Har Sveriges självbild rämnat sedan i söndags? Är vi inte längre landet lagom, öppet och tolerant och lite bättre på det mesta jämfört med resten av världen? Sverige har definitivt avvikit genom historien. Den bästa läsningen om det just nu är Henrik Berggrens biografi över Olof Palme (Underbara dagar framför oss). Den ger en bild av Sverige under 1900-talet som står i skarp relief till dagens Sverige.

För den som velat och förmått har det varit lätt att se att verkligheten förändrats i Sverige. Det är vår självbild som släpat efter. I den gånga veckan inträffade två saker i verkligheten som gör att självbilden av Sverige nu är ännu svårare att behålla.

• Socialdemokraternas valresultat. Det sämsta resultatet sedan 1914 bekräftar egentligen det uppenbara: Svensk socialdemokrati får inte längre ihop sin berättelse om det samtida Sverige.

(Jag avser återkomma om detta i senare blogginlägg om medierna och valet. Min kalender är dock elak mot skrivtid, varför jag inte törs lova när…)

• Sverigedemokraternas valresultat. Deras intåg i riksdagen bekräftar att det finns 5,7 procent främlingsfientliga svenskar som anser att invandringsfrågan ska vara överst på den politiska agendan. Jag tänker i detta blogginlägg fördjupa mig något i frågan om Sverigedemokraterna.

Det blev vanligt i veckan att beskriva Sverigedemokraternas intåg i riksdagen som en chock. Det är nog en personlig upplevelse i så fall. Att också Sverige, likt övriga europeiska länder, skulle få ett främlingsfientligt parti i parlamentet må vara otrevligt, men kom knappast som en blixt från klar himmel.

Icke desto mindre finns alla skäl att förhålla sig till detta och ta ställning. För oss på redaktionen har det tillsammans med er, våra läsare, varit en fantastisk vecka med kampanjen ”Vi gillar olika”.

Felaktigt beskrivs den av Sverigedemokraternas anhängare som en hetskampanj mot dem och att vi inte accepterar valresultatet. Det är helt fel. Kampanjen är en hyllning till människors olikheter och mångfald i samhället. Det är vårt sätt att använda yttrandefriheten för att kommentera valresultatet. Aggressiva Sverigedemokrater i min mail vill beröva oss den rätten. De anser att vi ska hålla tyst nu när de kommit in i riksdagen. En mycket märklig syn på demokrati.

Snart en halv miljon svenskar stödjer kampanjen på vår sajt och på många andra sätt. Det görs egna skyltar, t-shirts, musik och konstverk med symbolen för kampanjen. Demonstrationer planeras, önskemål om turnéer kommer till oss och det sista jag hörde i helgen var några ungdomar som tänker öppna ett kafé med kampanjens namn. Kafé Olika. Jag gillar det.

Genom Facebook går ”Vi gillar olika” som en varm vind med en mångfald kommentarer och diskussioner som följd. För oss här på redaktionen är det nytt att jobba med en journalistisk kampanj på riktigt i sociala medier. Det är spännande. Kanske ser vi början på en folklig politisk medvetenhet om värden som måste försvaras när vi nu blivit ett land i Europa som vilket som helst.

Om nu ”Vi gillar olika” av vissa ses som en kampanj för dem som brottas med den eftersläpande svenska självbilden så tror jag det är viktigt att vi nu utgår från följande:

De som röstat på Sverigedemokraterna gillar deras politik. De är inga stackare som inte riktigt fattat vad de gjort när de röstat.

Men när media ängsligt debatterar sig själva och medias påverkan på Sverigedemokraternas väljare är det lätt att få för sig att Sveriges publicister tror så.

Om Sverigedemokraternas politik blir för tydlig i debattartiklar eller för synlig i den journalistiska granskningen på nyhetsplats, så gynnar det bara Sverigedemokraterna, sägs det ofta. För att inte tala om när media inte publicerar deras reklam. Antingen för att ansvariga utgivare anser den olaglig, eller för att utgivare helt enkelt inte vill publicera en propaganda som durkdrivet pekar ut minoriteten muslimer som roten till det mesta ont i det svenska samhället. Det senare anses gynna Sverigedemokraterna något alldeles oerhört av många debattörer i debatten.

Det är en syn på Sverigedemokraternas väljare som säger att man tror att de är så dumma i huvudet att de kommer att rösta på ett främlingsfientligt parti för att de är arga på media. Jag tror inte att det är sant.

Bland Sverigedemokraternas väljare finns som hos andra partier såväl högutbildade som idioter, människor utan pengar och högavlönade. Det är varken social status, IQ eller inkomst som förenar dem. Jag tror det är hög tid att inse att det är människor som inte tycker om invandrare och invandring som röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen. Det är vad som förenar Sverigedemokraternas väljare. Synen på sig själva som martyrer är bara ett retoriskt trick.

Det handlar inte om mindre vetande väljare som man måste hyscha och dalta med så att de inte blir ännu fler. Sverigedemokraterna kommer alltid att säga att de motarbetas av etablissemanget. Att media inte vågar debattera invandrarfrågor.

Etablissemanget kommer aldrig att kunna bli nog välvilliga. Media kommer inte att kunna publicera nog med artiklar om problem i det mångkulturella samhället för att Sverigedemokraterna ska vara nöjda.

Själva drivkraften i främlingsfientliga partiers retorik är sådan. Den som inte inser det blir dess fånge. Det skulle inte ändras ens om vi hamnade i en situation som i Danmark där hållningslösa publicister låtit sig drivas till en punkt där graden av yttrandefrihet numera mäts i grader av hets mot folkgrupp.

Sverigedemokraternas väljare tycker inte om invandrare eftersom de gör den svenska nationen mångkulturell. De tycker inte om invandring eftersom varje ny människa från en annan kultur spär ut det svenska ännu mer.

Vi är på goda grunder rädda för en utveckling där svenskhet bara får definieras på ett enda sätt. Varje gång sådana tankar fått grepp om ett samhälle har det slutat i mänsklig katastrof. Därför säger vi att vi gillar olika.

Jag vet att det kan vara tjatigt att läsa om våra rekord här. Men, kära bransch, läsare och kamrater: Vi pratar om en helt ny nivå här. För oss är det oerhört glädjande att konstatera att vid stora händelser som riksdagsval kommer flest läsare till Aftonbladet för uppdatering. Vår ambition är att vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.

Under valkvällen satte vi med vår Superlive rekord för en enskild timme.

Hela 346 752 unika webbläsare besökte oss mellan klockan 21.00 – 22.00 i söndagskväll.

Siffran för hela förra veckan är den högsta i Aftonbladets sajts historia:

5 631 585 unika webbläsare följde Aftonbladets valrapportering förra veckan.

Och så det historiska rekordet:

På en enda enskild dag hade Aftonbladets sajt 2 408 643 unika webbläsare i

tisdags!

(Det är ungefär lika många som vår närmsta konkurrent Expressen har på en hel vecka.)

Det förra rekordet för en enskild dag löd på 2 070 505 och sattes den 22 februari i år under Vancouver-OS med matchen Tre Kronor-Finland, Snökaos och Kalla och Haags medaljkamp i lagsprinten.

Också vår mobilsajt satte nytt rekord för en enskild dag. Under måndagen hade vi 230 003 unika besökare!

Det är vår utveckling av Live-rapporteringen som i huvudsak bidrar till de historiska läsartalen. Under valdramatiken i dag har vår livereporter Mikael Stengård guidat läsarna genom de spännande rösträkningarna.

Han säger själv att läsarengagemanget är ”större än under askmolnet”. Jag kan inte undanhålla er några läsarkommentarer i dag med anledning av vår livebevakning:

Kommentar från DNläsare 

Jag brukar tycka att Aftonbladet har en låg kvalitet på sina artiklar, men vad gäller sånhär interaktiv journalistik ligger ni före! Tack Aftonbladet för denna spännande liverapportering.

Kommentar från Alliansen2010 

Absolut ett stort plus till Aftonbladet, tror hela politiska Sverige är här just nu!

Mycket intressant det här. Tack för all livebevakning kring det här valet, både i dessa chattrutor och alla livetv-sändningar. 🙂

Kommentar från Julia 

Hela arbetsdagen ”förstörd” av denna fantastiska liverapportering….

Kommentar från Axel 

Tack för denna extremt bra liveuppdatering! Jobba får man för när det när förhoppningsvis löst sig till det bästa.

Kommentar från David 

Vem hade trott att aftonbladets liverapporteringsfunktion skulle användas för dagens evenemang…..skitbra enda stället man får liverapporter…

Kommentar från Tore 

Mycket bra rapportering av läget – jag har följt hela dagen och tycker ni gör ett bra jobb !!

Kommentar från Sara 

Hoppas din arbetsdag inte slutar här och nu….. Mikael S. Det blir till att jobba över. Annars blir det verkligen antiklimax.. Vilken rysare detta blev och så bra redogjort av dej. BMG

Kommentar från eager reader 

tack för en fantastisk rapportering. Tyvärr är min arbetsdag vid datorn slut

Kommentar från KC 

Mycket bra av er att ”ha denna rysare live”. Vi kan väl alla enas om att det vore skönt att bli av med SD som vågmästare?

Kommentar från Jonas 

Är inget fan av Aftonbladets politiska åsikter men stort tack Mikael Stengård för denna liverapportering! Ni stiger i min ranking!

Kommentar från Thomas 

Stora Journalistpriset nästa!

Kommentar från Jonas 

Snälla Aftonbladet. Låt bli att ta med frågor som kan besvaras med att val.se gör kontrollräkning av redan lagda röster. Då har Mikael mer tid att besvara de intressanta frågorna!

Kommentar från kocken 

Och jag måste i väg och köpa akvariefiskar till ungarna snart!! men kan inte slita mig!

Kommentar från Virrig 

Mikael och Johanna: Jättebra rapportering, men tyvärr är min arbetsdag också helt vanskött:)

Kommentar från Robin 

Mikael, ska du följa Josefines rapportering hemifrån senare idag?

Det var dagen efter i går. Vad var det som hände? Hur tog sig ett främlingsfientligt, nationalistiskt parti in i Sveriges riksdag?

Tusentals människor samlades på Sergels torg för att protestera. Ett sorgetåg gick genom Göteborg där människor klädde sig i svart. Över 242 000 personer stöder just nu vår kampanj på aftonbladets.se och över 100 000 spred vår hand på Facebook.

En olustig känsla i landet. Parlamentariskt kaos och en stilla undran hos många: Hur kunde det hända?

Vi fortsätter att söka svaret på det i tidningen i dag under vinjetten Nya kalla Sverige. Och vi kommer att fortsätta säga:

Vi gillar olika.

Det är en alldeles speciell stämning på Aftonbladets redaktion under en så het nyhetsnatt som i natt. Det historiska valet kan ni läsa allt om i tidningen imorgon och på sajten löpande.

Här är lite bakom scenen skildring + rekordsiffror!

Superlive tog i natt ett stort steg vidare. Allt fungerade! Live-tv sändningen med sex liveteam ute på stan, uppdateringen av grafiken, cover-it live från alla valvakor, twitterflödena, alla läsarmedverkan, och den snabba nyhetsbevakningen. Det känns lite som att vara ombord på ett rymdskepp en sådan här natt. Och som ni följt oss!

Det är rekord på alla möjliga sätt. Låt mig dra de största:

Aftonbladet.se har denna vecka gjort all-time high! Det tidigare rekordet var från Vinter-OS med hela 5.520.785 unika webbläsare.

De preliminära siffrorna i natt för denna vecka kommer att gå en bra bit över 5,6 miljoner unika webbläsare!

Ett historiskt rekord.

Vår live-sändning med Karin Magnusson och Robert Aschberg resulterade inte bara i att ett nytt kanonteam hittade varandra framför kameran. Siffrorna är inget mindre än sensationella rekordsiffror:

Live-sändningen hade klockan 01.00 genererat 315.000 videovisningar! Sammanlagt har våra val-inslag, inklusive live-sändningen, genererat 450.000 videovisningar.

Tidigare live-rekord var Michael Jackson som hade 170.000 videovisningar. Bröllopet hade 100.000 unika tittare. Imorgon ska jag försöka hitta tid att reflektera lite om valbevakningen. Jag räknar inte med pris för följande bildreportage… men det är autentiskt från ännu en magisk nyhetsnatt på Aftonbladets centralredaktion:

Är det ett plan? Ett rymdskepp? Nej – det är Aftonbladets centralredaktion valnatten 2010. Robert Laul och Lena Mellin i samtal utanför studion på väg in till Karin Magnusson och Robert Aschberg.

Dummys på mitt skrivbord för kampanjen ”Vi gillar olika”.

Ni kommer inte att tro det – men detta är maskinrummet för hela Superlive! Det är människorna – inte maskinerna som är grejen.

Här föds Valtidningen.

Nyhetscheferna Markus Gustafsson, Robin Govik i diskussion med grafikchefen David Nyman och reportern Arne Höök.

Kampanjen ”Vi gillar olika” blev en omedelbar succé. Över 100 000 läsare ställde sig bakom uppropet bara under gårdagen. Över 35 000 har också hittills gillat kampanjsidan på Facebook. Det är en rekordsnabb uppslutning bakom en kampanj som nu blir viktigare än någonsin. Men vi behöver nu bli ännu fler som säger ”Vi gillar olika”.

Skälet är uppenbart. I natt fick Sverige för första gången ett nationalistiskt parti i riksdagen.

När bedrövelsen lagt sig över detta kommer en viktig diskussion. Hur kommer det sig att 328 619 svenskar röstade på ett parti med rötter i nazismen och den nationella rörelsen? Det är 169 073 personer fler än förra valet.

Jag tror att den analysen kommer att visa hur främlingsfientliga krafter förstod hur de skulle förena sig med människor som hamnat utanför i Sverige. De har förenats i ett hat mot allt som kan beskrivas som etablissemang. Politiskt etablissemang. Medialt etablissemang.

Här finns självkritik att göra både för politiker och media. Vilka var det vi inte såg? Hade vi kunnat föra en debatt som hindrat främlingsfientlighetens intåg i riksdagen om vi sett och förstått?

Min mail domineras i natt av människor som stöder kampen för mångfald i det svenska samhället. Men där finns också en hel del hatiska och hånfulla mail från människor som nu tycker att vi fick vad vi förtjänade. Vi i meningen etablissemanget som inget begriper om hur illa det gått med invandringen i Sverige.

Jag tror den viktiga debatt om Sverigedemokraterna som nu måste föras måste inse vad partiet står för. Sverigedemokraterna har förvisso sina rötter i skinnskallenazism. Men partiet i dag är ideologiskt betydligt mer genomtänkt. Den som läser partiprogram och debattinlägg av partiets ideologer på deras egna forum hittar en durkdriven nationalism.

Nationalism är ett komplext begrepp, men i grunden bygger det på att ett land bara kan bestå av en kultur. En likformig kultur som innebär att alla måste vara svenska på samma sätt för att uppgå i den svenska nationen.Om den idén får fäste i ett land kan det blir riktigt obehagligt. Det finns inga exempel på lyckliga slut där nationalism fått grepp om multietniska samhällen. Men det finns en svart rad av exempel där det slutat i mänsklig katastrof.

På detta måste Sverigedemokraterna svara. Exakt hur ska de göra en enhetlig nation av det sedan länge multietniska Sverige?

På den punkten har de lämnats i fred. Istället har det i media i huvudsak debatterats om medias roll för Sverigedemokraternas framgångar i opinionen. Inflytelserika opinionsbildare verkar på riktigt ha trott att de skulle kunna tigas ihjäl. Jag gjorde för ett år sedan bedömningen att vi var förbi den punkten. Partiet hade då haft en långvarig uppgång i opinionsundersökningarna som pekade mot det valresultat vi såg i natt.

Jag beslöt att ha en publicistisk hållning gentemot dem som bestod av två punkter:

• Jag tänker använda min yttrandefrihet genom att inte bli en del av Sverigedemokraternas propaganda genom att publicera deras reklam. Deras reklam har hittills syftat till att avhumanisera muslimer för att förklara det mesta som är ont i samhället. Resonemanget vilar på en konspirationsteori som säger att Islam håller på att ta över västvärlden. Den konspirationsteorin har tidigare haft antisemitiska förtecken i Sverigedemokraternas led. Nu är propagandan densamma, men förtecknen är bytta till Islam. Jag tänker inte bedöma sådan propaganda från fall till fall. Jag tänker inte publicera den. Inte i mitt namn.

• Jag tänker dock inte stoppa deras åsikter. Det är en viktig publicistisk uppgift att tydliggöra deras värdegrund. Därför har vi självklart nyhetsbevakat dem och därför publicerade jag bland annat en omdiskuterad debattartikel av Jimmie Åkesson som ställde deras värderingar i naket ljus. I den sades bland annat rakt ut att Islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget.

Vi står inför inför ett osäkert parlamentariskt läge i svensk politik efter detta val. Hur det ska lösas kommer att dominera nyheterna närmsta dagarna. Parallellt med den rapporteringen kommer vi att ta oss an en allt mer angelägen publicistiskt uppgift:

Att fortsätta ge den tysta majoriteten röst för mångfald i det svenska samhället. Vi gillar olika.

Människor är olika.  Vi gillar det. Vi tror att det är viktigt att vi blir många som säger det nu:

Vi gillar olika.

I dag kan ett parti som säger tvärtom komma in i riksdagen. De vädjar till din och min rädsla för det främmande. De säger att om människor bara blir likadana i Sverige igen så blir allt bra.

I verkligheten är det tvärtom. Det är samhällen som förmår att utnyttja kraften i olikheter och nya influenser som är framgångsrika. Och i verkligheten är Sverige redan långt förbi den punkt där det ens är möjligt att tänka att svenskhet betyder samma sak för alla. Din svenskhet är okej, såsom den ser ut för dig.  Det farliga är om du börjar kräva att just din svenskhet måste gälla för alla.

Sverigedemokraterna är det enda parti som helt saknar en politik för integration. Det är ingen miss. De vill bekämpa föreningen av olika delar till en större helhet, alltså integration. Sverigedemokraterna kräver istället en fullständig anpassning av alla till just deras svenskhet, alltså assimilering.

Det betyder att alla måste bli lika i Sverige för att kunna uppgå i den svenska nationen. Och hur alla är lika bestämmer Sverigedemokraterna.

Sveriges bästa enskilda framgångshistoria just nu, Zlatan Ibrahimovic, kan till exempel aldrig bli svensk, trots att han är född i Malmö. Hans ”attityd”, ”språk”och ”kroppsspråk” gör honom osvensk, enligt Sverigedemokraternas presschef Mattias Karlsson. Han kommer fram till det i ett långt resonemang om nation, med referenser till litteratur. Det är inte så att Sverigedemokraterna är ogenomtänkta. De vilar stadigt i ett tankegods som skapar kalla kårar hos alla som kan bara det minsta om Europas historia.

Det är inte bara fotbollen som skulle begravas i en kärnsvensk granskog i Sverigedemokraternas Sverige. Också ekonomin är omöjlig att få ihop.

Dels på grund av det enkla faktum att en klar majoritet av de 1,3 miljoner människor som bor i Sverige och är födda utomlands arbetar och bygger landet i dag. Men också på grund av att Sveriges arbetsföra befolkning skulle minska utan invandring. Det är ett säkert sätt att undvika tillväxt i Sveriges ekonomi. Men det är knappast någon som röstar på Sverigedemokraterna för deras komplett ansvarslösa ekonomiska politik. Det är känslor som riskerar att ta dem in i Sveriges högsta beslutande församling i dag.

Hur hamnade vi där?

En del av förklaringen till rädslan för det främmande står sannolikt att finna i 1990-talets tillkrånglade flyktingpolitik. Tiotusentals driftiga föräldrar flydde med sina barn undan krig och idioti i sina hemländer för att söka ett nytt liv. Självklart fanns också kriminella som utnyttjade dessa folkströmmar. Mot sådana finns det polismakt och lagar.

Men Sverige tvingade dessa människor till åratal av passivitet på förläggningar. De var förbjudna att jobba och skulle med utsökt svensk von oben attityd tas om hand i väntan på ett ja eller nej om de fick stanna.

I dag är alla politiska partier eniga om att det där var fel. Snabbt i arbete och snabb inlärning av svenska språket är bästa integration. Hur man åstadkommer det är en av de viktigaste politiska frågorna framöver. Men stor skada är skedd. Den misslyckade integrationspolitiken i kombination med diskriminering har skapat en konstlad syn på människor från andra länder.

Under 2000-talet har Sverigedemokraterna effektivt exploaterat detta och den rädsla inför olikheter som finns kvar. Sverigedemokraterna lägger skulden för nästan allt ont i samhället på de som är olika. Vi har en våldtäktsvåg i Sverige eftersom vi har muslimer i landet. Pensionärerna i Sverige har det dåligt eftersom invandrare kostar så mycket i bidrag.

Det är en gradvis avhumanisering av vissa grupper av människor i vårt samhälle som Sverigedemokraterna gör sig skyldiga till. De försöker göra det individuella ansvaret att inte begå brott till en etnisk skuld.

I Sverigedemokraternas reklambudskap figurerar inte människor. Det är bidragstagare i burka som springer ner en gullig äktsvensk tant med rullator. Denna avhumanisering av det olika i allmänhet och det muslimska i synnerhet är obehaglig. Från tid till annan kan avhumanisering äta sig in i samhällskroppen också utan hjälp av Sverigedemokraterna. Då blir det djupt obehagligt.

I Sverige kanske det tydligaste fallet av sådan institutionell avhumanisering på senare år är avvisningarna av apatiska barn. Bara möjligt att genomföra om du tänker att barnet inte är som dina ungar. Barnet är olikt, inte som oss. Det känner inte som mig och mina barn. Därför kan jag spänna fast ett barn av den här typen på en bår, droga det och bära det medvetslöst över ett betonggolv på en flygplats i ett trasigt land, dumpa barnet på en bänk där och åka hem. Och tänka en bidragstagare mindre.

Det är rädslan för det olika, drömmen om det lika som är det obehagliga med Sverigedemokraterna. Varför är detta så obehagligt?

Minns Prijedor, Bosnien sommaren 1992. Eller Krajina 1995. Eller minns… Vem minns det egentligen?

Trots att FN i detalj kartlagt händelserna för att visa anatomin i en mänsklig katastrof. Trots en debatt om huruvida FN:s rapport var korrekt så står den enkla slutsatsen kvar: Hur ohyggligt snabbt avgrunden kan öppnas under något som på ytan förefaller vara ett multietniskt normaltillstånd.

Men vem minns och vad har vi lärt?

Få lyfter blicken i debatten om Sverigedemokraterna. Ofta stannar diskussionen i media om medias roll. Trots att det är lätt att se hur Sverigedemokraternas populism är en del av en rörelse som idag finns i alla europeiska länder.

Tänk efter. Sverigedemokraternas invandringspolitiska program:

• Det ”totalhavererade mångkulturalistiska samhällsexperimentet”  ska avskaffas. 
• Inga folkgrupper ska tillåtas splittra en etniskt enhetlig nation. Integration som innebär att etniska grupper ger upp delar av sitt väsen och sammanblandas till en ny enhet ska bekämpas.
• Inget befrämjande av främmande kulturer.
• Inget firande av annat än de egna traditionella högtiderna.
• Ingen främmande arkitektur ska tillåtas.

Att kräva denna likformighet i den svenska nationen år 2010 är inget annat än att flirta med den dröm som fick Jugoslavien att vakna upp till en levande mardröm under 1990-talet. Hatet är inte lika kallt i Sverige. Vår historia är annorlunda. Krig kommer inte att utbryta här.

Men tro inte att den Sverigedemokratiska drömmen om en enhetlig svenskhet närs av något annat bränsle än det som öppnade avgrunden i Jugoslavien för bara 20 år sedan.

Därför har vi lånat handen från 1980-talet till vår kampanj för mångfald. Då stod det ”Rör inte min kompis” i den. Det var en uppmaning till den tysta majoriteten att ta ställning mot rasism. Vi behöver handen igen. Vi behöver ett klart budskap från den tysta majoriteten igen. För mångfalden.

Vi gillar inte främlingsfientlighet. Vi gillar olika. I dag är valet ditt. Gör inte ditt land kallare.

Chek this out! Teamet bakom succén Superlive sitter just nu och provkör lite för morgondagens valbevakning.

Jag rippade en skärmdump från deras skissbord för att ge er en smygtitt. Det är superpepp på redaktionen nu för valbevakningen!

Smygtitt på vår dummy för söndagkväll.

Aftonbladet har nominerats till priset ”Årets Dagstidning – digitala medier” för webbformatet Superlive! Varje år ordnar Tidningsutgivarna och tidningen Medievärlden tävlignen Årets Dagstidning. Så här lyder nomineringen för Superlive:

”Superlive uppfinner en ny möjlighet att samlas runt den digitala lägerelden. Med sättet att locka publiken att stanna längre och förändra sitt läsarbeteende visar Aftonbladet att man tänker fortsätta vara både först och störst på nätet.”

Vi gillar den. Vi utvecklade Superlive i vintras för att få ett specialgjort format för stora händelser. Utgångspunkten var att vi skulle förena två starka webbtrender: Läsarmedverkan och Live. Det började som en ruff skiss med en tuschpenna en sen kväll på Sandhamn. När den kom i händerna på mr Web, editionschef Joakim Ottosson blev den begriplig och Aftonbladets utvecklingsteam kunde börja hacka. När de går i gång så tar strukturomvandlingen i Sveriges tidningslandskap ett kliv till. They are that good… om ni fattar vad jag menar.

Det nya gränssnittet Superlive uppdateras automatiskt och ger dig möjlighet att delta och följa stora nyhetshändelser i realtid. Det blev coolt. Vi provkörde under finalen på Melodifestivalen. Fortsatte på Champions league finalen och gick fullt ut under hela dagen under Victoria och Daniels bröllop.

Kolla in oss på söndagkväll så får du uppleva Superlive på riktigt igen när vi bevakar valet. Kommer att bli grymt heltäckande för dig som är utomlands och ett perfekt komplement till TV-valvakorna för dig som hänger hemma.

Skärmdump av Superlive som den såg ut en stund den 19 juni i år.

Sportbladet har Sveriges i särklass bästa fotbollsbevakning. Det kanske går att följa din fotboll utan att läsa Simon Bank, Erik Niva, Johanna Frändén, Jennifer Wegerup, Peter Wennman eller Robert Laul. Men det är att göra livet tråkigt i onödan.

När Zlatan nu åter är i Milano förstärker vi vårt mångåriga samarbete med vår förebild och kollega Gazzetta dello Sport i Milano. Vi håller Gazzettan för en av världens bästa sporttidningar och den har tjänat som förebild för Sportbladet när vi till exempel beslutade att den skulle bli rosa.

Gazettan är rosa eftersom det vid starten var billigare med rosa papper än vitt. Så är det tyvärr inte i dag. Men det rosa papperet är en viktig del av Gazzettans själ, liksom av Sportbladets själ. Det var förresten Gazzetta dello Sport som startade, och fortfarande äger och driver det klassiska cykelloppet Giro d´Italia. Det är därför ledartröjan i Girot är rosa.

I veckan fördjupade vi vårt samarbete med Gazettan. Sportbladets Jennifer Wegerup har de senaste fyra åren varit Gazzettans korrespondent i Norden. För att kunna ge er de mest initierade och bästa rapporterna om Zlatans framfart i Milan öppnade vi därför i veckan redaktion i Milano med Jennifer Wegerup inne på Gazzetta dello Sports redaktion.

–       Ett unikt samarbete som ger våra läsare att det senaste om Milan och Zlatan, direkt från hjärtat av en av världens bästa sporttidningar, säger Jennifer själv.

Jennifer Wegerup på Gazzetta dello Sports redaktion i Milano.

Justitiekanslern påstår i ett TT-telegram att jag i egenskap av chefredaktör för Aftonbladet skulle ha kontaktat polisen och meddelat att vi har tillgång till polisförhör som rör fallet Julian Assange.

Det är fullständigt fel. Jag har aldrig pratat med polisen i ärendet. Än mindre upplyst polisen om vilket källmaterial Aftonbladets redaktion har eller inte har. Det vore att bryta mot i vart fall den publicistiska yrkesetiken och tangerar brott mot källskyddet. Att sprida sådana antydningar är upprörande slapp myndighetshantering.

Uppgiften om mig ska finnas i en anmälan till JK från Stockholmspolisens enhet för interna utredningar.

– Det finns en misstanke om att någon tjänsteman hos polisen eller åklagaren kan ha lämnat ut detta, säger JK Anna Skarhed till TT.

Låt mig i just detta fall hjälpa deckarna Kling och Klang på Stockholmspolisens enhet för interna utredningar och Justitiekanslern att reda ut de där misstankarna. Det kommer att bespara oss alla tid och skattekronor.

Börja med att gå till Polismyndigheten i Stockholms län.

Be att få ut den allmänna och offentliga handlingen Diarieförd som AA-187-62129-2010. Där kommer ni att finna följande:

Reportern Kristina Edblom från Aftonbladet ansöker om att få ta del av samtliga handlingar som rör fallet Julian Assange. En högst normal och öppen journalistisk research.

Juristen Peter Granquist vid Polismyndigheten i Stockholms län har därefter gjort en prövning av begäran och beslutat att lämna ut handlingarna, men inte i sin helhet. Myndigheten har maskerat vissa uppgifter i handlingarna och motiverat varför dessa uppgifter inte lämnas ut enligt sekretesslagen. Också detta ett högst normalt, öppet och korrekt förfarande av polismyndigheten.

Misstankarna hos Kling och Klang om att någon tjänsteman hos polisen lämnat ut handlingarna är alltså mycket välgrundad.

Och mycket lättkontrollerad.

En normalbegåvad journalist klarar det på 15 minuter. Och kan konstatera att vad avser utlämnande av förhörsprotokoll finns inga dolda källor som träffat reportrar i garage. Inte ens Pentagon förefaller vara inblandat. Här finns bara den helt normalt och öppet arbetande reportern Kristina Edblom och den likaledes arbetande juristen Peter Granquist.

Det är direkt pinsamt att myndigheter som JK i samarbete med Kling och Klang mystifierar en helt normal och öppen process och i blotta oförståndet sprider felaktiga sakuppgifter via TT som misstänkliggör mig och polisen i största allmänhet. 

Huruvida juristen Peter Granquist vid polisen fattat rätt beslut är såvitt jag kan förstå det som JK ska utreda. Det borde till och med Kling och Klang på interna utredningar kunna hantera utan att kasta skuggor över den öppet och normalt arbetande Peter Granquist. Fallet Julian Assange är inte i behov av flera svenska myndigheter som tänker högt om sina misstankar.