Kall vårkväll på Medborgarplatsen i Stockholm. Vi har samlats cirka 300 personer för att visa solidaritet med upproret i Syrien. Veckans vedervärdiga rapport från Amnesty om toryrmetoder och twitterrapporterna från Syrien Nyheter om att likräkningen nu är uppe i 10 700 döda ger en lika tydlig som svart bild:
Syrien har på ett år gått från att vara hopp om arabisk vår till ett blodigt inbördeskrig drivet av en skräckregim. Bildernas roll för att väcka engagemang för Syrien kan inte överskattas.
Rebellerna riskerar och offrar sina liv för att bana väg för det fria ordet, den nödvändiga förutsättningen för verklig frihet i Syrien.

När det fria ordet attackeras på brutalast tänkbara sätt bör vi visa vår avsky – och rapportera. En del kommentarer gör sig lustiga över vad lite det betyder att svenska utgivare, artister, fredsföreningar engagerar sig i en världsfråga som Syrien en kall vårkväll i Stockholm. Som om alternativet tystnad vore bättre.

En pojke har sårats allvarligt av regimstyrkorna i Idlib. Aftonbladet direktsände manifestationen. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson pratade också på Medborgarplatsen och påminde i sitt anförande om varför journalister på plats är viktigt och om Dawit Isaak, Johan Persson och Martin Schibbye.

 SÖNDAG 11 mars 2012.

Veckans största rubriker rör utan tvekan regeringen. Men på helt olika sätt. Att vi granskar försvarsminister Sten Tolgfors i vapenaffären tycker rimligen ingen är konstigt.

Men ärligt nu, vilken story är det ni pratat om över kaffet i veckan?

Den viktiga och komplicerade historien om Sveriges avtal med diktaturen Saudiarabien? Eller har möjligen hunnit med några ord om att Filippa och Fredrik Reinfeldt separerat också?

Jag ska inte pressa er på ett svar. Jag har en annan poäng. Den syntes tydligt för mig på väg hem från Göteborg i fredags. Framför tidningsstället på tågstationen står två synbarligen rekorderliga damer och samtalar om förstasidorna med paret Reinfeldt

M    – Men det är ju för hemskt, vad de håller på tidningarna. Usch, de som var så fina  ihop och allt. Men det är väl priset de betalar, tacken de får liksom.

Utan anspråk på någon psykologisk djupanalys är det utan tvekan två berörda kvinnor som samtalar. Sympatierna faller inte på de som rapportrat separationen som gett dem samtalsämnet. Tvärtom. Direkta antipatier drabbar budbäraren här.

Vad har vi med detta att göra?

Det mindre intressanta, men sanna, svaret är att allt som kan påverka statsministern i sitt ämbete är av allmänintresse. Den mer intressanta frågan är varför du och jag bryr oss om sådana här nyheter. Och än mer intressant; varför så många känner skam över det.

Att vi bryr oss är inte konstigt. Bilden av paret Reinfeldt har varit stark. Unga, vackra, begåvade, framgångsrika. Perfekta, när hon i regeringsplanet lägger sin fot i hans knä, han sin hand på hennes fot och den andra håller en viktig promemoria. Vardaglig kärlek i harmoni med viktigt arbete utfört under glamorösa omständigheter. Att vara intresserad av krackeleringarna i en sådan bild är nog inget konstigare och inget lättbegripligare än mänskligt beteende.

Känslorna som riktas mot tidningen som berättar mycket och ingående om denna spricka i parets relation kommer att påverka hur du säger att du har förtroende för tidningen, tror jag. I vart fall är det min förklaring till den trista omständighet att så många varje år i Göteborgs universitets undersökning förtroendebarometer säger att de har lågt förtroende för Aftonbladet.

Ändå läser 2,5 miljoner människor oss varje dag. Och läsare kommer i ännu större skaror till Aftonbladet när det sker verkligt stora nyheter.

Var är det ett uttryck för om inte ett förtroende?

Jag misstänker alltså, kära läsare, att ni säger en sakom förtroende och gör en annan när ni uttrycker detsamma. Således min poäng:

Den som skriver om det som berör kommer du att säga att du har mindre förtroende för.

Right?

Vad försökte de svenska fängslade journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye granska i Etiopien? De kommande dagarna ska vi svara på det. Men först en bakgrund.

Sommaren 2010: Åklagaren Magnus Elving inleder en förundersökning om folkrättsbrott. På de anklagades bänk: det svenska börsnoterade oljebolaget Lundin Petroleum. Det är mitt i valrörelsen. Utrikesminister Carl Bildt är före detta styrelseledamot i bolaget. Ändå råder i allt väsentligt tystnad i svenska medier om förundersökningen.

Sommaren 2011: Johan Persson och Martin Schibbye grips i Etiopien misstänkta för terrorbrott. Sveriges utrikesminister säger: ”Det här är ju ett område som vi avrått från att resa till, för det är ett farligt område.”

Det lät som om Carl Bildt jämställde journalistiskt arbete med turism. Johan Persson och Martin Schibbye tog sig inte in i Ogaden i Etiopien för sol, värme och avkoppling. De sökte sanningen om Lundin Petroleums och Carl Bildts påstådda inblandning i brott mot mänskligheten. Den internationella oljemarknaden är en bokstavlig krutdurk och moralisk träskmark med få fasta tuvor att stå på. Lundin Petroleums djärva strategi i värst tänkbara områden har gjort dem till en raket på Stockholmsbörsen med miljardvinst.

Men till vilket pris?

Svaret kommer att bero på världsbilden hos den du frågar. Priset är tusentals dödade människor, hävdar människorättsorganisationer. Att borra olja i utfattiga och politiskt havererade områden skapar fred och välstånd, hävdar Sveriges utrikesminister Carl Bildt.

Svenska medier har fått kritik för tystnad kring oljeaffärerna och Bildt. Aftonbladet avser under kommande dagar att besvara den kritiken med en serie reportage.

Frilandsjournalisterna Leo Lagercrantz och Jens Christian Brandt reste tillsammans med Aftonbladets fotograf Magnus Wennman till Sydsudan för att söka sanningen om Lundins och Carl Bildts oljeäventyr i Sudan. Läs deras första rapport här.

Mitt i brinnande inbördeskrig mellan 1983 och 2005 opererade Lundin Petroleum här med bistånd av regimens ökänt våldsamma styrkor i det sudanesiska träsklandet.

Johan Persson och Martin Schibbye ville undersöka om historien upprepade sig i Ogaden i Etiopien. Reportagen kan läsas som ett stöd till deras strävan.

Vi har tre klara budskap med denna publicering:

Till den svenska regeringen: Journalistik är inte turism.

Till den etiopiska regeringen: Journalistik är inte terrorism.

Till båda: Johan Persson och Martin Schibbye bör omedelbart friges.

Aftonbladets team i Sudan. Magnus Wennman. Leo Lagercrantz. Jens Christian Brandt.

Kom på en grej. Jag skulle ju faktiskt kunna öka min bloggfrekvens genom att lägga ut kolumnerna jag börjat skriva i tidningen på söndagar. Smart va?

SÖNDAG 4 mars 2012.

Den gigantiska muthärvan bakom nationalarenan i Solna är vad vi journalister brukar kalla en stor story. Makt och moral, mycket pengar. Korrupta demokratiska strukturer i samspel med storföretag.

Ändå, ärligt talat… hur bra koll har du på storyn? Har du följt Aftonbladets reporter Oisín Cantwells utmärkta rapportering så har du fått koll på de mer spännande moralfrågorna i målet. Men det är som Oisín skriver:

”Svenska ekobrottsmål gör sig inte på film.”

Det är inte bara en träffande formulering. Det är också pudelns kärna i ett av de stora problemen som gäller de ökande ekobrotten i Sverige:

Brotten är för såväl allmänhet som domstolar otydliga.

Bara cirka tre av tio ekobrottsutredningar leder till fällande dom. Ännu färre till stora rubriker. I advokatkretsar är det populärt att förklara saken med att åklagare är lite tröga i skallen när det kommer till ekonomi. I åklagarkretsar är det populärt att förklara saken med att domstolarna är lite tröga i skallen som inte förstår det komplexa materialet.

Låt mig lansera en tredje teori utifrån en publicistisk utkikspunkt:

Åtal i ekobrott är för dåligt vinklade.

Nu himlar jurister med ögonen över ett så komplett oseriöst påstående. Men jag har själv bevakat ekobrott som reporter där åklagaren anländer till rättsalen med förundersökningen på en pirra med tusen och åter tusentals sidor. Den pedagogiska utmaningen att göra sig förstådd utifrån ett sådant gigantiskt material är enorm. Jurister är inte sällan hyfsade historieberättare med känsla för detaljer och stram dramaturgi. Men en svensk ekobrottsutredning skulle till och med fylla en Steven Spielberg med panik:

Ansiktslösa offer. Ändlösa snåriga transaktioner. Huvudmannens ansvar oklart. Förvisso kan viss glamour finnas, men lite Champagne i Cannes är i detta sammanhang en klen tröst.

Att tydliggöra brott och väcka engagemang kring samhällsproblemen i dem är centralt i en rättstat. Därför är mitt råd till ekobrottsmyndigheten redaktörens:

Stryk ner, fokusera och vinkla. Är mitt råd ett hot mot rättsäkerheten?

Det beror ju på hur rättssäkert man tycker att det är att varken domstol eller allmänhet fattar vad du menar.

SÖNDAG 26 februari 2012.

Sveriges nya prinsessa föddes att bli en symbol. Inte för sina föräldrar Victoria och Daniel förstås. Men för oss andra. Efter kompromissen i Torekov 1974 är kungen och framtida drottningar reducerade till symboler och bärare av Sveriges historia.

Det mesta är föränderligt i historien. Politik, vad svenskhet är, skillnader mellan stad och land,  kyrka och stat, industrijobb och tjänstejobb, analogt och digitalt, ja, såna saker. Men svenskar har sedan år 1296 förhållit sig till en kung eller drottning och sedan Gustav Vasa år 1544 levt med idén att ämbetet ärvs.  Tidevarv komma, tidevarv försvinna, och ni kan sången: släkten följa släktens gång.

Vad blir det av symboliken och bärandet av Sveriges historia om vi bryter det? Ska vi rösta fram Mats Sundin eller Gina Dirawi, Mona Sahlin eller Carl Bildt till att göra det jobbet?

Jag har vänner som ryser så inför den tanken att de blir anhängare av monarkin, trots att deras politik egentligen säger något annat.

Själv har jag nu det mindre, men spännande uppdraget att föra Aftonbladet in i en ny tid. Vår grundare Lars Johan Hierta brukar beskrivas som den förste moderna svensken. Han hade älskat vår digitala utveckling, han hade hatat de senaste dagarnas utgåvor med bebisjoller. Hierta var på goda grunder emot monarkin. Sveriges första Bernadotte, Karl XIV Johan, försökte 26 gånger att stänga ner Aftonbladet. Hierta vann.

Den makten kommer inte lilla Bernadotten som föddes i torsdagsmorse att ha. Maktfrågan har istället förskjutits till att först gälla om ansvariga utgivare tänker låta henne att ha ett privatliv överhuvudtaget. När lillsessan växer upp kommer frågan sannolikt också att hamna i ditt knä, just det, ditt:

Tänker du dela och ta del av läsarbilder på henne i sociala medier, eller låta henne ha ett privatliv?

SÖNDAG 19 februari 2012

Välkommen till min nya söndagsspalt! Här kommenterar jag nyheterna i veckan och ger dig en liten inblick i Aftonbladet bakom rubrikerna.

Störst rubriker denna vecka var utan tvekan Whitney Houstons död. En amerikansk tragedi av en typ som verkar upprepa sig i varje generation. Marilyn Monroe, Elvis Presley, Michael Jackson. Gåtan är densamma:

Hur kan det vara så långt mellan framgång och lycka?

Är det därför vi blir så gripna av Whitney Houstons död? Eller är det för våra gemensamma minnen av hur hennes fantastiska röst var med oss i en tid då kärleken doftade äppelschampo? Och hur hennes röst var med oss igen när samma kärlek gick sönder?

En del av er läsare reagerar på att vi visar bilder från hennes sista timmar. Att vi frossar i hennes elände när man ser hur hon tagit med sig en clubsandwich in i badrummet där hon dog. Hur hennes kläder ligger utströdda i ett opersonligt hotellrum. Men jag tror att vi har ett behov av att få veta exakt, i detaljer som i sig inte är otäcka, men kommer nära och berör.

Samma människor som förfasar sig över sådan journalistik kan oreflekterat i nästa andetag berätta extremt nära detaljer om någon historisk persons död. Tid har förflutit, det berör inte längre. Det är kanske så enkelt att en del av oss har behov av att bli engagerade i nuet, andra har behov av att hålla det på distans.

Whitney Houston förmådde med sin röst bryta igenom det mesta, till och med konstlade, fluffiga 80-talsproduktioner. Jag minns att jag hade en rysk bil då. Hur jag skjutsade en tjej jag ville imponera på. Jag minns hur hon vred upp radion. En bräcklig, ensam röst:

”If I should stay, I would only be in your way…”

Och trots att låten är söndespelad och gjorts parodier på kan jag fortfarande inte värja mig när samma röst exploderar i det där tonartsbytet…

Först: Vi gratulerar och önskar familjen lycka!

Det var härligt att prins Daniel valde att själv möta pressen och berätta om det mest magiska av ögonblick vi människor kan vara med om. Svårare än så behöver det ju inte vara. Och märkte ni att det märkvärdiga hände? Plötsligt var det som att rollerna var ombytta. Den församlade journalistkåren framstod som stel när prinsen med svallande känslor, som sig bör, meddelade:

– Klockan 04.26 i natt föddes en 51 centimeter lång och 3 280 gram tung, väldigt söt prinsessa.

Guys… då applåderar man väl, eller tjoar något, sin journalistroll till trots? Eller var alla plötsligt så gripna av historiens vingslag? Eller kanske är det bara jag som är drabbad av sömnbrist och bebisyra?

Hur som helst. Bebisyra kommer nu att svepa landet. Just nu går redaktionen för högtryck för att ge er allt, allt om födseln. Extraupplaga görs i detta nu. Liverapporter och ständiga uppdateringar hittar ni självklart här online. Mattias Sandberg har gjort en makalös livesändning sedan klockan 02.00 i natt.

Till er som nu undrar om vi inte har något annat att skriva om:

Jodå. Men nu väntar några dagar av yra. Det klarar ni. Diskussion och fördjupning om monarki och den lilles uppväxt i offentligheten kommer när jollret lagt sig. Men nu njuter vi av jollret ett tag.

Hemma igen efter het nyhetsnatt på redaktionen.

Denna gång var det klassiskt fot- och lagarbete som gjorde att Aftonbladet var första tidning att berätta om att kronprinsessan Victoria nu är på Karolinska för att föda Sveriges tronarvinge.

Det har varit några dygn av oavbrutet tipsande. Svarta bilar, helikoptrar, civilklädda poliser med övernattningsväskor. Twitter har surrat. Telefoner gått varma. Men ingen har haft rätt.

Tills Aftonbladets fotograf Stefan Jerrevång tack vare strategiskt  fotarbete i samarbete med fotografkollegan Peter Wixtröm kunde meddela nyhetschefen Martin Wåhlstedt:

En silvrig BMW med säpo i följe har stannat vid förlossningen på Karolinska.

Nyhetschefen Martin Wåhlstedt ringer omedelbart och väcker mig:

–      Nu händer det. Vi är ganska säkra.

Klockan är en stund efter 01  när reporter Nivette Dawod får tag på hovets presschef  Bertil Ternert. Det är i storleksordningen sjunde gången han får ett samtal från oss detta dygn. Tålmodigt har han dementerat, Men denna gång säger han till Nivette:

– Ja nu kan jag bekräfta att det är dags. Ni är de första jag bekräftar det här för.

Klockan 01.38 publicerar Aftonbladet nyheten att kronprinsessan är på BB. Det sker samma minut som TT går ut med en nyhetsflash till Sveriges redaktioner.

Jag kommer in på redaktionen vid 02.00. Ett fantastiskt lagarbete är redan i full gång. Martin Wåhlstedt håller i ett snabbt möte för medarbetare som yrvaket och nyfiket kommit in till redaktionen.

Åtta sidor i tidningen, löp och förstasida planeras, skrivs och ritas och är skickade till tryckeriet klockan 03.15.

Reportern Mattias Sandberg är först på plats på Karolinska och klockan 02.30 kan publicera en tv-intervju med Bertil Ternert från Karolinska som Mattias gör med sin iPhone.

Carina Bergfeldt startar Live-rapporteringen från redaktionen.

Vi riggar en tv-kamera i aulan på Karolinska där pressen samlas för att vänta. Mattias Sandberg intervjuar hovreportrar och hovfotografer med lång erfarenhet som samlats för att övervara förlossningen. Vi kommer fortsätta att sända live tills vi får beskedet om att Sveriges tronföljare är född.

Kämpa nu Victoria!

Första publiceringen av nyheten om att Victoria i natt anlänt Karolinskas förlossningsavdelning.

Tidningens förstasida i dag. Tills vi gör extraupplaga…

Aftonbladets reporter Mattias Sandberg Livesänder hela natten och morgonen. Här i samtal med legendariska hovfotografen Charles Hammarsten. Teamet på Aftonbladets redaktion som gjorde jobbet i natt och i morse.

DN gör i dag en rubrik som saknar täckning till en ganska rörig text. Till det lägger man en bild på mig som avslöjar DN:s avsikt: Framställ Aftonbladet som klandervärt.

Så här ser DN:s artikel ut:

DN i dag.

Saken egentligen: Ett felaktigt formulerat säljbrev från en säljare på bolaget Minimedia börjar cirkulera i sociala medier. Brevet ger intrycket av att det går att betala för att få journalistik gjord i Aftonbladet.

Det är helt fel. Aftonbladet säljer självklart inte journalistik på det sättet. Det får varken i säljbrev, eller någon annanstans, råda någon tvekan om att Aftonbladet inte tar journalistiska uppdrag mot betalning. Jag har pratat med Mininedias ledning om saken och de har nu ändrat sina rutiner så att felet inte ska kunna uppstå igen.

Det felaktiga säljbrevet handlade egentligen om så kallade advertorials. I detta fall till annonsprodukten Media Update. Det är en typ av annons som är illa förklädd till journalistik. Men alltid tydligt annonsmärkt i Aftonbladet.

Denna typ av innehåll hittar du dagligen i Sveriges dagstidningar. Alltid tydligt annonsmärkt. ”Hela denna bilaga är en annons”, brukar det stå om det gäller print.”Hela denna avdelning är en annons” om det är online.

Det är alltså hos en säljare av en sådan annonsprodukt felet gjorts. Aftonbladet har inte gjort något fel, utan är drabbat i detta fall när en säljare försöker få det att låta som att han kan sälja redaktionellt material in i Aftonbladet.

Men det skiter DN i. Det är ju ingen story att skriva om ett felaktigt säljbrev från ett bolag som ingen hört talas om utanför mediabranshcen. Roligare att banka på Aftonbladet tänker DN på gammalt malligt manér.

Något pikant är det att DN ägnar sig åt exakt samma sak. De publicerar massor av advertorials. Jag upplyser reportern om detta i ett mail med exempel. Jag är inte direkt chockad när jag på morgonen ser att det inte kom med i artikeln. Men här är ett exempel från dn.se i dag på en advertorial från spelbolaget bwin:

Annonsen ligger inne i DN:s redaktionella miljö. När du klickar på den öppnas denna undersajt med köpt ”journalistik”:

Advertorial på Dagens Nyheter

Om DN klarat att frigöra sig från sin lust att klippa till Aftonbladet hade de kunnat skriva en intressant artikel med utgångspunkt i det felaktiga brevet. Här finns en viktig diskussion om hur olika aktörer i dag vill ta sig in i journalistiken. Två mer spännande exempel än advertorials på detta är hur Handelsbanken av produktionsbolaget Strix köpt och sänder sitt egna tv-program om ekonomi.

Eller hur Avanza bank integrerat servicejournalistik med sin kommersiella tjänst på ett så begåvat sätt att, om jag ska vara helt ärlig, får mycket bättre överblick och hjälp än av DN:s oberoende ekonomisidor. Någon kritisk granskning av Avanza får jag naturligtvis inte där, men det är en utmaning för servicejournalistiken på riktigt. Det lär inte bli bättre av att Sveriges största morgontidning avsiktligt sätter felaktiga rubriker för att försöka klämma till Aftonbladet.

Aftonbladet inför från ochmed i år en nyordning: Samtidigt som vi redovisar vårt resultat för 2011 genomlyser vi också vår publicistiska verksamhet. Alla siffror om vår ekonomi, upplaga, räckvidd och trafik. Men också antal fällningar i Pressens opinionsnämnd, vilka priser vi vunnit och vilka sponsorskap Aftonbladet har.

Det är ett led i vår strävan att som marknadsledare vara Sveriges mest transparenta tidningshus.Siffror och bokstäver ska dansa i ett tidningshus, sade kvällstidningslegendaren, Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt klokt en gång. Det gäller fortfarande. Men frågan vem som för och vem som följer är inte lika självklar på 2000-talet som på 1900-talet.

Här kan du läsa en intervju med en glad Anna Settman, Aftonbladets vd, om att Aftonbladet går bättre än någonsin ekonomiskt just nu. Återigen kan vår vd presentera det bästa resultatet av alla dagstidningar i Sverige med 310 miljoner som helårsresultat.

Aftonbladets vd Anna Settman.

2011 blev ett bra år publicistiskt för Aftonbladet då vår journalistik dels nådde den största publiken någonsin, 2,6 miljoner dagliga läsare i december enligt Sifo/Orvesto. Men också ett år då vi vann flera fina priser för vår journalistik. Bland annat:

• Guldpennan från Svenska Publicistklubben. Sportbladets Erik Niva.

• Årets fotograf från Svenska pressfotografernbas klubb. Magnus Wennman.

• Årets Bild från Svenska pressfotografernas klubb. Peter Wixtröm.

• Per Wendels pris från Expressen. Anette Holmqvist.

• Schibsted Journalism Awards. Årets berättare. Staffan Lindberg och Urban Andersson.

• Best of Scandinavian News Design. Guld. Emma Rigmorsdotter.

• Best of Scandinavian News Design. Award of Excellens. Gunnar Hellsing.

• World Press Photo. 2nd price News stories. Niclas Hammarström.

Vi vann också flera fina priser för vår affärsverksamhet:

• Årest Säljare. Schibsted Sales Awards. Martin Bolter.

• Guldägget. Andra pris. Livelöpet.

• Årets marknadsinsats. Årets dagstidning. Rockbjörnen.

• Schibsted Sales Awards. Årets prestation. Nicklas Hermansson, Pontus Carlgren, Håkan Andreasson.

• Schibsted Consumer Awards: Tidningshjälten.

Här kan du läsa min kommentar till det publicistiska året 2011 med några trendspaningar:

2011 var ett intensivt nyhetsår. Det inleddes dramatiskt och hoppfullt med den arabiska våren. Aftonbladets läsare chattade direkt via vårt team på plats med ungdomar på Tahrirtorget och fick reda på att det mesta av den viktiga informationen och nyhetsförmedling skedde via sociala medier i studenternas mobiler. För den som är intresserad av mediers utveckling är det ett tydligt tecken på hur 2011 blev mobilens genombrott. Med 1,7 miljoner unika besökare i veckan just nu är mobilen den utgåva av Aftonbladet som ökar allra snabbast just nu.

Sommarens stora historia borde ha varit Storbritanniens egna version av Watergate när tidningsmogulen Rupert Murdoch lade ner tabloiden News of the World. Det är en historia med djupa implikationer för relationen mellan statsmakt och medier. Och en historia som ger vatten på kvarnarna åt dem som i Sverige vill inhägna yttrandefriheten med mera lag.

Nästa år har vi sannolikt en lag om kränkande fotografering i Sverige. När detta skrivs avgörs en lagrådsremiss om privatlivskränkning som riskerar att kriminalisera viktiga journalistiska arbetsmetoder..

Men en ensam galning i Norge ändrade nyhetsagendan i världen under några svarta sommarveckor. Den vedervärdige mannen på Utöya mördade 69 unga av politiska skäl. Hans manifest fick tårarna över hans dåd att bli till kalla kårar. Tankegodset i manifestet gick att hitta i alla stora nyhetstidningars anonyma kommentarsfält dagligen, till och med vissa uttryck och ord var identiska.

Jag ville inte vara utgivare av sådant anonymt hat längre. Aftonbladet avskaffade de anonyma läsarkommentarerna efter sommaren.

En ansvarig utgivare har ett ansvar att inte medverka till dehumanisering av folkgrupper. Vår 1900-talshistoria och den politiska utvecklingen i Europa just nu kräver av en publicist på 2000-talet ett försvar av allas lika människovärde.

Hösten blev en tung period för oss internt på Aftonbladet. Vi bemannade ner tidningen med 75 tjänster, varav 55 på redaktionen. Vi såg samma rörelser i alla stora mediehus i Sverige. 2011 var ett år då vi blev färre anställda journalister. Det är ingen utveckling som någon publicist kan tycka är bra.

Nyhetsmässigt blev hösten stark för Aftonbladet. Det offentliga samtalet kom i mångt och mycket att utgå från Aftonbladetreportern Annette Holmqvists avslöjande om socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholts dubbla bostadsersättningar.

I dag följs nästan varje journalistiskt avslöjande omedelbart av debatt om media. Typisk fråga för 2011: Är allt egentligen medias fel?

Det är sunt att media debatteras och ifrågasätts. Kritisk granskning stärker i längden också journalistiken. Men det börjar finnas ett underliggande journalistförakt i vissa debatter som säger att snart sagt alla tillkortakommanden egentligen kan skyllas på att media granskar dem.

Vintern inleddes med ett nytt stort scoop av Aftonbladet. Hemliga bandupptagningar visade att kungens vän Anders Lettström säger att han hållit kungen informerad om sina kontakter med organiserad brottslighet. Det var eftervågorna av ett år där en glasvägg i offentligheten fallit mellan medier och kungahus. Smärtsamt för kungafamiljen och ett blottläggande av en komplicerad relation mellan moderna personfixerade medier och ett extremt personfixerat statsskick. Också detta blev föremål för debatt. Medierna är för hänsynslösa mot de folkkära kungligheterna. Det står alla fritt att tycka. Men vi kan inte kalla oss för en demokrati om den fria pressen inte rapporterar om att statschefens vänner har affärer med organiserad brottslighet.

Aftonbladet har aldrig i historien haft så många läsare som 2011. Totalräckvidden i december mättes av Sifo/Orvesto till 2,6 miljoner dagliga läsare. Det kan jämföras med en totalräckvidd på cirka 1,4 miljoner 1970, året då Aftonbladets upplaga var högst i historien och nostalgiker brukar beskriva som en guldålder för dagspressen.

Nostalgi är och förblir förnekande. Ett förnekande av det svårare, mer smärtsamma, mindre begripliga och mer spännande nuet. Förmågan att inte förtränga nuet har gjort Aftonbladet till Sveriges största tidning. Och i dag den mest lönsamma vid sidan av affärstidningen Dagens Industri. Man får slå ihop räckvidd och resultat för de tre kvällstidningarna Expressen, GT och Kvällsposten för att komma upp i en dryg hälft av Aftonbladets räckvidd och en dryg tredjedel av Aftonbladets resultat.

Det förvissar oss om att vår strategi är rätt: Var nyhetsledande. Maximera antalet läsare, optimera printaffären och fokusera på digital affärsutveckling.

Aftonbladets mål för 2012 är att fortsatt vara Sveriges största och mest engagerande nyhetskälla för alla som vill vara uppdaterade och ge dig något att prata om.

Välkommen att följa med oss!

Så här såg vår rapport ut i tidningen i dag:

Tidningsuppslaget i dag med årsbokslut och publicistiskt årsbokslut.