SÖNDAG 24 augusti 2014. 

Det var 20 år sedan i dag.
Ett litet gäng skulle komma att lära hela Aftonbladet om framtidens journalistik.
Först var där Bo Hedin. Han var nyhetschef 1994 och var den första att sadla om till webbpionjär.
Sedan var där Pelle Andersson, i dag förlagschef, då en bullrande kulturredaktör med känsla för drastiska formuleringar.
Så här beskrev han starten av aftonbladet.se i en intervju några år senare:

– Det var lite Klondike-stämning från början. Några idioter ger sig ut i vildmarken och bygger en koja med sina bara händer. Jag fick en tre dagars utbildning för att starta den här revolutionen på Aftonbladet.
Hur var det att knacka kod 1994?
 – Det var ett ”härke”, ett jävilusiskt jobb och mängder av övertidstimmar eftersom man var tvungen att skriva in 60 till 70 sidor kod för hand. Det fanns ju inte så utvecklade html-editorer från början. 

Övriga två med ut i denna vildmark var Mark Comerford och Roland Stanbridge på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet.
Det allra första som publicerades på Aftonbladet.se var en text av dåvarande kulturchefen Håkan Jaensson och framlidne kulturskribenten och författaren Anders Paulrud.
Det är en fantastisk text att läsa så här 20 år senare. Den är mer visionär än vad många förmått uttrycka till denna dag.

I dag kan vi konstatera att förändringen gått snabbare än någon kunnat föreställa sig.
De ”elektroniska motorvägarna” blev inte bara en lekplats för världens rika, men frågan om kunskapen och makten är i högsta grad aktuell ännu. Avslöjanden om NSA:s övervakning, debatten om FRA och sociala mediers betydelse vid händelser som den arabiska våren tillhör vår tids allra mest genomgripande. De handlar alla ytterst om just kunskapen och makten i en digitaliserad värld.
Internetjättarna är i dag närvarande i nära nog varje svensk människas vardag. Google, Facebook och Twitter och har i grunden förändrat våra vardagsliv.
Det blev både intellektuell revolution och underhållning.

För Aftonbladets del innebar starten av aftonbladet.se starten för en helt ny era i tidningens långa historia.
När den visionäre chefredaktören Kalle Jungkvist i kombination med den drivne vd:n Mats Eriksson byggde Aftonbladet Nya Medier på pionjärernas pålverk lades grunden för vad som skulle bli Aftonbladets framtid. De utvecklade framsynt och lustfyllt såväl journalistiken som affären mot en digital medievärld.

Men framförallt skapade de en kultur av experimentlusta där nyfikenheten på det nya var starkare än nostalgin över det gamla. Det var utmanande i en tid och miljö som i huvudsak förhöll sig skeptiskt till den annalkande digitala revolutionen.
Det var modigt och helt avgörande. Utan deras arbete hade vi inte varit där vi är idag.

Aftonbladets position på vår svenska marknad är i dag unik. Över tre miljoner svenskar tar dagligen del av Aftonbladet i någon form. Sett över en vecka når Aftonbladet över fem miljoner läsare och tittare. Få, om någon annan dagstidning i världen, har en sådan räckvidd i sitt land.

Det har gjort Aftonbladet till Sveriges primära nyhetskälla online. Det är en högst avsevärd förflyttning. Aftonbladet brukade vara ett komplementmedia. En tidning du köpte för att du ville veta mer om något upprörande brott, få den bästa fotbollsjournalistiken eller utan ängsliga omskrivningar få reda på någon kändis öden och äventyr i nöjesnatten.
Allt det där gäller fortfarande. Men till det har kommit att de allra flesta besvarar frågan om varför de läser Aftonbladet med att säga:
”För att jag där snabbast får reda på om någonting har hänt.”

Det har varit en otrolig resa hit. Från den första servern med Aftonbladet Kultur, till ­genombrottet som hela Sveriges nyhetskälla den dramatiska dagen 11 september 2001, till den senaste tidens utveckling med realtidsbevakning, live-tv sändningar och nya TV-program byggda på Aftonbladets profiler.
Vi vill varje dag vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.

Vi är inte i mål. Vårt mål är att vara först av alla dagstidningar till framtiden. Och framtiden tenderar till att flytta på sig hela tiden. Det skapar ett behov av ständig utveckling.

När aftonbladet.se fyllde 18 år skrev jag så här:
”Då och då behöver man dock stanna upp ett tag och reflektera lite över vad som hänt.
Dagen då man blir myndig är en utmärkt sådan dag. Vi tidningsmänniskor älskar att prata om en tidnings själ. För en ­sådan finns i varje tidning. Kanske är det därför som vägen fram till 18-årsdagen för en nyhetssajt har ­uppenbara likheter med en ­människas.
Först en gullig, ostyrig unge, sedan en orolig tonåring i jakt på sin identitet, en liten tid en kostnadskrävande odräglig ynglig, tills du står där myndig.
18 år, odödlig, naiv och urstark. Redo att dra vad som behöver dras in i framtiden.”

Om 20-åringar kan man säga detsamma. Möjligen med den skillnaden att de blivit något mindre naiva. Något lite mindre i vart fall… och ännu starkare.

Om de siffror som blev offentliga i dag kan för Aftonbladets del följande sägas:

Aftonbladet fortsätter att stärka positionen som Sveriges ledande nyhetskälla.
I maj är Aftonbladets totala räckvidd 3,29 miljoner läsare per dag.
Tillväxten drivs framför allt på de mobila plattformarna. April och maj är de första månaderna någonsin där den dagliga räckvidden i mobilen är större än på desktop (samlingsnamn för laptops och stationära datorer).
Aftonbladet är Sveriges största nyhetsmedia i samtliga plattformar som vi ger ut Aftonbladet på:
Print. Desktop. Mobil. TV online.

Aftonbladets onlineintäkter ökar med 21 procent under andra kvartalet 2014.
Det, tillsammans med digital räckvidd, är enligt mig de viktigaste nyckeltalen att följa för ett mediebolag i denna tid av kraftfull förändring.

Aftonbladets starka ökning av onlineintäkter beror i huvudsak på bra annonstillväxt online, men också stark utveckling av vår digitala prenumerationstjänst Plus. Ett framgångsrikt arbete med marknadsföring och produktutveckling av tjänsten under andra kvartalet ledde till att vi ökade kundbasen med över 10 procent.
Aftonbladet Plus har i dag över 200 000 digitala prenumeranter.
Det är viktigt i en tid där printintäkterna minskar. Under q2 minskade Aftonbladets printintäkter med 12 procent.

Aftonbladets omsättning under q2 uppgick till 528 MSEK (516 MSEK, q2 2013).
Aftonbladet redovisar ett resultat (EBITDA) i andra kvartalet 2014 på 57 MSEK (56 MSEK, q2 2013).

Aftonbladet ingår sedan årsskiftet i affärsområdet Schibsted Publishing. I affärsområdet ingår förutom Aftonbladet bolagen TV.nu, Klart.se, Bokon, Omni, Politism, The Youway, Viktklubb, Allt om Stockholm och Minimedia.
Omsättningen för Schibsted Publishings intäkter i andra kvartalet 2014 uppgick till 563 MSEK (559).
Schibsted Publishing redovisar EBITDA på 57 MSEK (58).
Onlinetillväxten är stark under kvartalet. Schibsted Publishing ökar annonsintäkterna online med 20%.

Kära söndagskolumnläsare,

Jag tar från och denna söndag sommaruppehåll med söndagskolumnerna. Under sommaren kommer jag säkert att skriva ett och annat här på bloggen, men då mer sporadiskt.

Önskar er alla en trevlig sommar!

SÖNDAG 22 juni 2014. 

Med midsommar avklarat är det naturligtvis hög tid att fördjupa oss i mediernas spännande värld igen. Vi tar det lite mjukt först:
Intresset för utvecklingen av medier förvånar fortfarande en del journalister. Det har att göra med att vi en gång i tiden levde tämligen isolerat, i envägskommunikation.
Vi skrev en artikel eller gjorde ett inslag. Lämnade materialet för publicering och gick hem.
Ödmjukhet är ett ord som gifter sig dåligt med oss journalister, men det var i vart fall ett inslag av något dylikt som gjorde att vi tänkte att läsarna var mycket mer intresserade av själva ämnet än av journalisten, eller omständigheter kring hur artikeln eller inslaget kom till.
Det var förhoppningsvis ett riktigt antagande i grunden, men det skulle visa sig att vi gravt underskattade intresset för medier och hur journalistik kommer till.
Det är inte så konstigt. Kontakten med er läsare förr i tiden var ytterst sporadisk.

Om någon ringde blev vi glada. Skrev någon brev blev vi nästintill rörda. Ringde 47 personer kunde vi kalla det läsarstorm. Det var ännu långt till dagens tusentals delningar och kommentarer av en artikel.

Tänker vi efter så är intresset för medier och hur journalistik kommer till självklart.
Svensken lägger i genomsnitt 6 timmar och 18 minuter om dagen på medier. En siffra som bara ökat i modern tid. Men vilka medier vi lägger tid på ändras i revolutionerande hastighet.
2013 var första året då svensken lade mer tid på internet än på TV enligt Nordicoms undersökning.
Internet och TV är fortsatt de överlägset mest konsumerade medieslagen. Och Nordicoms aktningsvärda försök att bringa ordning i vår mediekonsumtion trasslas naturligtvis till av att vi gör mer än konsumerar journalistik på internet och dessutom i ökande utsträckning tittar på TV via internet.

Men övergripande kan man säga att sociala medier ökar allra mest. Dagstidning i tryckt form, radio och tv i linjär form minskar.
Att vi är intresserade av något vi spenderar över sex timmar om dagen på är det jag menar är ganska självklart.

Hur bra är traditionella mediehus på att ta hand om det intresset? Hur öppna är vi för diskussion med läsare, lyssnare och tittare?

Det varierar, men frågan upptar i dag de allra flesta som tänker på frågan om framtidens journalistik. Den allra största omställningen för journalister i dag kan enkelt beskrivas så här:
Förr tänkte vi att jobbet var över när vårt material publicerades.
I dag tänker de som har mest framgång i det digitala medielandskapet att journalistiken tar sin början vid själva publiceringen.
Det är naturligtvis ett hårdraget resonemang. Det är inte så att alla läsare alltid vill diskutera allt. Men artikeln eller inslagets funktion har i allt högre utsträckning kommit att bli social. Vi vill dela den, kommentera den, tillföra perspektiv vi anser saknas, få journalistens svar på hur hen tänkt.
Det låter enkelt, men är en stor omställning för journalistiken. De nya verktyg som erbjuds för utveckling av journalistiken äger sällan mediehusen själva.

Facebook är mest omdiskuterat nu. De är, i konkurrens med Google, det bolag som vet mest om dig, analyserar och säljer den datan för att göra moderna medieaffärer. De har inte ett problem med att ta reda på saker om dig, eftersom du redan berättat extremt mycket om dig själv för Facebook, utan att de ens frågat. Däri ligger hela Facebooks genialitet, men också ett för lite debatterat förhållande.

I veckan var vi på Aftonbladet till exempel tvungna att tillfälligt stänga artikelkommentarerna som vi har via Facebook. Vi jobbar för att så snabbt som möjligt öppna dem igen.

Orsaken till stängningen är att Facebook, utan att meddela världen i övrigt, plötsligt ändrat i en algoritm. I vårt fall gjorde det att vi inte längre förstår hur artikelkommentarer publiceras på Aftonbladet. Det är ohanterligt ur ett utgivarperspektiv, även om jag inte är juridiskt ansvarig för läsarkommentarer publicerade via Facebook.

Att Facebook så utstuderat inte bryr sig om sina samarbetspartners utan är sig själva nog är en god illustration på en förändring i vår användning av medier som inte bara gör vårt intresse för medier naturligt, men också viktigt.
I dag är det många av de hyllade nya mediebolagen som är helt beroende av trafik från Facebook. I Sverige har vi till exempel Nyheter24, i världen har vi till exempel BuzzFeed. I längden kommer sådana medier att bli helt kontrollerade av Facebook. Cirka 70 procent av deras trafik kommer därifrån.

När tror ni att Facebook tänker börja ta betalt för den trafiken?
Eller tror ni att de tänker betala aktörer som Nyheter24 och BuzzFeed för att få publicera deras innehåll? Tänk igen.

I dag upplever du att du får innehåll på Facebook gratis. Snart också nyheter i din feed.
Vem tror du betalar det?
Här gäller ännu den gamla sanningen:

Om du inte vet vem som betalar är det du själv som är produkten.

Utvecklingen av de amerikanska internetjättarna är fortfarande den mest underrapporterade historien i svensk media.

SÖNDAG 15 juni 2014. 

En gråkulen novemberdag för snart elva år sedan lanserades Aftonbladet Plus. En utveckling för att skaffa betalande digitala abonnenter till visst innehåll på Aftonbladet.
Det var en tidig start, framsynt och nödvändig. Vi befann oss i ett läge efter millennieskiftet där internet ansågs ha kraschat och många medier drog ner på digital utveckling. Det var ett fatalt misstag som Aftonbladet inte gjorde.

Efter annonskrisen i början på 2000-talet, när intäkterna drastiskt minskade för alla svenska dagstidningar, bestämde sig Aftonbladets dåvarande ledning för Nya medier att beroendet av enbart annonsintäkter måste upphöra.
Det var nödvändigt att hitta fler möjligheter att få in pengar till verksamheten, än genom enbart annonsförsäljning. Betaltjänsten Plus blev en av lösningarna, tillsammans med Viktklubb. Förändringarna i medielandskapet var uppenbara redan då och utveckling av nya affärsmodeller helt livsavgörande.

Lanseringen av Plus var ingen omedelbar framgång, men efter två år började intäkterna att komma. De har sedan dess varit stadigt ökande.
Plus-kunderna har år för år blivit allt fler.

Kanske har du märkt att vi den senaste månaden pratat mycket om vår betaltjänst Plus. Den har synts med reklam i TV och i radio och vi har på aftonbladet.se och i mobil-appen haft en stor försäljningskampanj.
Vi har även lanserat flera redaktionella Plus-nyheter.
För två veckor sedan skrev jag om våra Historiska bildspel, som våra Plus-läsare redan tagit till sina hjärtan, och om hur vi på sikt planerar att öppna hela Aftonbladets stora bildarkiv i Plus-tjänsten.

Vår reporter Carina Bergfeldt gjorde tillsammans med fotograf Natanael Johansson under maj en reportageresa längs med ”Highway of Tears”, en 80 mil lång väg i Kanada där minst 20 kvinnor försvunnit under obehagliga och mystiska omständigheter.
En reportageresa bara för Plus-kunder och som lästes av många som redan hade tjänsten och som dessutom lockade över 1 000 personer att gå med i Plus för att följa med på resan.
Resultatet av arbetet med Plus är oerhört glädjande. Inte bara för Aftonbladet utan för en hel bransch som nu måste söka nya vägar för att finansiera journalistik.

Över 30 000 nya kunder har strömmat till oss bara den senaste månaden och Aftonbladet har nu över 200 000 Plus-kunder.
Det är en historisk siffra.

Ingen annan tidning har så många digitala abonnemang i Sverige och Aftonbladet Plus har aldrig varit större.
För mig som publicist och utgivare är det väldigt glädjande att kunna konstatera att så många av er är beredda att betala för vår journalistik även online.
För att få veta lite mer genom vår nyhetsfördjupning, våra tester, dokument, guider och unika erbjudanden.
Att över 200 000 läsare nu betalar för vår onlinejournalistik bådar gott inför framtiden. Det ger oss möjligheter att fortsätta att utveckla och skapa ny, angelägen journalistik och nya upplevelser av den såsom TV, interaktiv grafik och bildspel för att ge några exempel.
I dag är Aftonbladet Plus en relativt stor affär och en viktig strategisk intäktskälla för att Aftonbladet ska fortsätta att vara den ledande kraften i det svenska medielandskapet mot framtiden.
Även med världens tidningar som jämförelse är Aftonbladet en av de tidningar som kommit längst i förmågan att ta betalt för journalistik online. I dag har vi regelbundet studiebesök av tidningar från hela världen som vill komma och titta på Aftonbladets utveckling. Om hur vi utvecklar digital journalistik, betaltjänster, driver utveckling av TV, och mobil annonsering.

Det gör oss naturligtvis stolta och jag hoppas att du som läsare känner den stoltheten också – att din tidning i vårt lilla Sverige faktiskt ofta numer är ett exempel ute i stora världen på utveckling av medier.

Vi är hur som helst mycket tacksamma för att du följer med oss och att ni nu är över 200 000 som valt att ha ett Plus-abonnemang.

SÖNDAG 8 juni 2014. 

Jag börjar nationaldagshelgen i mailen. En läsare som heter Lasse skriver:

Sitter och läser Aftonbladet nu på morgonen (nationaldagen) och ser följande rubrik:
”Nationaldagen är en lattjolajbanlåda”.
Nån människa  som heter Somar Al Naher skriver sedan nått vi inte orkar läsa fortsättningen på. Bara rubriken och hennes namn gör att man mår illa.
Man har sett till att man inte få känna sig svensk i sitt eget land av en invandrare.
Kränkt  50 talist.
Detta är inte bra…inte alls bra
MVH/ Lasse m.fl

Det är reaktionen på en text av vår ledarskribent Somar Al Naher som reflekterar över hur den 6 juni blev Sveriges nationaldag. Lattjolajbanlådan syftar på hur den dåvarande socialdemokratiska regeringen valde mellan fyra befintliga helgdagar där en skulle bort för att ge rum för nationaldagen. Första maj, annandag pingst, Kristi himmelfärdsdag eller trettondagen. En skulle bort. Att införa en till röd dag hade kostat tre miljarder i intäktsbortfall för staten, det ansåg man det inte vara värt. Därför skulle en bort av de fyra, precis som i inslaget Lattjolajbanlådan i klassiska tv-programmet Fem myror är fler än fyra elefanter.

Som redaktör blir man lite härdad av reaktioner som Lasses. Det är lätt att få fördomar. Ibland avstår jag från att svara. Bra dagar svarar man lugnt och sakligt, mer sällan rinner sinnet till.
Jag vet inte vad som gjorde att det senare hände i fredags. Men jag skrev så här till Lasse:

Jag ska tala klarspråk:
Jag tycker att du ska skärpa dig. Att vara 50-talist är ingen ursäkt för att vara rasist. Om Somars namn får dig att må illa – kom inte med den där larviga ”jag är inte rasist va, men…” eller ”får man inte säga det i det här landet längre?”.
Den känsla du ger uttryck för i det här mailet är mycket enkelt denna:
Rasism. Inget annat, inga fega omskrivningar nu Lasse. Se dig i spegeln och ställ dig själv frågan om detta verkligen är du.
Jag tror inte att du är det. Jag vet inte varför, men jag tror att du skulle gilla Somar om du träffade henne. Jag hoppas det om dig och alla som uttrycker sig såsom du gör. De få gånger jag har haft möjlighet att testa saken har det stämt. Rasism bygger hos de flesta på att avhumanisera människor. När det genom ett personligt möte inte är möjligt viker rasismen hos alla utom de riktigt förhärdade. Det är vidriga, empatistörda människor. Jag vill inte tro det om dig.
Vi har dock alla den där mörka ådran i oss. Att förbli människa är en kamp mot egna fördomar och ett ansvar, ett rimligt krav på vår existens. Historien har visat oss exempel på hur långt avhumanisering kan drivas genom rasism. Vanliga människor som bokstavligen slaktar andra vanliga människor. Bara möjligt genom avhumanisering, tror jag.
Därför hoppas jag verkligen att du inte ger efter för känslorna i dig som du ger uttryck för i ditt mail.

Så där skrev jag och lite till. Så här i efterhand vet jag inte vad det gör för nytta. Jag har i skrivande stund inte fått svar från Lasse.
Men låt oss en helg som denna reflektera lite över våra känslor för nationen. Någon med liknande uppdrag som mitt kommer näsvist att påstå att sådana som jag egentligen inte ska uttala mig gentemot personer som Lasse. Det gynnar bara Sverigedemokraterna eftersom jag bor i Bromma och därmed kan antas sakna aning om vem Lasse är och hur han lever.
Det kan ligga något i det. Men låt mig, i samma anda som fick mig att svara Lasse, vara tydlig här:
Det bryr jag mig inte om. Jag är inte politiker. Jag söker inte ert förtroende. Jag är publicist. Jag söker ert engagemang. Mitt jobb är att berätta och publicera saker jag anser vara relevant, sant, underhållande eller som på annat sätt kan väcka era tankar och känslor. Det är därför Aftonbladet finns.

Vi lyckas om du som läsare eller tittare bryr dig. Vi misslyckas om det vi gör lämnar dig med en axelryckning. Varje gång läsare berömmer eller fördömer vad Aftonbladet gör får vi bekräftelse på att vi engagerar. Den dag det blir tyst, den dagen är det slut.
Därför är jag stolt och glad över att få vara utgivare för innehåll som Somars text.
Ni brydde er. Viktiga saker diskuterades på grund av den, även om Lasse spårade ur.

I de flesta europeiska länder har de känslor Lasse ger uttryck för nu gjorts till politik på ett mycket obehagligt sätt. Politiska krafter vill åter bygga nation genom att exkludera människor ur svensk, fransk, ungersk eller grekisk nation. Att utesluta människor ur nationen blir själva definitionen av densamma. Du hör till – du gör det inte.
Om vi stillar oss lite och återvänder till frågan om nationaldagen och ledartexten så beskriver den hur grundproblemet med den 6 juni i Sverige är att dagen inte svarar mot någon historisk händelse i vårt land som svensken känner till eller har känslor för.
Det är en bra förklaring till svenskarnas lama känslor inför nationaldagen. Jämför med Norge som med sprudlande glädje firar sin konstitution den 17 maj eller med Finland som med vackert vemod mot bakgrund av sin smärtsamma historia firar sin självständighet den 6 december. Det är två i folksjälen djupt kända orsaker som gör att firanden av nationaldagen har så olika uttryck hos våra grannar Norge och Finland.
Det är skillnaden. Och inget av det är någon anledning att för oss svenskar späka oss för att vi inte kan fira nationaldag. Det har inte att göra med att vi inte älskar Sverige. Det gör vi. Hela det enkla problemet med den 6 juni är vår vaga aning om dess historia (Gustav Vasa valdes till kung). I Danmark är det samma sak med den 5 juni. Få danskar kan svara på vad den handlar om, få firar.

Frågar du mig så är Midsommarafton det tydligaste uttrycket för en nationaldag i Sverige. Den ger uttryck för en magisk tid av ljus i vårt land, en sammansmältning av gamla och nya traditioner, en början höljd i dunkel och en natt att med öppet sinne drömma om en tillkommande.
Ljuset, öppenheten och de tillkommande. Det är grejen med Sverige.
Tack Lasse, för att du läser Aftonbladet.

 SÖNDAG 1 juni 2014.

Det är nu tre år sedan jag tillsammans med bildchefen Anne Kindahl och bildredaktören Bibbi Johansson gick ner i ett källarutrymme på Aftonbladet som jag aldrig hade varit i.
Där stod plåtskåp efter plåtskåp i långa rader med pappersbilder och glasplåtar. Nästan sex miljoner bilder från fotografiets barndom till 1990-talet då allt som fotograferades lagrades digitalt.
Det var Aftonbladets historiska bildarkiv.
Här fanns allt. Kungen som barn, Björn Borg som tonåring, Rolling Stones första besök i Stockholm, nazisten Herman Görings sjöflygplan i Stockholms skärgård, stora dramatiska nyhetshändelser jag glömt eller inte visste ägt rum och oändliga mängder av historiska gatubilder från svenska städer som omedelbart förflyttade sinnet in i förfluten tid.

Jag kunde gått i timmar där nere och bara upplevt hur den svenska historien blev levande och konkret.
Men det var inte därför vi var där. Vi stod inför en flytt.

Det fanns varken fysisk plats eller ekonomisk försvarbarhet att flytta det fysiska bildarkivet till Aftonbladets nya lokaler vid Kungsbron i centrala Stockholm.
Våra nya lokaler är på många sätt modernast tänkbara. Det värms upp från mänsklig kroppsvärme från Stockholms centralstation och hämtar kyla från närliggande Karlbergskanalen. Utrymmen för sex miljoner fysiska bilder saknades dock och där de nu stod skulle bli parkeringsplatser under nya Söderstadion, eller Tele2 arena.
På allvar hade förslaget därför framförts att arkivet skulle avskaffas. Antingen helt enkelt slängas, eller begravas i något bergrum med billig hyra i Norrland och på så vis i praktiken göras otillgängligt.

Det handlade nog inte om onda avsikter, snarare om en så långt uppskruvad ambition att vilja framåt in i det nya att känslan för unika historiska värden helt trängts undan.
Egentligen var det onödigt, men vi började mäta och räkna på hur mycket det historiska arkivet användes av våra redaktörer.
Också här slog känslomässiga argument igenom. En del ville förklara hur lite det användes, andra hur komplett ovärderligt det var de gånger arkivet användes.
Vi tänkte för litet och räknade för mycket. Vi försökte mäta ett nuvärde ur ett mycket begränsat perspektiv; redaktörernas dagliga användning av sex miljoner historiska bilder.

Det var ett smalt nutida ekonomiskt perspektiv. Det är å ena sidan nödvändigt att ha ett sådant för den som likt mig är ansvarig för driften av en mycket gammal svensk verksamhet som försöker klara en strukturomvandling.

Det är å andra sidan viktigt att vara medveten om ett sådant perspektivs brister. Risken är – för att citera Oscar Wilde – att du vet priset på allt, men värdet på ingenting.

Diskussionerna med Aftonbladets mångåriga fotograf och bildredaktör Bibbi Johansson om den historiska skatten i Aftonbladets källare var för mig ovärderliga för att inse den större bilden av vårt arkiv.
Bibbi ville starta ett mångårigt projekt för att digitalisera hela Aftonbladets bildskatt. Akut handlade det om att bara scanna alla bilder och texterna på baksidan av dem. Mer långsiktigt ville Bibbi förse samtliga bilder med metadata som skulle göra dem sökbara.
Det har i dag förflutit tre år. Bibbi har i olika omfattning satt arbetsvilliga pensionärer och studenter i arbete med att scanna och skriva in data.
I dag är samtliga bilder inlästa. Över 300 000 bilder är taggade med metadata och sökbara. Målet när allt är genomgånget är att ha omkring två miljoner historiska bilder försedda med data som gör dem sökbara.

Denna vecka har vi börjat glänta på denna skatt för våra läsare.
Det sker i begränsad skala till en början. Våra Plus-prenumeranter kommer att bjudas på historiska bildspel.

Det handlar om det svenska fenomenet Sommarkollo, Den stora smällen på Reimersholme, Astrid Lindgrens värld med unika bilder på våra folkkära barnskådespelare från inspelningarna av de odödliga filmerna och tv-serierna, bilder från hårdrockbandet Metallica allas besök och dramatiska historia i Sverige och bilder av de svenska frivilliga i norra Finland under krigsvintern 1939 till 1940.

Det är som sagt en liten glänta mot bildskatten, men en fin sådan. På sikt kommer vi att kunna öppna hela bildarkivet så att det blir sökbart för våra Plus-prenumeranter.
Ett av Sveriges äldsta och största historiska bildarkiv får så liv, istället för att ligga nedfruset i analog form under fysisk jord.

SÖNDAG 25 maj 2014. 

Det fanns alltså ingen gräns.
Det offentliga Sverige i form av Skolverket är redo att öppna dörrarna för nazismen och erbjuda dem en plattform för att agitera rasism i svenska klassrum.
Barn av judisk härkomst ska i demokratins namn acceptera att företrädare för en ideologi som försökt förinta dem ska uppta lektionstid. Detsamma gäller romska och muslimska barn och homosexuella och alla andra grupperingar som enligt Svenskarnas Parti degenererar Sverige och den vita rasen.
Det är inget annat än en skam. Alla barn har samma värde i en demokrati. Ingen ska behöva argumentera för sin existens. Alldeles i synnerhet inte i den svenska skolan.

Argumentet från skolverkets chefsjurist bör kanske försöka förstås som hedervärt. Men det är både naivt och tidstypiskt:

”Det är en grundpelare i vår demokrati, alla partier måste behandlas lika”, sade Skolverkets chefsjurist Jonas Nordström i veckan som försvar av beslutet att låta nazistiska Svenskarnas parti komma till svenska skolor.

Argumentet låter vettigt, men är isande historielöst.
Partier som vill avskaffa demokratin och krossa den demokratiska grundpelaren om alla människors lika värde behöver inte alls behandlas lika.
Tvärtom är det viktigt att stå upp för den demokratiska grundvärderingen om alla människors lika värde gentemot uppfattningar som hävdar motsatsen.

Det är inte att inskränka yttrandefriheten, det är att använda den istället för att passivt gömma sig bakom den för att slippa ta ställning.

Att vara nazist, eller rasist är förvisso inte en värdering som är förbjuden i vårt land så länge de som tycker så inte uttrycker hets mot folkgrupp.
Men att ge en nazistisk organisation en plattform för att argumentera för sin människofientlighet är att reducera rasism till semantik, en språkövning.
Hade Skolverket resonerat på samma sätt om Svenskarnas Parti hade behållit sitt gamla namn Nationalsocialistisk Front? De bytte ord i partinamnet 2009, men inte personer och inte program.

Denna glidning på ord är i dag en politisk metod. Sverigedemokraterna har gått från att vara ett nynazistisk skinnskalleparti under benämningen Bevara Sverige svenskt till ett parti inröstat i Sveriges riksdag som säger att de numer har ”nolltolerans mot rasism”.

Vad betyder det? Vad betyder de orden bara fyra år efter att partiledaren skrivit en debattartikel i Aftonbladet som säger att ”de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen” är en av orsakerna till att denna grupp människor enligt Jimmie Åkesson utgör ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.
Betyder ”nolltoleransen mot rasism” att de bytt värdegrund, eller att de lärt sig tala språket?
Att utmåla vissa folkgrupper som ett problem för en nation och ställa dem mot andra folkgrupper kommer aldrig vara något annat än rasism.

Att hållningslöst och gradvis acceptera detta tankegods för att det vinner framångar i val ger mig kalla kårar. Vi lever i Europa, vår historia borde lärt oss veta bättre.

Låt mig försöka förklara varför jag är så genuint rädd för en slapp publicistisk hållning inför detta genom att berätta lite om min tidnings historia. Det kan vara passande en dag som denna när vi ska rösta om hur Europa ska styras och exkluderande nationalism, fascism och nazism åter antas vinna mark över kontinenten.

Aftonbladet har en stolt historia ända från år 1830 då Lars Johan Hierta startade tidningen med ett starkt frihetligt, liberalt publicistiskt patos.

Men Aftonbladet har också ett mörkt, svart kapitel i sin långa historia. Det äger rum på 1930- och 1940-talet. Med andra ord än vi hör i dag, men helt likartade argument, anpassade sig Aftonbladet till rådande tidsanda och politiskt klimat.

Chefredaktören på den tiden hette P G Peterson. Han var ostridigt en skicklig tidningsmakare, en glad gamäng, kvick i tanke och formulering om samtidens 1930-tal, mycket närvarande och engagerad på redaktionen.
Som publicist var han dock naiv, möjligen berusad av tidningens framgång. Han lät tre mörkermän ge hela tidningen röst. Fritz Lönnegren, Valentin Sjöberg och Ture Janson.

Ett snällt ordval är att beskriva Aftonbladet under kriget som ”tyskvänlig”. En sannare beskrivning är att beskriva tidningen som hållningslös inför rasismen och öppet stödjande av Hitler och nazityskland.
Orsaken till haveriet är intressant och förklaras bäst av ett citat av P G Peterson återgivet i Rolf Alsings bok Aftonbladet inifrån:

”Det var ett hårdnande decennium som bara blev mörkare och mörkare. Jag försökte göra Aftonbladet opolitisk.”

Effekten av denna hållningslöshet och strävan mot att vara ”opolitisk” blev den rakt motsatta. I samklang med tidens melodi fylldes Aftonbladet av servilt nazistvinklade utrikesnyheter och beundrande opinionstexter om Adolf Hitler. Upplagan steg.
P G Peterson lät sätta Aftonbladets segel i den del av opinionen där det för tillfället blåste medvind.

Lågvattenmärket publiceras den 22 juni 1941. Det är en ledartext av Ture Janson. Han ger England skulden för andra världskriget och beskriver nu Tysklands offensiv mot Ryssland som att nazisterna först tvingades ”göra rent hus på den servilt styrda kontinenten för att sedan med ryggen fri kunna skrida till det mest betydelsefula slaget.”
Artikeln bar rubriken ”Europas frihetskrig.”

Så ser Aftonbladets historiska skam ut. P G Peterson var inte nazist, han var en hållningslös publicist.
Tidningen räddades i grevens tid 1944 av Allan Fagerström från Helsingborgs-Posten. Han var en uttalad antinazist, tidigare redaktör för studenttidningen Lundagård. Han sparkade aktivt ut nazistanhängarna och startade om.
Det finns viktiga lärdomar att dra av denna historia en valdag som i dag.
Det är ett val där politiska krafter åter vill likforma de europeiska nationerna. Krafter som vill skilja ut de olika från de lika. Lägga kollektiv skuld på etniska grupper. Som vill öppna den europeiska avgrunden igen. Som om vi glömt, eller inget begripit av historien.

Aftonbladet tänker 2014 inte stå neutralt inför dessa politiska strömmar i vår tid.
Vi är en tidning som gillar olika. En tidning som tar ställning för mångfald, antirasism och alla människors lika värde.

Därför startade vi kampanjen Vi gillar olika på valdagen 2010. Därför återstartar vi den i dag, med en uppmaning:
Rösta!

SÖNDAG 18 maj 2014. 

SAN FRANCISCO. Om du jobbar i media och åker till San Francisco, försäkra dig om att du håller i kepsen. Detta är epicentrum i världen för omvandlingen av medier just nu.
Ingen pratar om papperstidning eller tv-kanaler. Det talas allt mindre om Apple. Alla pratar om effekterna av Facebooks senaste ändring av sin algoritm och när de tänker ändra den igen.
Jag sitter och diskuterar förändringen med en av de otaliga nya medieentreprenörerna en eftermiddag söder om Market street, ett brokigt område med gamla lagerlokaler, boendehotell, loftvåningar och nya råa kontorslokaler för nya internet- och mediebolag.
Fokuset för detta bolag är, som nästan allt här, laserfokuserat kring en specifik fråga. Just detta bolags fråga är denna:

Hur ska mediesajter mäta och följa sitt innehåll när läsarna börjar sprida det?

Hans bolag har utvecklat en ny tjänst för att i realtid följa innehållet genom sociala medier. Det är en utveckling som snabbt har anpassat sig till Facebooks förändringar av algoritmen för nyheter. Först hette den Edgerank och förhöll sig i huvudsak till traditionell nyhetsvärdering såsom tid och händelse.
I höstas byttes algoritmen och döptes till Storybump och fick snabbt ett tillägg i form av Last actor. Läsarnas interaktioner har nu blivit viktigare än traditionell nyhetsvärdering. Dina 50 senaste aktiviteter på Facebook styr nu hur ditt flöde ser ut. Det gör att gamla artiklar plötsligt kan få fart och börja engagera läsare i sociala medier. Samtidigt som vi sitter och pratar på andra sidan jorden kan jag se hur en flera år gammal debattartikel i Aftonbladet plötsligt börjat delas och kommer upp i de svenska Facebookflödena.
Det bryter och utmanar den klassiska nyhetslogiken.

I Sverige är vi vana vid en situation där Aftonbladet har över 3,3 miljoner dagliga läsare och de allra flesta av dem kommer direkt in på Aftonbladets sajt.
Det är en unik och ovanlig situation. Nästan alla andra nya mediebolag är beroende av att förstå hur de ska få in läsarna via sociala medier.

Denna nya nyhetsvärdering kan låta som en demokratisering om vad som ska vara på nyhetsagendan. På ett sätt är den det också. Men det är inte en okomplicerad världsordning. För dig osynliga tekniska utvecklingar av amerikanska internetjättar för dataanalys styr dit facebookflöde i lika hög utsträckning som du själv. Det är också en utveckling som i längden gör att ditt intag av nyheter mer och mer styrs av sådant du redan är intresserad av och i allt mindre utsträckning få du reda på sådant du inte visste att du var intresserad av eller som är viktigt av andra skäl.

En kväll över en öl med Buzzfeed redaktören Scott Lamb diskuterar vi den nya tidens mix av nyheter. Han är idag vice vd och ansvarig för Buzzfeeds internationella expansion.
Buzzfeed är i dag USA:s snabbast växande nyhetskälla med 130 miljoner unika besökare i månaden, över 75 procent av den massiva trafiken drivs till Buzzfeed från sociala medier, över hälften läser i mobilen och över hälften av publiken är mellan 18 och 34 år gamla.

Buzzfeed både förtjusar och förfärar medievärlden. De startade 2006 i New York som ett ”viralt lab” för att undersöka just vilken typ av innehåll som sprids snabbast och effektivast i sociala medier. De utvecklade en glasklar bild av sin målgrupp. Scott Lamb kallar dem de ”uttråkade-på-jobbet-nätverket”, senare utvidgades målgruppen till de ”uttråkade-i-kön-nätverket” och till slut ”uttråkade-hemma-nätverket”.
Enligt alla teorier om utveckling har Buzzfeed gjort alla rätt. De har börjat i ett faktiskt problem som människor har; att vara uttråkad och vilja prata med andra, nyttjat modern teknik för att lösa det.
Till en början var Buzzfeeds innehåll i huvudsak roliga husdjur och politiska artiklar med starka åsikter. Det är det material som delas mest och snabbast. Artiklar om politik och aktuella frågor får oss att verka smarta inför våra vänner, klipp på springande Bassethundar i slow motion får oss att framstå som roliga.

Inte helt olikt en kvällstidnings roll i mediekören pekades det många fingrar åt Buzzfeed från etablerat håll. Det var oseriöst och en förflackning av journalistiken. Samtidigt engagerade de allt snabbare en allt större publik och erbjöd annonsmarknaden nya och kreativa lösningar.

Buzzfeed har inga traditionella annonser. Istället har de två avdelningar som producerar innehåll. En vanlig redaktion. Och så har de ett kreativt team som på uppdrag av varumärken och företag skapar engagerande innehåll. Det är tydligt märkt på sajten att det kreativa teamets innehåll är sponsrat, men de jobbar med exakt samma uttryck och verktyg som redaktionen.
Inte sällan har det sponsrade innehållet lika hög trafik som redaktionens innehåll. En kväll nyligen var en quiz om tv-serien Game of Thrones, sponsrad av HBO, Buzzfeeds mest lästa innehåll.

Till det kommersiella kreativa teamet rekryterar Buzzfeed journalister och copywriters plus en kategori internetnördar som inte kan sägas vara varken eller. Det är unga människor med talang för att skapa, paketera och hitta innehåll som människor vill sprida. Den nya kompetensen erbjuds inte från traditionella medier eller skolor, så Buzzfeed har sitt egna utbildningsprogram på tre månader för den som vill söka en anställning som redaktör.
I dag jobbar Scott Lamb med att expandera Buzzfeed internationellt. De tittar på städer, snarare än länder. Berlin och London är hetast i Europa. Senare kanske Tokyo.

Redaktionen på Buzzfeed rekryterar just nu utrikeskorrespondenter i alla världsdelar, de har börjat jobba med långa reportage för mobil läsning och sätter ihop ett team för klassisk granskande journalistik lett av pulitzerprisvinnaren och den tidigare Wall Street Journal journalisten Mark Schoofs.

Mixen i Buzzfeeds innehåll är påfallande lik en svensk kvällstidnings. Högt blandas oblygt med lågt, det mesta kan uttryckas i listor. Men layouten är stramare, tilltalet uppdaterat.
Journalistiken demonteras och sätts ihop på nytt.

 SÖNDAG 11 maj 2014.

I veckan publicerade vi den första artikeln som ett resultat av vår satsning Sverige Tycker. Den visar att bara 4 av tio 90-talister tänker rösta i EU-valet.
Vi kommer att se mycket mer spännande och viktig journalistik från Sverige Tycker detta valår. Bakom satsningen ligger en unik utveckling på en av journalistikens hörnstenar: undersökning av opinionen.
Med hjälp av opinionsföretaget Inizo och rådgivning från flera av världens ledande experter på opinionsundersökningar utvecklar vi nya researchverktyg som kommer att göra vår journalistik ännu mer relevant i viktiga frågor.
Det är möjligt att göra på grund av Aftonbladets enorma räckvidd på 3,3 miljoner svenskar varje dag och i samarbete med systerbolag inom koncernen som också har stor trafik såsom Blocket, Svenska Dagbladet och TV.nu. Tillsammans når vi nästan 8 av tio svenskar på nätet under en vecka. Det är en unik ställning på den svenska mediemarknaden Sverige.

Undersökningspanelen har redan 13 000 medlemmar. Målet är att nå 50 000 medlemmar som så långt det är möjligt speglar hur Sverige ser ut.
Alla som svarar är självklart anonyma, men i övrigt kommer satsningen att vara så transparent som det bara går.

Det kommer mera ur den satsningen i sinom tid. Ämnena kommer att spänna över allt från traditionella opinionsundersökningar om politik till dagsaktuella ämnen inom nyheter, sport och nöje.
Men låt oss stanna vid den första nyheten. Det är problematiskt att engagemanget bland unga är så lågt inför ett viktigt val.
Aftonbladet vill vara en drivande kraft för att öka engagemanget för EU-valet och senare Riksdagsvalet.

Därför har vi också utvecklat Valkompassen. Det är ett roligt och spännande sätt att väcka engagemang för EU-valet. Det bygger i grunden på två redaktionella idéer:
Vi vill hjälpa dig att ta reda på vilket parti och vilken kandidat som står dig närmast utifrån vad du tycker i ett antal viktiga sakfrågor.
Den andra idén handlar om att genomlysa kandidaterna utifrån en stor mängd uppgifter om dem som vi samlat i en databas. Det är ett modernt sätt att göra journalistik om de 90 hetaste kandidaterna till EU-parlamentet.

Det har varit ett tufft jobb för teamet som utvecklat valkompassen och databasen sedan i februari. Här på Aftonbladet har arbetet gjorts av vår projektchef Maria Trägårdh, tillsammans med vår tekniska projekledare Behzad Hamsel, reportern Joachim Kerpner, produktägaren Joakim Ottosson, digitala designern Sofia Boström, projektledaren Martin Börlin, UX-utvecklaren Rickard Tornblad, och konceptutvecklarna Jens Finnäs och Peter Grensund.

De har gjort ett grundligt jobb i tätt samarbete med Sveriges ledande opinionsforskare vid Göteborgs universitet, under ledning av Johan Martinsson, fil Dr och lektor i statsvetenskap. Det är valforskarna som tagit fram frågorna. Statsvetaren André Krouwel i Amsterdam är forskningsledare för Kieskompas, han har haft en nyckelroll för framtagandet av vår valkompass. Den tekniska lösningen är utarbetad tillsammans med IT-företaget Hoppinger i Rotterdam. Själva bygget av vår Valkompass har gjorts under ledning av Damian Rawski och hans skickliga utvecklingsteam i Krakow i Polen.
Mötena har skett över Skype och otaliga slingor av dagliga mail.

Det är länge sedan produktutveckling av Aftonbladet ägde rum i form av enbart redaktörer som skissade på krogservetter. Det finns utan tvekan dagar då man kan längta tillbaka till enkelheten på den tiden och kreativiteten var inte sämre.
Men utvecklingen i dag är oerhört mycket mer spännande i en digital medievärld där möjligheterna är i det närmaste oändliga.

För gängen i Stockholm, Krakow, Rotterdam, Amsterdam och Göteborg har nästa utmaning redan börjat. Nu byggs EU-kompassen om till en Riksdagskompass för att matcha väljarna med de politiska partierna och med de 500 hetaste riksdagskandidaterna.
Valkompasser är populära. Enligt valundersökningen 2010 använde sig hela 27 procent av väljarna vid förra valet av valkompasser och partitester för att testa sina egna värderingar och uppfattningar i sakfrågor med partiernas och kandidaternas. Det är ett både underhållande och informativt sätt att ta till sig politiken. Precis så som bra kvällstidningsjournalistik ska vara.
I slutet av denna vecka kom belöningen för alla som varit inblandade:

Över 428 000 unika läsare hade testat sig i valkompassen i fredags. Vi tackar för förtroendet och ert engagemang och fortsätter enträget att utveckla framtidens journalistik.
Nu återstår bara att rösta. Gör det.