SÖNDAG 22 april 2012.

Jag sitter i skrivande stund med kalla kårar och ser journalistiken utvecklas. Bredvid mig på skärmen rullar Carina Bergfeldts rapportering i realtid från rättegången mot Breivik. Det är en helvetesskildring som bit för bit tickar fram på skärmen. Breiviks väg över Utøya.

Våra reportrar Carina Bergfeldt och Linda Hjertén har denna vecka gjort ett jobb som jag tror kommer att förändra journalistiken framåt. Inte för att interaktiv rapportering i realtid är något helt nytt, men sättet de gjort det på.

Med exakt, kort, saklig och stram stilistik har de gestaltat den ohyggliga rättegången i text. Dramaturgin denna journalistik skapar har stundtals varit outhärdlig för oss som läst. Men det beror på saken de skildrat. Journalistiken i direktrapporteringen har aldrig blivit frossande i våldets detaljer, aldrig försökt överföra reporterns egna känslor på det som rapporteras.

Istället har den ägt rum i interaktion med läsarna. Läsarnas reflektioner, frågor och svar från reportern blir det mänskliga andningshål återgivningen av Breiviks utsagor behöver.

För vårt behov av att förstå motiven för den vedervärdiga mannen från Oslo är det befriande med Carina Bergfeldts och Linda Hjerténs hårdkokta rapportering nästan helt utan adjektiv. Och helt utan reflektioner kring vad det betyder om Breivik ler, eller inte ler.

Nyhetschefen Martin Wåhlstedt kommer in. Läsare reagerar, rapporteringen tar andan ur dem.

Kan vi fortsätta? Blir det för mycket?

Vi beslutar i samtal med Carina i en paus att rapporteringen är viktig och bör fortgå. Vi tar också beslutet att inte skriva en lång rad vanliga nyhetsartiklar om det Breivik berättat, trots att det finns hur många vinklar som helst i materialet.

Det kändes som ett lätt beslut där och då. Men om man tänker efter en smula epokgörande. Behovet av att rama in denna händelse i en traditionell, stum nyhetstext känns bortblåst. Vi kompletterar istället direktrapporteringen med en analys som sätter Breiviks redogörelse i ett sammanhang.

Jag går och kollar med Micke Poromaa, editionschefen online, om intresset för livebevakningen. Den är rekordstor. Över 300 000 läsare följde Linda Hjerténs livebevakning i måndags. Varje dag har vi fått över 4 000 frågor från läsarna. Ytterst få enskilda artiklar publicerade på papper torde ha nått så många läsare i historien. Hur många frågor de väckt hos läsarna förblir för alltid oklart.

Det säger mig att behovet av journalistik kanske är tydligare än någonsin, men också behovet av att utveckla och förnya journalistiken.

Redan innan den första rättegångsdagen startade debatten om medias roll i rättegången mot Anders Behring Breivik. Bakom den dunkar en rädsla. Om medier berättar för ingående om Breiviks försvar så riskerar vi att… ja, vad riskerar vi?

En rättegång har två uppgifter: Att utreda om den tilltalade kan bevisas skyldig och vilken påföljd den tilltalade i så fall ska dömas till.

I den första delen är rättegången mot Breivik i det närmaste ointressant. Han är ostridigt skyldig. För de anhöriga och för rättstaten Norge är det ändå viktigt att det i detalj slås fast exakt hur och till vad Breivik är skyldig. Men ur ett journalistiskt perspektiv är skuldfrågan inte alls själva saken. Därför bör den del av rättegången som kommer att handla om återgivningar av exakt hur han sköt ungdomarna inskränkas till att väcka medkänsla för anhöriga och avsky för morden.

Gränsen mot frosseri i våldets detaljer bör bevakas noga. Det är en grannlaga publicistisk uppgift eftersom uppfattningen om var den gränsen går inte är självklar och uppfattningen om den är högst individuell. En alltför stram återgivning av morden skulle riskera att förringa det oerhörda, människovidriga och bottenlösa i Breiviks terror. Men det är en rimlig publicistisk utgångspunkt att detta i allt väsentligt redan är skildrat.

Den andra delen av rättegången är mer intressant. Vilket straff Breivik ska dömas till beror på om han kan anses tillräknelig och därmed fullt ut ansvarig för sina handlingar. Att hans handlingar är sjuka och galna är för varje människa vid sunda vätskor också ostridigt. Men betyder det också att gärningsmannen är sjuk och galen?

Det är formellt den viktigaste frågan i rättegången. För att belysa den blir det nödvändigt med en noggrann genomgång av Breiviks förklaring till sina handlingar. Att döma av förhandsdebatten är det här problemet med media ligger.

Hur mycket ska vi återge av Breiviks motiv?

Min hållning är att det är en viktig publicistisk uppgift att genomlysa hans världsbild och tydliggöra de värderingar på vilka hans mord vilar. Av exakt samma skäl som vi publicerade ingående reportage om den världsbild och de värderingar som fick Taimour Abdulwahab att spränga sig till döds i Stockholms julhandel. Eller att vi gjorde ingående bakgrundsreportage om seriemördaren Mohamed Merah i Toulouse.

Katrine Kielos skrev i går på Aftonbladets ledarsida den bästa förklaringen till varför sådan journalistik är viktig:

”Framåt natten den 22 juli började bilderna på flytande döda barn i vattnet runt Utøya komma in. Ondskan får oss alltid att ställa samma fråga. Hur kunde han göra det han gjorde? Och svaret gällande Anders Behring Breivik är det mest skrämmande av dem alla: För att han var politiskt övertygad om att det var rätt sak att göra.”

Så vad är det för politik som rättfärdigar mord på ungdomar?

Breivik kommer att försvara sig med en rad vittnen som ska visa att det norska samhället befinner sig i upplösning på grund av mångkultur. Han kommer att hävda att det pågår ett lågintensivt krig där islam utgör det största hotet mot västerländska civilisationer. För att visa detta mördade han ungdomar vars politik bygger på alla människors lika värde. I Breiviks värld blev de därför medlöpare till degenereringen av det norska samhället.

En animerad debatt pågick för några veckor sedan som handlade om att det måste vara möjligt att dela Breiviks tankegods om mångkultur, utan att därför vara för massmord. Så kanske det är. Men den som drivs av hur viktigt det är att kritisera det mångkulturella samhället tar på sig en förklaringsbörda för att visa var den kritiken kan börja, var den slutar och vilka handlingar den leder till. Och hur denna kritik skiljer sig från Anders Bering Breiviks tankevärld och de handlingar de ledde till.

Betydligt äldre historiska händelser än terrormorden på Utøya lägger ytterligare tyngd till den förklaringsbördan. Genom hela Europa flyter i dag politiska underströmmar som leder till att principen om alla människors lika värde ruckas. Ljudet av detta ruckande fyller mig med fasa. Till antisemitism fogas islamofobi.

Det säger mig att det är en viktig publicistisk uppgift att tydliggöra exakt hur Breiviks motiv såg ut. Att hans tankar av en sådan exponering skulle normaliseras, eller att bilderna av honom i rätten och alla journalister på plats skulle ge honom status av rockstjärna har jag svårt att förstå. Det räcker för mig att tänka på bilderna av de döda ungdomarna i vattnet för att sådana irrspår till tankar ska upplösas i ett intet.

Det är sant att han nu via rättstatens process i kombination med moderna medier erbjuds en scen att förklara sig. Det behöver inte vara negativt så länge strålkastarljuset mot denna scen är iskallt genomlysande.

Breivik är en terrorist och massmördare. Att döma en sådan under tystnad, på en nedsläckt scen tror jag inte är det bästa försvaret mot att det aldrig må ske igen.

SÖNDAG 15 april 2012.

Syrien har på ett år gått från att vara ett hopp om arabisk vår till ett blodigt inbördeskrig drivet av en skräckregim. Vårt team vid den syriska gränsen kom på plats i början av veckan. Erik Wiman och Magnus Wennman rapporterar nu om det som kallas den sista chansen till en fredlig lösning.

Att vara på plats och kunna rapportera med närvaro är ett adelsmärke för all journalistik. För en kvällstidning helt nödvändigt för att åstadkomma det kvällstidningsjournalistik är till för: Att väcka engagemang.

Övergreppen i Syrien tillhör de vedervärdigaste i nutid. Vi borde inte längre behöva ta till klyschor som att det bara är lika många flygtimmar till detta krig som till Rom för att fatta vår medmänskliga plikt att reagera. Ändå är det svårt att väcka engagemang i syrienfrågan. Trots att övergreppen inte är svåra att förstå.

Över 10 000 människor har dödats för att de bokstavligen försökt utöva rätten till det fria ordet genom demonstrationer. Regimens kreatur skjuter urskiljningslöst rakt in i folkmassorna. Amnesty gav nyligen ut en rapport om den mest vedervärdiga tortyr utförd av Syriens hemliga polisstyrkor.

Konflikten har dessutom en tydlig personifiering i form av president al-Assad med en bildmässig brittisk hustru Asma. De beter sig på ett sätt som stämmer väl in i historiens dramaturgi för diktatorpar. Asma mailar groteska shoppinglistor till världens mest exklusiva butiker och exponerar ett liv i lyx, totalt avskuret från blodbaden på gatorna i hennes land.

Man behöver inte vara mycket till tidningsmakare för att förstå kontrastverkan mellan Asma Assads shoppinglistor och fasansfulla bilder på sönderskjutna, blodiga demonstranter. Ändå biter storyn inte riktigt. Ännu.

Denna helg är ett eldprov för Syrien då FN-sändebudet Kofi Annans bräckliga vapenvila sätts på prov av demonstranter. BBC har redan rapporterat nya dödsoffer.

Det är en svart vår i Syrien.

När det fria ordet på brutalast tänkbara sätt tystas bör vi visa vår avsky – och rapportera. Följ Erik och Magnus jobb från Syrien. Övermannas inte av känslan att det inte spelar någon roll vad vi i kalla norden kan, säger och tycker om en världsfråga som Syrien.

Alternativet att vara tyst och inte bry sig är exakt vad Asma Assads shopping behöver.

SÖNDAG 8 april 2012.

Vem är du egentligen?

Du som tog fram ett brunt kuvert, drog ner byxorna, satte dig på huk, gjorde ditt behov i kuvertet, vek ihop det, skrev mitt namn och adress på och skickade. Du menar att jag har skuld i att 61-årige Carl-Eric Cedvander nu svävar mellan liv och död efter att ha blivit misshandlad av ett gäng ungdomar i Kortedala.

Orsaken är att vi gjort en kampanj för alla människors lika värde som vi kallade ”Vi gillar olika”. Vi gjorde det i en tid då det vanns politiska framgångar på att hävda att skillnaden mellan människor också betyder att de är olika värda som svenskar.

Nu menar du att den vedervärdiga händelsen i Kortedala är bevis för att alla människor som är olika är onda. Våldsmän till skillnad från oss som är lika. En sak måste kännas bättre för dig i ditt kladdiga hat. Du är inte ensam. Ni är några stycken som nu vill göra denna oförsvarliga misshandel till en symbol för att människor med olika bakgrund inte kan leva ihop.

Sverigedemokraternas mer radikala småbröder Nationaldemokraterna står på din sida. De höll en demonstration i Kortedala i fredags. Det är inte själva våldet i sig de protesterar emot. Det är det faktum att de misstänkta gärningsmännen har en annan etnisk bakgrund än svensk som demonstrationen avsåg.

Vi som anses utgöra en konspiration av politiskt korrekta som inte säger som det är, alltså att invandrare slår svenska pensionärer sönder och samman, är en del av problemet. Det förblir oklart vad vi skulle vinna på denna konspiration. Men jag är trött på att formulera mig polemiskt om det. Jag har sent omsider insett att det inte är ett utbyte av argument du är ute efter. Ändå kan jag inte låta bli att önska att du skulle läsa Magnus Lintons lysande reportagebok De hatade.

Kanske skulle du få syn på något utanför ditt egna hat. Hur du och dina meningsfränder får näring av en iskall underström i Europa just nu. Tydligast syns den i Ungern där ultranationalisterna Jobbik hade framgångar i valet på budskapet att utrota kriminaliteten i vissa angivna folkslag. De marscherar bokstavligen med armbindlar och uniformer.

De finner sitt stöd i frustrerade medborgare som inte längre orkar vänta på de nya jobb som utlovats. Det för tankarna till de mörkaste stunderna i Europas historia. En tid då mångkultur definierades som sönderfall och degenerering. Det är in i detta mörker du vill.

Vem är du egentligen?

SÖNDAG 1 april 2012.

Försvarsminister Sten Tolgfors lämnade självklart sin post som en följd av Dagens Ekos avslöjande om Saudiaffären. Aftonbladet avslöjade dagen före hans avgång ett möte som aktivt mörkats för att få det att se ut som att försvarsdepartementet inte var informerat. Den som anser att publiciteten kring detta är ett orättfärdigt mediedrev är förvirrad bortom gränsen för intellektuell redbarhet.

Ändå följde Sten Tolgfors avgång samma mönster och retorik som tidigare arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Det var egentligen inget i sak som orsakat avgången. Det var ett mediedrev som han inte längre tänkte utsätta sina barn för.

Det är känslor all over the place när moderata ministrar avgår. Jag kan inte låta bli att tänka på en scen ur filmen Järnladyn om Margret Thatcher när hon uppgivet på ålderns höst kommenterar hur hon tycker att nutiden spårat ur:

”Känslor, känslor, känslor. Vad hände med tankar och idéer?”

Får man i all välmening föreslå moderata ministrar inför eventuella framtida avgångar att på djupet tänka igenom sin brittiska förebilds kärva, men korrekta, spaning. Det är ingen som tror att ministrar inte är människor med känslor, fel och brister. Men det är faktiskt så att ledarskap ibland kräver kontroll av känslor och ännu oftare att avstå ifrån att söka medkänsla. Det är inget kallt, eller omänskligt med det. Det är ett jobb.

Jag vet att följande tal inte är möjligt i dessa tider. Men om det vore det. Hur skulle det här… kännas:

”Sveriges vapenindustri är kontroversiell och komplicerad. Kontroversiell för att det i grunden är moraliskt tveksamt att tjäna pengar på att tillverka maskiner som ska användas till att döda människor. Komplicerad för att vi i Sverige sagt att vi bara ska exportera vapen till demokratiskt acceptabla länder.
Jag står för en politik som säger att detta ändå är möjligt att kombinera.
Det är mitt uppdrag som försvarsminister att säkerställa att Sverige klarar denna balans. De uppgifter som nu publicerats visar allvarliga brister i hur jag utövat detta uppdrag.
Försvarsavtalet med Saudiarabien slöts förvisso av en socialdemokratisk regering. Jag borde ha rivit upp det. Saudiarabien är mycket uppenbart en regim vi inte ska ha vapenaffärer med.
Det visar sig nu att detta avtal skulle verkställs via ett bulvanföretag skapat av Totalförsvarets forsknignsinstitut (FOI), finansierat av pengar via svenska militära underättelse- och säkerhetstjänsten (MUST).
Det är en oacceptabel ordning. Det är mitt ansvar att så ändå skett. Jag tar konsekvensen av detta och avgår. Jag tänker fortsätta att ta ansvar genom att medverka till de utredningar som nu startar.”

SÖNDAG 25 mars 2012.

Till slut fick frågan det genomslag den förtjänade. De stora svenska ägarna av Lundin Petroleum kräver en oberoende utredning för att bringa klarhet i oljebolagets samröre med folkrättsvidriga diktaturregimer.

Därmed lyckades Aftonbladet denna vecka med det som är vår ambition – att vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och prestera journalistik som gör skillnad.

Hur gick det till? Låt oss skippa tröttande medieskryt och titta på två avgörande faktorer.

Ledningen för Lundin Petroleum gjorde inom loppet av 48 timmar de flesta fel som går att göra i boken om mediehantering. Först ett magplask på DN Debatt där de försöker låtsas som om problemen Aftonbladet skildrat inte finns. Därefter ett krismöte med storägarna med anledning av Aftonbladets artiklar förlagt till Grand Hotel. Tanken var naturligtvis att ägarna efter det skulle uttala förtroende för ledningen. Det blev tvärtom. De tunga svenska institutionella ägarna som AMF, Folksam, SEB och Swedbank kom ut och krävde en oberoende granskning av Lundin Petroleum.

Vad var det egentligen Aftonbladet avslöjat om Lundin Petroleum?

Ärligt talat – inte så mycket nytt. Det ska dock inte förringa teamets insats. Vad Leo Lagercrantz, Jens-Christian Brandt och Magnus Wennman åstadkom var en mycket väl genomförd granskning som tydliggjorde frågorna. Faktamässigt vilade Aftonbladets granskning på rad rapporter från FN, Amnesty, Human Rights Watch och International Crisis Group. Rapporter som till nu haft märkvärdigt lite genomslag i media. För att rapporterna skulle få det publika genomslag de förtjänar krävdes två klassiska adelsmärken för kvällstidningsjournalistik:

• Tajming. Frågorna har varit ständigt närvarande i undertexten till nyhetsrapporteringen om de fängslade svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Vad var det de ville berätta?

• Närvaro. Teamet sökte på plats i Sudan upp de människor som drabbats av oljekrigen. Deras vittnesmål berör och väcker engagemang.

Inte sällan kommer scoopet till slut för den journalist som granskar och rör om. För vårt Sudan-team kom det i veckan och vi kunde publicera det i fredags. Ett dokument som styrker att regimen i Sudan och oljebolagen samarbetat med den ökände krigsherren Paulinio Matip för att fördriva befolkning. Lundin Petroleum var ett av tre bolag på plats vid tidpunkten.

To be continued…

Bra snack med läsarna i dag. Om du missade ligger det här.

En grej som kom upp var hur Aftonbladet kan ha en kamera uppmonterad i Toulouse. Det har vi naturligtvis inte sådär i största allmänhet. Men det är ett symtom på det som tillsammans med utvecklingen på mobila plattformar, just nu är hetast i utvecklingen av kvällstidningsjournalistiken.

Rörlig bild. Web-tv. Livesändningar.

En del kvällstidningsjournalistik har alltid, med sin direkthet, närhet, berörande, fokus på det mänskliga i historien, gjort sig bäst som rörlig bild. Jag minns hur vi rev oss i skallen på 1990-talet när vi gjort samma story som någon tv-kanal och hur de, om de lyckades komma lika nära, lyckades beröra och förmedla det vi ville på ett effektivare sätt.

På den tiden var en papperstidning Aftonbladets enda utgåva. I dag har vi möjlighet att utveckla vår journalistik som tv. Det är ingen slump att både Aftonbladet och Expressen satsar på web-tv. Det är kort sagt kvällstidningsjournalistik.

Vår rapportering från dramat i Toulouse rönte viss internationell uppmärksamhet. På twitter länkade franska och spanska tittare Aftonbladets feed. Vid den tidpunkten hade tv-bolagen ännu inte hunnit på plats med OB-bussar, satellitlänkar och annat som hör 1900-talet till.

Aftonbladets fotograf Jerker Ivarsson körde rakt ut på aftonbladet.se via sin mobiltelefon. Hur svårt kan det va? Den franska dagstidningen Le Figaro bäddade in Aftonbladets livesändning.

I dag förväntar sig våra läsare att få se livebilder vid stora nyhetshändelser. Visst, vi har mycket kvar till tv-bolagens professionella sändningar. Men vi rör oss snabbt och pratar mycket om denna utveckling nu. De mediehus som kommer att överleva digitaliseringen kommer att göra engagerande innehåll i alla kanaler.

Du kommer berätta för dina barn att en gång i tiden var Aftonbladet bara en papperstidning och TV 4 bara en tv-kanal som sände program på vissa tider.

Jaha, kommer de att svara. Och? Things change – right?

Spanska och franska twittrare spred Aftonbladets direktsändning.

Le Figaro bäddade in Aftonbladets direktsändning.

Jag är inte så social i sociala medier. Jag läser mycket. Jag följer twitter vid stora nyhetsstorys, och kring frågor som intresserar mig av yrkesskäl, men jag har i stort sett slutat att läsa facebook och jag bidrar med mycket litet.

Orsaken är att det just nu tråkar ut mig lite, tror jag. Genom twitter får jag i och för sig hjälp till bra innehåll vid nyhetsstories och till annan intressant läsning av kollegor och kompisar. Det är bra.  Men att som tidsfördriv surfa sociala medier suger in mig som ett tv-spel och jag kan känna mig lika underhållen och tom efteråt som efter ett par timmar tv-spel.

Jag har kort sagt professionaliserat mitt läsande av sociala medier genom att snäva av det och använda enkla sorteringar. Det är ingen stor sak. Kanske ändrar jag mig igen. Men just nu är jag trött på att surfa genom textmassor om vilka sköna pajsare vi alla försöker framställa oss som i sociala medier.

Jag tror fortfarande stenhårt på hur journalistiken kan utvecklas i samtal med läsarna via sociala medier. Att det idag är kommersiellt viktigt att sprida sig viralt tror jag inte längre någon ifrågasätter.

Just nu är Aftonbladets öppna granskning av polisen ett utmärkt exempel på hur journalistiken berikas och blir bättre av samtal mellan reportrar, läsare och andra berörda. Kolla in det här.

Om jag nu uppträder asocialt i sociala medier så vore det dumt att låta det gå ut över samtalet med Aftonbladets läsare om utgivarfrågor. Jag har därför numer en fast tid där jag chattar med läsarna. Det är fredagar 15.30. Vi har kört tre fredagar hittills. Det har varit kul och högt engagemang med många tusen inne i chattrummet samtidigt.

Här är läsarsamtalen fredag #1, fredag #2 och fredag #3.

Syns på fredag 15.30 – om du känner för det.

DN Debatt publicerade i söndags en artikel som gick i polemik mot Aftonbladets granskning av Lundin Petroleum. Avsändarna var Ian och Lukas Lundin, bröderna som leder råvaruimperiet i dag.

DN:s syfte med att publicera artikeln förefaller inte ha varit att starta en debatt. De vill inte publicera ett motsvarande svar från Aftonbladet för DN:s läsare. Valet att gå ut på DN Debatt från Lundin Petroleum  är självklart en del av en kommunikationsstrategi från bolagets sida. Av oklar anledning väljer DN att göra sig till en del av den strategin. En mer begriplig publicistisk hållning hade varit ett intresse av att starta en debatt.

Aftonbladet erbjöds att publiceras ett kort svar på dn.se. Det var inget seriöst alternativ. DN Debatts räckvidd på nätet är mycket liten jämfört med DN papperstidning. Aftonbladet publicerar i dag istället svaret på Aftonbladet Kultur och på aftonbladet.se.

Jag rekommenderar att du börjar med att läsa bröderna Lundins kritik av Aftonbladets granskning i DN. Sedan svaret nedan.

Här är svaret:

Det är välkommet att bröderna Lundin för första gången visar vilja att diskutera sin verksamhet offentligheten.

Att de inget har att säga i sak när de väl tar tillfället i akt förefaller för ett tränat öga som dålig medierådgivning. Istället för att bemöta uppgifter och påståenden i sak skriver de svepande att Aftonbladets granskning förvisso är korrekt i centrala delar, men har en onödigt ”hård ton”. Det finns naturligtvis en oavsiktlig komik när en verksamhet som står misstänkt för folkrättsbrott och samröre med en blodsbesudlad diktatur ondgör sig över en ”hård ton”.  Men inlägget ger också intryck av en ledning avskuren från besvärande verklighet.

Aftonbladets team på plats på marken i Sydsudan kunde publicera vittnesmål från människor som drabbats i spåren av Lundin Petroleums framfart. Bara personer som ständigt rör sig på molnfri höjd kan i en så lång text undgå att bemöta dessa människors vittnesbörd. Eller använde de också för hårda ord?

Istället talar bröderna Lundin med sol i blick om allt gott som Lundin Petroleum åstadkommit i Sydsudan. Det hade varit intressant om bröderna kunnat precisera exakt vad som blivit bättre. Eller i vart fall någon enstaka konkret sak. Det är nämligen lätt att missa dessa förbättringar för den som likt Aftonbladets team faktiskt besökt de ännu instabila och farliga områdena. Men det lägger de varken ett hårt eller mjukt ord på.

Mjuka, nästan sårade ord, får vi istället läsa om bergsingenjören Adolf H Lundin. Avgjort en intressant man. Men att den fria press, som bröderna Lundin säger sig förstå, snarare skulle hylla hans genialitet, istället för att kritiskt granska hans framfart, är en enastående konstig uppfattning. Låt mig ta ett exempel:

Enligt den auktoriserade biografin om Adolf H Lundin av Robert Eriksson, Adolf H Lundin – Med olja i ådrorna och guld i blick, bekräftar Adolf själv att han erbjöd den kongolesiske diktatorn Mobutu en donation till diktatorns valkampanj.

Erbjudandet gjordes i samband med affären gällande Tenke Fungurume i Kongo-Kinshasa. Investeringen kritiserades hårt av såväl FN som Världsbanken. FN talade om plundring och Världsbanken krävde att affären skulle förhandlas om. Är det dessa ”internationellt verksamma organisationer” som bröderna menar riktar ”ogrundade, orättvisa och i några fall till och med absurda” anklagelser?

Eller är det Haag-tribunalen som avses? Här står sex personer i den sudanesiska regeringen, alltså Lundins forna affärspartners, åtalade för folkmord i sin frånvaro. (Jag ber om ursäkt för det hårda ordet. Men nu är det folkmord de åtalas för.)

Anklagelserna gäller förvisso Darfur, men det är samma regim och samma armé som Lundin samarbetat med. Företrädare för denna regim har själva bekräftat att krigen finansierats med oljepengar. Hur ser Ian och Lukas Lundin på det i dag? Eller är själva frågan en ”fullständig brist på förståelse för Adolf Lundin och de värden han stod för”?

De mer raka frågorna Aftonbladets artikelserie ställt vore också önskvärt med svar på:

• Vilken ”code of conduct” kräver Lundin Petroleum av sina affärspartners? Och hur följs den upp?

• Hade Lundin Petroleum kännedom om Martin Schibbye och Johan Perssons resa till Ogaden?

• Var Carl Bildt vid något tillfälle inblandad i prospekteringen i Ogaden?

• Vi har upprepade gånger bett Lundin Petroleum konkretisera på vilket sätt bolaget förbättrat livet för människorna i Unity State i Sydsudan. Vi väntar fortfarande på svar.

• Vad exakt i kritiken från Läkare utan gränser, Human Rights Watch, Amnestys mot Lundin Petroleum är osant?

• Hur ser Lundin på uppgifterna om att barnsoldater vaktade oljeanläggningarna?

• Utöver Aftonbladets granskning har GP, Expressen och Radio Sweden tidigare avslöjat nära kontakter mellan Lundin/Africa Oil – UD – etiopiska underrättelsetjänsten. Fortsätter den underrättelseinformationen idag? Vilken typ av säkerhetsinformation utbyts i såfall mellan dessa parter?

• Anser Lundin Petroleum att det rådde fred i Södra Sudan åren 1997 – 2003?

Konkreta svar kring frågor som dessa skulle starta en välkommen och viktig debatt kring Lundin Petroleums verksamhet. Det är Aftonbladets syfte.

SÖNDAG 18 mars 2012.

Bildjournalistiken i Sverige fick andrum i veckan. Lagrådet avstyrker lagförslaget om kränkande fotografering. Dumt kanske du tycker. Det låter väl rimligt att man inte ska få kränka människor med fotografering?

Frågan är mer komplicerad än så. Låt mig ge ett exempel:

Aftonbladets fotograf Jimmy Wixtröm går en kväll förbi en liten restaurang på Södermalm i Stockholm. Genom fönstret ser han hur en av Sveriges mest profilerade politiska reportrar sitter och hånglar med statsministerns närmsta medarbetare. Hon är höggradigt berusad och därtill ansvarig för jouren kring rikets säkerhet denna kväll.

Jimmy tar bilden och rätt så. Det är en viktig bildjournalistik som avslöjar en tveksam förbindelse mellan makten och granskaren. Enligt lagförslaget skulle Jimmys jobb istället kunna vara ett brott. Han har utan tvekan kränkt de bådas integritet. Så är det ofta med granskande journalistik. Men som ansvarig utgivare är det min bedömning att allmänintresset i detta fall väger tyngre än de inblandades intresse av integritet. Vi publicerar därför Jimmys bild.

Har man ett problem med mitt beslut kan man anmäla mig, inte fotografen, till pressens opinionsnämnd, eller till polisen för förtal. Det är en god ordning som skapar djärva journalister och ansvariga utgivare.

Det är också en gammal ordning som utmanas av ett nytt medielandskap fyllt av osynliga och oansvariga utgivare.  Det är egentligen det senare som justitieminister Beatrice Ask säger sig vilja komma åt med sitt lagförslag.

Bildjournalistiken var aldrig hotad, menar justitieministern, eftersom fotograferingen inte ska anses olaglig om innehållet i bilden är ”försvarligt”.

Jag menar att problemet med lagförslaget är ett helt annat:

Hur ska en fotograf veta om hon eller han begår ett brott genom att ta bilden?

En lag måste vara förutsebar. En medborgare måste enkelt förstå vad som är brottsligt och inte. Och det är exakt där lagförslaget om kränkande fotografering riskerar att inskränka yttrandefriheten.

Bilden som avslöjade en tveksam relation mellan den politiske reportern och statsministerns närmsta medarbetare. Kränkande fotografering? Säkert för de inblandade. Bör den vara olaglig? Det vore att allvarligt inskränka yttrandefrihet och journalistiskt arbete.