Hampus Hellekant är dömd för ett av de mest ideologiskt drivna morden i Sverige i modern tid. Enligt domstolen ett hatbrott. Driven av sin nazistiska övertygelse deltog han i mordet på den fackligt aktiva syndikalisten Björn Söderberg för att han avslöjat att en nazist satt i styrelsen för hans lokala Handelsförbund. Han dömdes för detta till 11 års fängelse. Straffet är avtjänat.
Alla människor som sonat sitt brott har rätt till en ny chans. Tveklöst är det en bra princip. Men alla människor är inte lämpade att bli läkare, den yrkesgrupp som är i särklass mest beroende av förtroende.
Det saknas lagar och regelverk för att förhindra människor som mördat av nazistiskt övertygelse att studera till läkare.
Sist och slutligen är det socialstyrelsen som avgör vem som beviljas läkarlegitimation. Är det rimligt att en dyr läkarutbildning läggs på en dömd mördare för att socialstyrelsen sedan ska avgöra om hans vandel gör honom lämplig som läkare?
Det är kärnfrågan i fallet Hampus Hellekant.
Jag anser att du har rätt att veta om din läkare begått mord eller inte. Jag anser att du som patient har rätt att veta om de läkarstudenter du kan möta är dömda för mord eller inte. Jag anser till och med att du har rätt att veta om  människor som vill bli din läkare begått mord eller inte.
Därför är Hampus Hellekants identitet av allmänintresse.
Hampus Hellekants rätt till en andra chans bör ges någon annanstans än i form av en kostsam läkarutbildning. I dag lever Hampus Hellekant under nytt namn med skyddade personuppgifter.
Förra gången fallet var aktuellt uppmärksammades det i New York Times. Det kan vara hälsosamt att läsa en utifrån betraktelse över detta.
Sverige har inte lagar som reglerar denna märkliga situation.

Identiteten på mannen som erkänt att han har med Carolins död att göra är ännu inte av allmänintresse, enligt mig.
Orsak: Det är ännu oklart vad som faktiskt hänt och därmed vad han gjort sig skyldig till.
Min grundhållning är att svaret på frågan vem som gjort vad alltid är av allmänintresse om brottet varit tillräckligt intressant att skriva om.
Men i den ovanliga och mycket obehagliga historien om Carolins död vet vi bara vem, inte vad ännu.
Allmänintresset omfattar i nuläget alla uppgifter som kan förklara vad som hänt mellan att Carolin försvann från rastplatsen tills hennes kropp hittas i skogen flera mil därifrån.

Det är inget självklart beslut att inte publicera mannens identitet som erkänt inblandning i Carolins död.
Å ena sidan:
• Han har erkänt att han haft med hennes död att göra.
• Han berättade för polisen var liket låg – och där låg det.
• Carolins blod fanns i hans bil.

Å andra sidan:
• Mannen hävdar att det varit en olyckshändelse. Hans historia har ännu luckor och bär i flera stycken inte sannolikhetens prägel. Men han hävdar olycka.
• Han har barn. De drabbas av en kraftig publicitetsskada om vi gör känt att pappa misstänks ha dödat en kvinna. Mot det kan invändas att den skadan är redan skedd. Tidningen Norrländska Socialdemokraten har redan publicerat namn och bild. I Malmfälten är därmed mannens identitet redan känd. Utanför den regionen är det få, om ens någon, som kan koppla mannens identitet till barnens.

Men det är något som är ett mysterium i Carolins död ännu.
Den misstänkte mannen är en osannolik mördare. Trebarnsfar, tidigare ostraffad. Vad fick honom att ge sig på Carolin?
Finns det ett samband mellan att mannen avbröt sin jakt i förtid och att Carolin kort efter att han brutit jakten försvann?
Kände de varandra?

Det är något vi inte vet om Carolins död ännu. När vi vet tillräckligt mycket om den blir också uppgiften om vem som gjort det av allmänintresse.

Så är min bedömning just nu. Utredningen lär visa på nya omständigheter i detta fall framöver. Det kan komma ändra min bedömning.

Papa Dee dömdes i dag till dagsböter för ringa misshandel.
Vi lät honom tala ut i helgen tillsammans med hustrun Andrea.
En del av er, ett tiotal via mail så här långt, har reagerat mot det.

Jag valde att publicera av tre skäl:
1.    De ville båda gå fram och ge sin version efter att vi frågat. Jag finner inget skäl att neka dem det. Texten godkändes före publicering av Papa Dee och Andrea.
2.    Detta är ett ovanligt fall. Vittnen finns. Deras version var publicerad. Papa Dees och hustrun Andreas versioner var inte publicerade.
3.    Papa Dee är en person som valt att verka i offentligheten. För sitt artistskap och sin kunskap om jamaicansk musik har han valt att söka publicitet. Det ökar allmänintresset kring händelsen.

Utöver detta är han en offentlig person med en mycket sympatisk framtoning. I vart fall jag blir därför nyfiken på vad han har att säga om brottet han misstänktes för.
Jag har haft stor respekt för Papa Dee som artist och DJ. Jag har ingen respekt för män som misshandlar kvinnor. Den här historien gör mig därför mer illa berörd än om det handlat om någon jag inte investerat förtroende i.
Det har naturligtvis inte spelat roll för beslutet att publicera intervjun med dem.  Men jag tror inte jag är ensam om ambivalenta känslor kring den här storyn.

Borde vi väntat till efter domen med att publicera intervjun med Papa Dee och Andrea?
Jag kan inte se varför. Deras förklaring var intressant oavsett vad domen skulle komma att landa i. Har intervjun påverkat domen? Knappast.
I övrigt kommenterar jag inte domen här. Det gör våra skribenter i tidningen och på sajten.
Den här bloggen är bakom kulisserna för er som är intresserade av varför vi publicerar som vi gör.
Andrea bloggar själv om det inträffade. Andrea Wahlgren framstår som en kvinna som kämpar för att bli förstådd i sin blogg.
Kan hon ha tillfogat sig skadan själv, såsom hon själv beskriver?
Ja, det är möjligt, säger rättsläkare Kennet Lindberg. Nej, det kan hon knappast säger överläkaren Petra Råsten vid rättsmedicinalverket.
Rätten konstaterar att det inte kan uteslutas att skadan uppstått såsom Andrea Wahlgren själv säger.
Förståelse av Andrea Wahlgren och av vad som faktiskt hänt är centralt för allmänintresset i denna historia.
Om domen som föll i dag vinner laga kraft har jag dock svårt att se att yttreligare publicitet kring detta fall kan föra granskningen och debatten om kvinnomisshandel vidare.

Är det någon annan story du undrar över hur vi tänkt?
Skriv det i kommentarsfältet till bloggen så besvarar jag frågan.

Debatt i Sveriges Radios Studio Ett om att brottsoffer och anhöriga får allt större utrymme i rapporteringen av brott. Diskuterade med medieforskaren Ester Pollack, igen. Det börjar bli något av ett mönster.
Jag tycker att hon ofta är bra, men jag tycker mig höra en väldig skepsis mot kvällstidningar mellan hennes rader hela tiden. Eller så är det mina hjärnspöken. Det kan ju inte vara skitspännande att vara akademiker inom media och bestämma sig för att den mest folkliga, kraftfulla och opinionsdrivande journalistiken är förkastlig. Nej, det måste vara mina hjärnspöken.
Hursom. Det här var mina huvudunkter:

Det är stämmer att vi ger mycket mer utrymme åt brottsoffer och anhöriga än tidigare. Det har inte minst märkts i rapporteringen av Englamordet och Arbogamorden.
Vad tycker du? Ger vi för mycket utrymme åt brottsoffer och anhöriga i Aftonbladet?
Jag tycker det är rätt. Tidigare fanns en välriktad kritik mot oss för att vi så stenhårt fokuserade på gärningsmännen och glömde brottsoffren. Deras upplevelse och berättelse om brott är minst lika viktig som gärningsmannen för att söka svar på den enda fråga som berättigar vårt stora intresse för brott:
Hur kunde det hända?

Jag tror att strömningen med att anhöriga och brottsoffer tar stor plats och till och med agerar själva (Englas mammas blogg) i rapporteringen av brott är en följd av vår nya offentlighet på nätet.
För allt fler människor blir offentligheten kring det egna vardagslivet naturligt via olika typer av bloggar och communitys. Det betyder inte att man betraktar hela sitt liv som offentligt, men det betyder att man inte ser offentligheten som skrämmande eller hotfull ens när ens liv slungas in i så extremt traumatiska omständigheter som brott. Det är inte offentligheten som är problemet.
Detta gäller naturligtvis inte alla. Men det är min bestämda uppfattning baserat på de senaste tre årens erfarenhet från Aftonbladets redaktion att det gäller allt fler.
Carina Höglund (Englas mamma) och Emma Jangestig (Max och Sagas mamma) är två mycket tydliga exempel.

I de här fallen ser man snarare en vilja att bli sedd i sin sorg. Det finns ett mått av att söka tröst och stöd i offentligheten.
Jag har inga invändningar mot det.
Tvärtom tycker jag att Emma Jangestigs text som vi publicerade i tisdags var mycket viktig. Den bidrog definitivt till min förståelse av vad hon varit igenom och där fanns ett skört, men mycket välformulerat hopp om att det kan finnas ett liv även efter att man drabbats av det mest fasansfulla. Även det fungerar som en slags tröst för alla oss som följt Arbogamorden på nära håll.
Det är i grunden en journalistik som väcker medkänsla och förståelse.
En del läsare (jag har fått sju mail) har reagerat på att vi gått för nära. De blir illa berörda och tycker att vi borde lämna Max och Sagas mamma i fred. Jag kan mycket väl förstå att man känner så inför vår närgånga rapportering. Men man måste komma ihåg att det problemet är ens eget. Den här typen av rapportering sker i nära samförstånd med de anhöriga själva. Så måste det vara.
Dessa läsares motvilja mot rapporteringen saknar enligt mig etisk grund. Det är snarare en fråga om att man inte vill bli känslomässigt berörd på det viset, i vissa fall till och med en fråga om smak.

En viktig poäng som Ester Pollack gjorde är dock effekterna av de känslor man väcker med en så närgången skildring av de anhörigas upplevelse av brott. Det är viktigt att det inte kopplas till bevisföringen i rättegångar. Ett missbruk av detta vore att driva mycket känslomässiga kampanjer för fällandet av en misstänkt med utgångspunkt i offrens känslor. I förlängningen äventyrar det rättssäkerheten. Det är ett publicistisk ansvar att undvika det.
Ett sätt är att kombinera denna rapportering med en förklarande analys av rättsprocessen. Vi försöker, men kan säkert bli bättre.
Men att hävda att offrens känslor och upplevelser helt saknar relevans  i den juridiska bedömningen av brott stämmer inte med nuvarande rättsordning. Sedan flera år anses det viktigt att offren eller anhöriga om de så vill får yttra sig i själva huvudförhandlingen i rättssalen. Carina Höglund valde till exempel att göra det genom att adressera Anders Eklund direkt i tingsrätten i ett mycket gripande tal.
En intervju med henne i radioprogrammet Medierna i somras är för övrigt den mediekritik som tagit mig hårdast på mycket länge.
Särskilt avsnittet där hon berättar hur hon försökte komma ut i offentligheten med kritik gentemot hur hon upplevt arbetet med förundersökningen. Hon upplevde så till den grad ett ointresse från journalisterna inför vad hon ville säga att hon inför rättegången fattade ett beslut om att inte prata med medier, utan istället blogga själv.
Det är den mest svidande kritik mot kriminaljournalistik jag kan minnas att jag hört.

Vi visste det – nu har andra förstått. Aftonbladets marknadsavdelning beskrivs bäst och mest korrekt med ett ord:
 Världsklass!
En av världens största tidningsorganisationer – The International Newsmedia Marketing Association har utsett Aftonbladet till den tidning som gjorde bästa kampanjen under fotbolls-EM!

De syftar på några saker:
• Vår extratidning om och för de svenska supportrarna och specialsajten
• EM-bloggarna som blev samlingsplats för de roligaste supporterkommentarerna.
• Webb-tv inslagen.
• Det fantastiska magasinet EM-bibeln och extrabilagan om Zlatan.

Ordföranden Rolf Schuepher säger till Aftonbladet:
 “Very impressive, well done and the most complete of all. Organizing mega events in the capital proofs once more that a newspaper is the one source of news, infotainment and service for the community.”

Polska Gazeta Wyborcza (som kom på 2:a plats) och Holländska AD Nieuwsmedia (som kom på 3:e plats).

Det är med stor stolthet och värkande axel jag meddelar detta.
Den värkande axeln är också orsakad av vår markandsavdelning.
Jag har just tacklat Lasse Anrell. Fick drygt 400 kilo bakom smällen – ändå var det min axel som tog mest stryk.
Hur Anrell mår efter det?
Utmärkt, tror jag. Han stod bredvid och tittade på.
Vi på redaktionen fick i går chans att testa vinterns snackis i hockeyhallarna:
En vadderat tacklingsdocka föreställandes Aftonbladets Lasse Anrell.
Dockan ska ut på turné till Sveriges samtliga elitseriehockeyhallar i vinter.
Världens bästa marknadsavdelning…
Passa på att tackla Anrell i vinter!

Debatt på Publicistklubben om kriminaljournalistik i går kväll.
I panelen Jan Guillou, Rolf Stengård, Dagens Eko, Ester Pollack, medieforskare, Therese Christiansson, kriminaljournalist och jag själv.
En hel del kom att kretsa kring vår serie om sexbrottslingar och det faktum att alla medier ägnar mycket utrymme åt kriminaljournalistik i dag.
Det blev en bra debatt.
Några huvudpoänger enligt mig:

• Allmänintresse är inte detsamma som allmänhetens nyfikenhet. Journalistiken hotas inte av bloggvärlden. ”Nätgamarnas” skvaller bör inte ges uppmärksamhet av media och därigenom ges en betydelse som de inte har. (Jan Guillou)

Mitt svar: Jag är enig om att allmänintresse och nyfikenhet inte är detsamma. Vad gäller bloggarna är jag inte så säker. Det är sant att den svenska oberoende bloggvärlden inte bidragit med så mycket journalistik ännu som i exempelvis USA där bloggkollektiv helt enkelt kört ifrån medier inom vissa områden. Men jag är övertygad om att kraften även i den svenska bloggvärlden utvecklar journalistiken (FRA) och på gott och ont redan flyttat gränserna för svensk offentlighet.

• Om namn och bild på sexbrottslingar ska publiceras? Var drar man gränsen? En kvällstidningsredaktör är inte särskilt väl lämpad för sådana bedömningar. Hur ser du egentligen på journalistikens roll? (Medieforskaren Ester Pollack)

Mitt svar: Att dra den gränsen gör vi redan i dag. Det är ansvarige utgivares jobb. Det är svårt, men att regelmässigt avfärda brottslingar identitet som utan allmänintresse är en genväg som inte intresserar mig.
Min syn på journalistiken är att den är en integrerad del i samhället. Ingen frilöpande hög häst. Det gör att jag ihar svårt att tro på klassiska begrepp som konsekvensneutral (publicisten ska publicera utan att bry sig om vad det får för följder). Forum som Flashback och Pirate Bay är i bokstavlig mening konsekvensneutrala. De skiter fullständigt i vad för effekter det material de gör tillgängligt har för effekter. Det är den nya tidens oansvariga utgivare som bäst lever upp till den gamla tuffa myten – publish and be damned.
Att vara en ansvarig utgivare i vår digitala tid innebär att i så stor utsträckning som möjligt förstå och ta ansvar för konsekvenserna av det man publicerar.

• PK-ordföranden Ulrika Knutsson läser med utsökt arrogans högt ur min text ”Gör jag rätt?” och tycker att jag ska byta stil om jag inte känner dåligt samvete.
Jag förstår inte riktigt varför, men det har något med filosofen Kirkegaard att göra.
(Jag tror att hon syftar på ett av Kirkegaards mer kända förhållningssätt som går ut på att meningen i hans verk måste lämnas åt läsaren. Den som har en alltför tydlig ståndpunkt har inte gått tillräckligt djupt och har därför andra intressen än sanningen, typ. Jag minns ett Kirkegaard-citat på engelseka:
”The task must be made difficult, for only the difficult inspires the noble-hearted”.)
Det är en poäng som går över min arma skalle, men jag tror att hon är rolig för publiken skrattar. Jag tror att hon menar att jag satt mig i ett moraliskt dilemma:
Om jag publicerar namn och bild på de åtta riskerar jag skuld ifall det leder till mord på av någon av dem, eller självmord.
Om jag inte publicerar riskerar jag skuld för deras nästa brott.
Det är riktigt. Det är det jag menade. Det är ur publicistens synvinkel det moraliska dilemma jag  ville diskutera. Ulrika Knutsson förefaller vara en genuint klok person. Men jag fattar inte – vad är det för roligt med det?

Rolf Stengård, redaktionschef på Dagens Eko är coolast i debatten. Lång erfarenhet, få ord och exakt.
Men han halkar en gång. Först säger han att det aldrig kan vara medias uppgift att hjälpa polisen att lösa brott. Det kan inte vara ett allmänintresse, enligt ekochefen.
När jag ber om en precisering över hur ekot i så fall resonerade när de ansåg att Anders Eklunds namn var av allmänintresse svarade Rolf Stengård så här:
Polisen jobbade just då med att utreda fler brott där Anders Eklund kunde vara gärningsman och behövde fler upplysningar. Därför uppstod ett allmänintresse.
Det är väl en ganska exakt definition över hur media kan tjäna allmänintresset genom att hjälpa polisen att få tips?
Jag vill inte raljera över en kollega i en debatt. Jag halkade säkert själv några gånger. Men det illustrerar min grundpoäng:
Allmänintresse kan betyda vad som helst som passar utgivarens argument just i stunden.

Det kändes som en bra debatt och kulturhusets café var fullspikat.
Jag tog en öl efteråt med Jan Guillou och pratade om att det återigen borde finnas utrymme för en progressiv kriminaljournalistik. En kriminaljournalistik som vill visa samband och förklara orsaker. Jag håller med. Serien om sexbrottslingar var ett första försök. Det känns som ett intressant spår i moderniseringen av kvällstidningen.

SVT:s Debatt med Janne Josefsson ringer och vill göra en grej på detta nu på torsdagkväll. Kul att fler tar upp diskussionen.

Orsaken att jag frågar är den roliga tv-serien Weeds. Den handlar om en ensamstående förortsmorsa i fin förort i Kalifornien som för att fixa ekonomin skaffar sig ett ovanligt extrajobb. Hon börjar langa marijuana.
Serien är en lysande svart samtidssatir och startar snart igen på kanal 6.
Dramaserien nådde bra siffror i USA och hyfsade i Sverige. Ingen moralpanik utbröt. Möjligen ett tecken i tiden. Till sak:

Vår annonsavdelning mailar mig en rolig annons från mediabyrån PHD.
Det är ett uppslag med grönt, hackat gräs i mitten. Gräset är snarlikt bebisbajs.
Till detta texten: ”Bra skit hela hösten”.

Vad säger ni? Pallar vi den?
Eller drar vi igång en debatt om drogromantiserande kampanjer? I så fall avstår jag. En sådan debatt leder bara till lägre tak och för inte den mer allvarliga debatten om droger framåt. Inte värt cashen.
Tar beslut i eftermiddag.

Missa för övrigt inte Lena Mellin i dag – om den manodepressiva börsen. Lysande!

Jan Guillou använder sin söndagskolumn till att kommentera serien om sexbrottslingar. Mycket läsvärt. Mycket tänkvärt.
Han är den enda av de stora publicisterna som plockade upp handsken och fördjupade debatten om namnpublicering av sexbrottslingar.

I fredags lovade jag att i helgen läsa alla inlägg och här publicera topp fem med kommentarer.
Jag har valt ut fem som speglar den glädjande stora debatt som blev här på bloggen. Jag har redigerat lite i dem, gå in direkt på kommentarsnumret om du vill läsa inlägget i sin helhet.
Det finns fler, minst lika bra kommentarer som jag inte tagit med. Jag rekommenderar varmt läsning av kommentarerna under inlägget ”Gör jag rätt?”

Av totalt 253 inlägg så här långt fördelar sig grundfrågan om att publicera v.s inte publicera namn och bild på återfallsförbrytare i sexbrott så här:
Publicera: 197
Publicera inte: 42
Tveksamma: 14

Men okej. Topp 5:

#170 Granntanten

Nej jag tycker inte att de skall hängas ut, tyvärr så är det inte av allmänt intresse som folk vill se i många fall utan ren och skär nyfikenhet.
Var går gränsen för definitionen på en sexualbrottsling? För snart tjugo år sedan satt en utvecklingsstörd grabb i övre tonåren och blottade sig och onanerade vid ett motionsspår. Han lekte med sig själv men chockade en joggande kvinna.
Polisen kom och tog med grabben och kontaktade föräldrarna.
Kvällen efter bildades en lynchmobb som kastade sten på familjens hus och skanderade att saker om att man skulle göra av med sonen.
Familjen har flyttat men mamman går aldrig ut och grabben bor i gruppboende och får kvinnligt hormon för att inte göra om det han gjorde då. Han var aldrig en sexualdåre men kallas fortfarande det. Jag vill inte att någon skall utsättas för brottslingar men jag vill inte hänga ut någon när det ger så otäcka svallvågor.

Min kommentar: Bra beskrivning av de svallvågor jag fruktar om vi publicerar namn och bild. I internetsammanhang pratas ofta om kraften i allmänhetens kunskap. Det finns en annan, mörkare kraft i allmänheten också. Helt klart.

# 247 Richard Englund.

Läs hela hans inlägg. Han resonerar sig från en klar utgångspunkt och landar i rakt motsatt ståndpunkt.  Slutligen kommer han fram till detta:

Vi måste hjälpa åt att få stopp på sådana här brottslingar – jag köper att det blir en modern form av gamla tiders skampåle. Och i en sådan här allvarlig fråga är det helt rätt att tillgripa det vapen du/vi har i vår hand: offentliggörandet och avslöjandet. 

Fram med de i ljuset – det är vi skyldiga våra barn! Att avstå publikation vore att svika dem och kommande generationer – då kan ju sexbrottslingarna fortsätta att smyga sej på nya barn att våldta i skydd av anonymiteten. 


Min kommentar: Det är just skampåle jag vill undvika. Det blir en slags modern variant av lynchning i efterhand. Jag kan inte leva med följderna av det. Dessutom riskerar det att öka brottsligheten istället för att minska den. Det är följeffekterna av att publicera som gör att jag står kvar i beslutet att inte publicera. Trots att namn och bild i dessa fall är av uppenbart allmänintresse.

# 71 Daniel Ekberg

Jag tycker helt klart att ni ska publicera namnen. Jag tycker också att det är helt rätt av er att ställa fråga istället för att vara lösnummerkåta och smälla upp dem på en löpsedel.
Det finns viss information som man efter man fått reda på det inte kan göra mer än en sak med. Tänk dig själv om en av dessa åtta om en, två eller fler månader lockar med sig en 8 årig liten flicka eller pojke och antingen berövar denne på dess mentala framtid eller rent av livet efter ett vidrigt sexuellt övergrepp.
Tänk att detta händer och DU personligen Jan Helin har vetat om denna persons identitet. Skulle du klara av det? Skulle du fixa de samvetsfrågor som skulle dyka upp.

Min kommentar: Jag vet inte hur jag skulle reagera i en sådan situation. Men jag har försatt mig i den i och med denna serie. Det är komplicerat.
Samtidigt finns naturligtvis ingen omedelbar koppling mellan publicering av namn och bild och förhindrande av brott. Men för att klargöra allmänintresset kring dessa personera identitet så är det exakt där det ligger:
Det kan förhindra brott om kännedomen om dessa personer ökar.

#150 Eva Lena

Här i USA fungerar det kanske ok med att sätta ut pedofilers namn till allmänheten. Men där finns oxå unga 18-19 åriga killar som är dömda för ”statatory rape” där dom haft sex med en tjej under 15 år. 

En pedofil som blir ”uthängd” i Sverige kommer inte att kunna bo någonstans, inte kunna ha jobb. Jag tror det skulle bli total häxjakt på den personen.
Tänk om han har egna barn och familj, vad händer med dom? Familjen är ju oskyldig, vore det rätt att dom också får lida?
MBNC har länge haft en tv-serie där dom lurar in pedofiler genom att låtsas vara barn i ett chattrum. Då dom sen kommer till adressen där det fiktiva barnet bor, med kondomer i fickan och ibland alkohol, så står polis, reportrar och kameror där. 

Sen händer ingenting, samma person återkommer ibland i nästa program ?
Snaskigt för TV och jag undrar ibland över hur vi som tittar är programmerade?

Min kommentar: Jag tror du sätter fingret på en avgörande poäng. Vi är ett litet land. Följderna av publiceringar i ett rikstäckande media blir så mycket kraftigare i Sverige än om en nationella media i USA publicerar. Ett stort land har en utspädd offentlighet som ibland är befriande, ibland inte.

Guide: Flera kommentarer fördjupar sig i hur Megans law fungerar.
Missa inte:
#179 Anhedonie
#83 Mathias
#108 Nicklas
#189 ST
Mycket bra inlägg som fördjupar den amerikanska juridiken.
Läs det, eller gå direkt till den mycket bra länken till Amerikanska justitiedepartementet som skribenten tipsar om:

Olika skillnader mellan delstatslagarna gällande just ”Sex offender registry” i USA finns hos: http://www.nsopr.gov/… (Denna sajt kom egentligen till pga Herr Walsh precis som föräldrarna till Klaas och Megan har fått till lagändringar, fick Herr Walsh till det, 2006, att Department of Justice var tvungen att sammanställa/sponsra ett nationellt register.)

#236 Hedal

1994 faxade jag en insändare till Aftonbladet om detta. En farlig sexförbrytare var på rymmen från St Sigfrieds sjukhus, cirka 1,5 mil härifrån, och jag hade just läst om det i tidningen. Till artikeln fanns en stor bild av mannen, pixlad till oigenkännlighet. Händelsevis råkade jag strax efter få syn på en av mina döttrar genom fönstret samtalandes med en man i 40-årsåldern. Jag fortsatte iaktta dem tills de gick åt varsitt håll, men självklart infann sig tanken: Tänk om det är han! 


Jag har alltid varit arg över denna princip media har. I andra sammanhang är väl ”skyddande av brottsling” kriminellt? 
För mig handlar det inte om ytterligare straff, utan om vår rätt att skydda oss själva och våra barn.

Min kommentar: Tidningen gjorde dig orolig och hjälpte dig inte i vardagsituationen. Hm…

# 245 Sascha

Jag anser inte att det är aftonbladets uppgift att publicera bilder på dessa men förespråkar en databas som sköts av myndigheter/polis/staten där man själv ”efter att ha frågat om lov” får söka efter sexbrottslingar i sitt närområde.

Min kommentar: Jag menar också att polisen omedelbart bör upprätta ett centralt register över dessa brottslingar. Skälet är den relativt höga återfallsfrekvensen. Att det inte finns ett sådant, att myndigheterna inte har koll och att vi i arbetet med denna artikelserie var tvungna att begära en specialkörning via Brå för att få fram siffrorna var ett av de viktigare inslagen i vår granskning.
Det är en intressant idé att man mot att allmänheten mot att man ger sig till känna skulle få söka i ett register över återfallsförbrytare.

Upptagen dag.
Förmiddagen gick till strategidiskussioner, eftermiddagen till ett spännande utvecklingsprojekt.

Fikade med vår projektchef Maria Trägårdh. Hon jobbar med en spännande idé som på ett nytt sätt skulle berätta om hur det är att växa upp med en alkoholist.
Har du erfarenhet av detta? Lever du i det nu? Känner du någon som lever i det nu?
Vi söker personer som vill skriva dagbok om detta.
Kontakta Maria Trägårdh på mail maria.tragardh@aftonbladet.se
eller telefon: 08 – 725 22 37.

Taggarna går mycket, mycket bättre än vi vågat hoppas!
Tvärtemot förståsigpåare och mina egna farhågor om att det var för tidigt att lansera dem.
Siffrorna är ännu hemliga, men för er kan jag avslöja att antalet taggare nu ligger på ett bekvämt femsiffrigt tal!
Läsarnas respons på denna satsning är roligast – klart roligast!
Näst roligast om taggarna är responsen i branschen.
Vårt fantastiska Tagg team blev i dag nominerat till Guldmobilen för årets mobila nyhetstjänst! Kolla här.
Fattar du inte vad jag pratar om. Läs här.

Är annars fortfarande överväldigad av responsen på vår artikelserie om sexualbrottslingar.
Jag lovar att lyfta upp och kommentera de svar som jag tycker är topp fem här på bloggen i helgen.

Här är för mobiltaggsnördar. En video av Pet Shop boys, remixad som mobiltaggar. (Ok, en äldre variant av mobiltagg. Men ändå…)

Här är en japansk tjej som tagit mobiltaggar till nästa steg…

På väggen i arbetsrummet hänger åtta mycket obehagliga porträtt.
Åtta män som just nu tillhör Sveriges mest notoriska sexualbrottslingar.
Ett hundratal kvinnor, flickor och pojkar har fallit offer för dessa män.
Någon av dem skulle mycket väl kunna bli gärningsmannen bakom nästa Engla-fall.
Bilderna på min vägg är resultatet av en granskning vi gjort för att komma vidare i berättelsen som skakade Sverige våras – tioåriga Englas öde och död.

Vill du veta vilka de här männen är? Tycker du dig rentav ha rätt att känna till ifall de bor i närheten av dig?

Som vi berättade i måndags förbjuder svensk sekretesslag myndigheterna att berätta detta för dig.
Den lagen gäller inte Aftonbladet. Vi är ingen myndighet. Vi kan berätta det vi vet om dessa män.
Men svenska medier har en lång tradition av att inte berätta vem som gjort vad. Det skiljer oss från många andra länders medier. I de flesta europeiska länder och i USA har man synen att den som begår brott förverkat sin rätt till integritet och självklart gjort sig till föremål för allmänintresset.
Av svenska publicister avfärdas regelmässigt brottslingars identitet som utan allmänintresse.
I klarspråk: Ditt intresse är inte okej. Än mindre din nyfikenhet. Det är fult att vilja veta vilka de åtta sexbrottslingarna som ständigt återfaller i nya brott är. Det är fint att anonymisera och distansera.
För mig är det en svårbegriplig hållning med en klar effekt.
I Sverige råder en mycket oklar uppfattning om vad allmänintresse är.
Men något håller på att hända.
Englas mördare Anders Eklunds identitet ansågs efter ett tag vara av allmänintresse av Sveriges samtliga medier. Varför?
Jag törs påstå att orsaken var känslor. Englas och hennes mammas öde kunde varit ditt eller mitt. Sådana händelser griper tag i oss på djupet. Englas öde skakade Sverige eftersom media skrev så mycket. Det skapade ett känsloläge i offentligheten som gjorde det möjligt att publicera Anders Eklunds namn och bild. Men så sa ingen. Istället kom förnumstiga och tomma resonemang om att Anders Eklunds identitet var av allmänintresse eftersom brottet var så grovt. Problemet är ju att det finns många exempel på lika grova brott där förövaren inte publiceras. Konsekvens saknas.
Jag tror att en tydlig hållning från medier är akut viktigt. Akut för det förefaller inte som alla publicister noterat det uppenbara:
Vi har tappat monopolet på offentligheten.  Idag kan alla bli sin egen utgivare på internet. I större skala finns nya organiserade utgivare som Flashback och Pirate Bay. Inom ramen för de nätverken publiceras regelmässigt namn och bild på personer i nyheterna som medier inte väljer att publicera. Plus material som det bara är möjligt att publicera om man slipper ta ansvar. (Obduktionsbilderna på de sönderslagna barnen Max och Saga i Arboga till exempel.)
Oansvariga utgivare utmanar ansvariga utgivare. Vi som styr mediabolag drar inte längre gränsen för det offentliga rummet. Vi sätter i dag bara gränser för våra respektive medier. Det är en helt grundläggande förändring av det svenska offentliga rummet.

Av det skälet startar jag i dag en blogg. Det blir ett forum för att komma bakom kulisserna på Aftonbladet. I bloggen kommer jag att skriva varför vi publicerat som vi gjort och svara på era frågor i så stor utsträckning jag hinner.

Det är tidskrävande, jag vet, men jag har svårt att tänka mig något viktigare att lägga tid på för en ansvarig utgivare 2008.

Jag tittar på de åtta porträtten igen. Ska jag publicera dem?
Ska vi berätta hur mannen ser ut som dömts sex gånger för grova sexuella övergrepp mot barn och nu av sin kommun placerats i ett boende 200 meter från en förskola och två grundskolor?
Ett allmänintresse kan knappast definieras tydligare än så. Mannens identitet är av uppenbart allmänintresse.
Ändå har jag tills vidare beslutat att inte publicera. Jag är rädd för era reaktioner och mina egna känslor efter att läst om vad de gjort.
För de här människorna finns bara förakt och hat att hämta i offentligheten. Ett har så starkt att det mycket väl skulle kunna leda till mord på någon av dem. Eller till självmord. Om så skulle ske, har jag som fört dem ut i offentligheten i så fall ett ansvar för deras död?
Vad får vi för samhälle om medierna ägnar sig åt att sprida förakt och hat?
Det är skälet till varför jag avstår att serva allmänintresset i detta fall.
Å andra sidan:
Nu när jag vet vilka de är – vad tar jag på mig för ansvar för deras nästa brott när jag inte berättar?

Så gör jag rätt som inte publicerar dessa åtta?
Kära läsare, publicister, bloggare och andra debattörer – låt oss göra det svårt för oss och besvara följande fråga:
Om Anders Eklunds identitet var av allmänintresse – förklara varför de åtta männen på följande uppslag inte är det.