett tips till socialdemokraternas valberedning för att slippa nästa tröttande mediedrevdebatt är att inte iscensätta ett nytt skuggspel när en ny partiledare nu ska utses. Det är förvisso den perfekta dramaturgin för oss scoophungriga journalister. Men också vi skulle må bra av att ni testar något annat än falangstrider, korridormygel och hugg i ryggen. Den storyn känns lite gammal också för oss nu.

Testa istället ett väl beprövat demokratisk knep:

Låt kandidater öppet kandidera och öppet debattera vilken politik de vill föra. Låt dem på det sättet söka mandat i partidistrikten in mot en kongress där hon eller han väljs. Det kan låta läskigt och ovant. Men det har fungerat för andra, förvisso mindre statsbärande, partier.

Det kommer att ta lite mer tid än en sluten process. Men ni kommer att vinna tre viktiga saker:

1. Media kommer att rapportera massor om socialdemokratisk politik.

2. Ni får ett parti som köpt in på den nya ledarens politik.

3. Ni får ett parti med en politik.

Det är åter drama runt Håkan Juholt. Det är åter diskussion mitt i skarpt nyhetsläge om det är media som skapar detta drama. Jag var så sent som ikväll i diskussion med Göran Greider i Sveriges Radios Studio Ett om ”mediedrevet” mot Juholt. Kritiken om ett omotiverat mediedrev mot Håkan Juholt är varken ny eller riktig.

En partiledare ska kunna driva en linje. Det partiledaren säger ska vara vad hon eller han menar. Det är inte så enkelt som det låter och alla kan misslyckas med ett uttalande någon gång. Men Håkan Juholt framstår som grundläggande oförmögen till detta. Han säger en sak. Och säger kort senare att han egentligen menade något annat. Gång på gång.

Inbjudan till pensionsuppgörelsen i installationstalet. Libyenkrisen. Dubbla ersättningar för boendet.  Morgan Johansson och provmedborgarskap. A-kassan i skuggbudgeten. Försvarsuppgörelsen och Sverigedemokraterna.

Det är exakt sådant som media ska granska. Att politiker faktiskt menar vad de säger. Dessa granskningar av Juholt beskrivs nu som ”ett orimligt drev”.

Men det kan inte vara ett rimligt publicistiskt alternativ att sluta granska Juholts göranden och låtanden.

Frågan VU måste ställa sig detta dygn: är det ett realistiskt alternativ att tro att Juholts vinglande upphör?

Är det i ett rent medmänskligt perspektiv möjligt att svara ja på den frågan?

Kungavännen Anders ”Aje” Philipson försöker göra äpple till päron på ett köpt annonsutrymme i Svenska Dagbladet i dag. Det går inte så bra.

De rika och evigt festande kungavännernas ansträngningar att rentvå sig från olämpliga kontakter har dock ett visst underhållningsvärde.

Saken:

Aftonbladet avslöjade att Anders Lettström, en av kungens närmsta vänner, sökt kontakt med maffian i form av Daniel Webb och Milan Sevo. Syftet var att köpa sig en dementi av famösa uppgifter i boken ”Den motvillige monarken”. I paketet ingick också att bilder på kungen i påstått komprometterande situationer skulle försvinna.

På oklar väg hade den inte helt vederhäftige porrklubbsägaren Mille Markovic kommit i besittning av sådana bilder.

Den senaste tiden har bildernas äkthet ifrågasatts. Det är naturligtvis rätt och rimligt, men har egentligen aldrig varit den intressanta frågan. Det intressanta är varför vänkretsen närmast kungen var så övertygade om att sådana här bilder fanns att de tog kontakt med organiserad brottslighet för att få hjälp att undanskaffa dem.

Och hur de alls fick kontakt. Maffian står ju inte direkt i telefonkatalogen. Många tänkte nog liksom jag före detta blev känt; att Sveriges societet och juggemaffian levde i olika världar och att Snabba Cash var en fiktiv roman.

Naivt, skulle det visa sig.

Kungavännernas inblandning med Daniel Webb och Milan Sevo är sällsynt väl belagd.

Det styrks av bandinspelningar, mail från advokat Björn Rosengren, namn på faktura och avtal mellan kungavännerna och Sevo/Webb som Aftonbladet kan publicera i dag.

Mot detta anför Anders Philipson i sin annons en fällning av Aftonbladet i Pressens opinionsnämnd för en felaktig rubrik. Fällningen i sig får vi leva med. Vår källa ville vid denna tidpunkt vara anonym och vi kunde inte utan att röja honom presentera alla belägg för Anders Philipsons inblandning.

Pressens Opinionsnämnd kunde kort sagt inte veta bättre och har en poäng i att vi vid tillfället borde gjort en mindre kategorisk rubrik.

Nu är situationen annorlunda. Källan har trätt fram. Materialet visar att det finns goda skäl till att påstå att Anders Philipson är inblandad i denna affär.

I Anders Philipsons annons framställs sökandet efter sanningen om statschefens vänners kontakter med organiserad brottslighet som ett ”sanslöst kvällstidningsdrev”.

Det är ju ett sätt att se på saken. Ett annat är att konstatera att vad som pågår är relevant journalistisk granskning.

Anders Philipson hävdar också att Aftonbladet ”lätt hade kunnat kontrollera” att han inte var inblandad i denna soppa. Det är exakt vad vi gjort. Utfallet har bara inte varit till belåtenhet för Anders Philipson.

När vi ringt Anders Philipson i ärendet har han inte svarat på våra frågor. Istället har han med utsökt förakt kastat på luren upprepade gånger. Och inte heller antagit vårt erbjudande om ett genmäle.

I den av PON fällda publiceringen citerade vi istället Philipson från Dagens Eko, där han hävdar att han inte är inblandad.

Nu säger han alltså samma sak i en betald annons i Svenska Dagbladet. Och svaren på frågorna fortsätter att utebli:

• Hur kommer det sig att Anders Lettström flera gånger nämner Anders Philipsons namn som finansiär på bandupptagningar från mötet med Daniel Webb?

• Om Anders Philipson inte är inblandad såsom nu påstås – hur kommer det sig att hans namn finns på fakturan från Daniel Webb och Milan Sevo?

• Och hur kommer det sig att advokaten Björn Rosengren på uppdrag av Anders Philipson vill ha kvittens på att betalning för fakturan faktiskt skett?

• Hur kommer det sig att det upprättas ett avtal för att slå fast att inga ytterligare krav kan riktas från Sevo/Webb gentemot Anders Lettström och ”övriga i fakturan av den 16 maj namngivna personer”?

• Vem betalade 625 000 kronor till Daniel Webb och Milan Sevo?

Nu bekräftar advokat Björn Rosengren att Anders Philipson ville ha kvittens på betalningen för att omfattas av avtalet med Daniel Webb och Milan Sevo. Den bekräftelsen är svår att få ihop med påståendet att Anders Philipson inte är inblandad.

Hela hanteringen av affären, med Anders Lettströms magnifika magplask till debattartikel i DN nyligen (missa inte Lena Mellins analys av artikeln) och nu Anders Philipsons knasiga annons, ger intrycket av att någon gett kungavännerna en mindre lyckad medierådgivning.

Tillåt mig därför att i all välmening och i julfridens anda bjuda på ett medieråd:

När du trampat i klaveret – stå still. Svara på frågor. Ljug inte.

Det senaste dygnets nyheter om hackerattackerna mot 57 svenska sajter är omtumlande. 180 000 lösenord är på drift. Politiker och journalister på i stort sett samtliga Sveriges dagstidningar och TV-kanaler är drabbade.

På Aftonbladet har vi kunnat konstatera att två medarbetares lösenord legat offentligt. Det har dock visat sig vara ett par år gamla lösenord som inte längre används och vi har inte kunnat spåra något intrång i Aftonbladets system.

Ändå inger hela historien en djup olustkänsla. Omfattningen är så stor att vi ännu inte kan vara säkra på att personer med hjälp av dessa lösenord kommit in i datorer på någon svensk redaktion där känslig, eller till och med källskyddad information ligger.

Det är ännu för tidigt att se var denna historia tar vägen. De grundläggande frågorna vem och varför som ligger bakom detta är till exempel obesvarad.

Varför är det sådant liv när journalister drabbas? Det är väl ingen skillnad mot om jag drabbas som privatperson?

Jo, det är det faktiskt. Källskyddet är inte bara en helig princip för journalister. Det är en demokratisk grundfunktion. Den som har något viktigt att avslöja om samhället eller enskilda makthavare måste kunna göra detta utan att få sin identitet röjd.

Det har att göra med de konsekvenser vissa källor riskerar om det blir känt att just hon eller han lämnat uppgifterna. Därför är källskyddet reglerat i svensk grundlag. Inte för att journalister ska vara ”märkvärdiga” eller ha specialbehandling vilket ibland en okunnig mediekritik tycks vilja påstå.

Just nu jobbar vi stenhårt på redaktionen för att ändra rutiner och stärka säkerheten tekniskt. Det ska vara säkert att höra av sig till Aftonbladet också via mail och vi kan alltså inte se att denna hackerattack riktats mot Aftonbladet. Men inga system i världen kan någonsin utge sig för att vara 100 procentigt säkra. Hackare har klarat att ta sig in i Pentagons och CIA:s system som rimligen omgärdas av de tekniskt mest avancerade lösningar som finns i världen.

Ha inte samma lösenord när du registrerar dig på offentliga sajter och tjänster som du har till din privata mail. Ju säkrare du vill vara, desto krångligare lösenord behöver du. Blanda stora bokstäver med små bokstäver och siffror.

Och kom ihåg: Möjligheten att ringa upp en reporter och träffa honom eller henne finns alltid om du till 100 procent vill försäkra dig om att inte lämna några som helst digitala spår.

Den självklarheten tål att påpekas i en värld där vi sköter allt mer och allt fler av våra behov på nätet. Den ”sköna nya världen” har liksom den ”gamla goda” både uppenbara styrkor och svagheter.

De två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade i ett ökänt fängelse i Etiopien. De riskerar 15 års fängelse för journalistiskt arbete i Ogadenprovinsen.

Ändå är engagemanget från oss svenska publicister så här långt lamt.

Det duger inte.

Spekulationer i varför vi publicister hittills varit lika synliga som tysta diplomater leder kanske ingenstans. Men det har i kommentarer kring fallet funnits en underton av att Johan och Martin är äventyrare, inte ”riktiga” journalister.

Det är inte bara trams. Det är felaktigt.

Martin Schibbye och Johan Persson har publicerat sig i publikationer som Folket i Bild och Svenska Dagbladet. Nu handlade det om att dokumentera Lundin Petroleums verksamhet i den slutna och förbjudna provinsen Ogedan i Etiopien med förhoppning att sälja jobbet till tidskriften Filter.

Det är ett ytterst relevant journalistisk uppdrag mot bakgrund av utrikesminister Carl Bildts ifrågasatta engagemang i bolaget. En granskning vi som är ansvariga för stora redaktioner i Sverige har anledning att fråga oss varför vi inte varit bättre på.

I Etiopien var det nu alltså istället två svenska frilansjournalister, utanför stora redaktioners säkerhetsrutiner och resurser, som gav sig i kast med frågan om vad Lundin Petroleum gör i Etiopien.

Hur det är med Schibbye/Perssons äventyrliga själar kan vi lämna därhän. Journalister kan innerst inne ha alla möjliga bevekelsegrunder för att bege sig till farliga områden. Spar de analyserna till psykologerna. Låt oss istället visa vårt stöd till två svenska journalister som av alla rätta skäl befann sig i Etiopien och av alla fel skäl nu sitter fängslade.

Journalistförbundet, PEN och Reportrar utan gränser har alla engagerat sig i Martin Schibbyes och Johan Perssons fall.

Det är hög tid att vi som driver de stora redaktionerna i Sverige också gör det.

Imorgon inleds rättegången i Adis Abeba. Aftonbladets Staffan Lindberg och Jerker Ivarsson är på plats i Etiopien. Förhoppningsvis flera svenska medier också, efter ett absurt byråkratiskt spel av etiopiska myndigheter.

Det är en start.