Det är alltid nervöst att lansera en ny tidning. Alltid lika skönt när kvittot kommer snabbt på hur det gått.

I helgen fick vi siffrorna för vår nya tidning Levande Historia. Det är oerhört glädjande att kunna konstatera att den direkt efter första numret, på ren butiksförsäljning går om mycket kända titlar i sin genre på marknaden. Det är för tidigt att säga vilken position Levande Historia kommer att ta efter ett nummer. Men vi har anledning att känna optimism om täten…

Mindre glädjande, men också det ett gott tecken, är att tidningen sålde slut på var femte försäljningsställe. Det är för mycket slut och har också märkts hos oss då läsare ringt och undrat var de kan få tag på Levande Historia. Vi beklagar detta. Det är svårt att beräkna upplaga på en helt ny tidning och denna gång var vi för ovanlighetens skull för försiktiga. TIdningen kommer att finnas för efterbeställning i vår webshop. Levande Historia går också att prenumerera på via Svenska Dagbladet.

Vår nysatsning med en Podcast som följer Levande Historia där Herman Lindqvist läser ett spännande reportage till varje nummer tog sig också – nästan utan marknadsföring – rakt in på toppen av podcasts. En fjärdeplats på en lista där en supeklassiker som P1:s sommar ligger tvåa.

Tack alla som hittade till Levande Historia!

Det blev en helg då engagemanget för Sakineh nådde en höjdpunkt. I fredags överlämnade vi era namnteckningar till iranska ambassaden på Lidingö. 130 151 namn! Här kan du se överlämnandet.

På lördakväll samlades engagerade för att demonstrara och tala i över 100 städer runt hela världen. Sanna Sjösvärd som gjorde reportaget från Tabris för Aftonbladet talade på Mynttorget i Stockholm, liksom jag själv och en rad andra. Här kan du se ett inslag om det.

Och nedan följer det tal jag höll på Nynttorget i lördagskväll.

Manus:

Vad kan en en tidning i lilla Sverige göra åt ett fall som Sakinehs? Det är lätt att säga ingenting. Regimen i Iran läser inte Aftonbladet i någon större utsträckning och i den mån de gör det har de inte så mycket anledning att bry sig om vad som står där.

Det är lätt att känna sig maktlös och ge upp inför den känslan. En kvinnlig bekant till mig fick mig i sommras att komma på bättre tankar än att ge upp. Vi var på en middag och hon kunde inte sluta prata om Sakinehs fall. Hon var heligt förbannad.

Hon var rasande på regimen i Iran. Vad är det för män som tar sig rätten att stena en kvinna till döds för att hon har haft en relation till en man? Vad är det för stat som tillåter detta i sitt rätssystem?

Hon var också arg på min tidning. Ni har 2,5 miljoner läsare varje dag. Varför skriver ni inte?

Vi har skrivit, försökte jag.

Då blev hon ännu argare. Nej – det har ni inte – inte tillräckligt. Inte så att det märks.

Jag insåg att hon hade rätt. Och jag insåg att i hennes engagemang fanns något som skulle kunna ge vår journalistik kraft. Vi beslöt därför att inte bara skriva om Sakinehs fruktansvärda fall. Vi ville göra vad vi kunde för att samla engagemanget.

Jag åkte hem och startade kampanjen ”Frige Sakineh!” I två veckor rapporterade vi om hennes historia.

Vår reporter Kerstin Weigl berättade stort om hennes fall. Vår medarbetare Sanna Sjösvärd, med urpsrung i Iran, reste till Tabris och fick den första intervjun med Sakinehs son som kunde ge närhet och nya detaljer till berättelsen. Den intervjun citerades av flera stora medier i världen. Så långt god journalistik. Men det var ändå inte där kraften att förändra låg.

Den kraften, kära mötesdeltagare, ligger hos människor som er som är här ikväll. På vår sajt för Sakineh rasade namnunderskrifterna och kommentarerna in. Jag har aldrig någonsin sett ett så starkt engagemang väckas så snabbt för ett enskilt fall.

Medmänniskor från hela Sveriges land hörde av sig och ville stödja kampanjen. Från norr till söder, från storstad till by. Överallt fanns människor som ville visa sitt stöd och engagerade sig.

Många sökte också kunskap om situationen i Iran för att finna svar på frågan:

Hur är detta möjligt? Hur är det möjligt att en stat 2010 ägnar sig åt barbari?

Elsie från Västervik skrev till mig och berättade:

”Jag kan inget om Islam. Men nu har jag läst på lite. Såvitt jag begriper ger inte Koranen stöd för stening. Dessutom är det nytt med stening i Iran. Stening infördes i iransk lag 1983. Kort senare togs det bort eller praktiserades inte. Och nu, helt otroligt, har det återinförts för något år sedan med den nuvarande presidenten. Det där borde ni kolla upp.”

Varken Elsie eller jag är expert på Sharialagar. Men jag vill med Elsies fina brev visa hur engagemang också föder nyfikenhet och kunskap. Jag tror det är viktigt. De mörkerkrafter i Iran som tillåter barbari som stening att smyga sin in i landets rättsskipning kanske inte bryr sig om sådana som mig eller Elsie. Men de fruktar kunskap och nyfikenhet.

De avskyr det ljus som världens engagemang för Sakineh kastar över Iran just nu. Det säger de att vi inte tysta tänker se på den obehagliga utvecklingen i Iran just nu. Att gräva ner en människa och kasta sten på henne tills hon dör är inte en stats inre angelägenhet.

Behandlingen av Sakineh kommer åt oss och berör oss – som medmänniskor. Man får inte göra så här och kalla sig människa. Den som använder religion som argument för att begå sådana brott mot mänskligheten lånar sig till ondska och mörker som måste bekämpas – oavsett vad ni sätter för namn på det.

Därför har varenda människa på jorden att göra med Sakineh. Och därför är engagemanget för Sakineh så viktigt.

Det finns en stark uppfattning internationellt att det nu är världspressens intresse som håller henne vid liv. Utan publiciteten skulle hon redan varit stenad eller hängd. Som en liten, liten del i den världspressen skulle jag då vilja tillägga en viktig omständighet:

Utan ert engagemang så kommer också världspressens intresse att slockna. Det får inte hända.

Därför var det så fantastiskt att i går kunna gå till Irans Ambassad på Lidingö i går och lämna vårt bidrag till den låga som måste brinna för Sakineh. En över en 12 kilo tung låda. I den låg 130 151 namnunderskrifter som alla ställt sig bakom vårt krav:

Frige Sakineh. Låt Sakineh Leva. 130 000 namn!

Jag vill tacka er alla. Utan er hade vår journalistik saknat kraft.

I onsdags skulle Högsta domstolen i Teheran ha prövat steningsdomen, men sköt återigen upp ärendet. Det är uppenbart att man nu diskuterar om priset är för högt. Aldrig någonsin har ett enskilt ärende lett till en så hård press på regimen i Iran. Låt oss nu hålla i det. Låt oss öka pressen på regimen i Iran så att de förstår vikten av skammen de måste bära inför världens ögon om de avrättar Sakineh.

Tack för ordet.

Det var en dag av märkliga turer i går. Jag står fast vid beslutet att det var rätt att gå ut med namn och bild på Julian Assange av de skäl jag angav i ett tidigare inlägg. Det är ett exceptionellt fall av en rad uppenbara skäl.

Men det är klart att vi har anledning att reflektera när samma åklagarmyndighet som anhöll Assange misstänkt för våldtäkt plötsligt häver anhållan, drar tillbaka misstankarna om våldtäkt utan att motivera varför.

Har det kommit fram nya uppgifter? Har chefsåklagaren Eva Finné gjort en annan bedömning av samma material än jouråklagaren?

Vi vet inte ännu. Men vad vi vet är att svenska myndigheter genom offentliggörandet av anmälan mot Assange startat en lavin genom världens och Sveriges nyhetsmedier och nätforum.

Misstankarna om ofredande kvarstår. Det är viktigt att komma ihåg. Men hade nyheten fått samma sprängkraft om uppgifterna från åklagarmyndigheten från början handlat om misstankar om ofredande och Assange inte anhållits i sin frånvaro? Mer tveksamt, tror jag.

En annan intressant fråga är om det varit möjligt att ta en annan ståndpunkt i går morse än att publicera namn och bild på Julian Assange. I teorin hade det utan tvekan varit möjligt.

Anklagelsen rör ett mycket allvarligt brott. Publicitetsskadan för den som publiceras med namn och bild jämte anklagelser om våldtäkt tillhör den värsta man kan drabbas av. Omständigheterna kring fallet var på morgonen höljt i dunkel. Artikeln i Expressen innehöll faktauppgiften att Assange var anhållen i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och ofredande av två kvinnor.

Men sakuppgifter kring misstankarna var ytterst knapphändiga. Substansen i misstankarna var omöjliga att granska utan att prata med kvinnorna eller Julian Assange själv. Det gjorde inget svenskt media före de publicerade.

Den enda tidning som hade en direktkontakt med Assange före publicering, om än via mail, var Aftonbladet. Därför kunde vi ha med uppgiften att han förnekade anklagelserna direkt vid vår första publicering. Inget media förutom Aftonbladet pratade med någon av kvinnorna. Sannolikt för att de inte fick tag på dem, möjligen för att kvinnorna inte ville prata med någon annan.

Att få deras version är naturligtvis av vikt för att kunna bedöma substansen i anklagelserna före beslut om publicering. Nu överlät samtliga medier den bedömningen till jouråklagaren. (Inklusive Aftonbladet eftersom vi pratade med kvinnan efter att vi publicerat.) Men denna bedömning som alltså samtliga medier lutade sig emot kom redan under samma dag att ändras av chefsåklagaren.

Det är inte ett jättehögt betyg åt oss som har till uppgift att kritiskt granska myndigheter, även om vi i detta fall möjligen kan säga att det var viktigare att först rapportera myndighetens åtgärder (själva anhållan) och därefter granska dem. Vill man dra det till sin spets kan man säga att om det bara handlar om rapportering av myndigheternas åtgärder så behövs ingen journalistik. Då är det enklare att de skriver sina egna pressmeddelanden. I synnerhet om det rör åtgärder av typen anhållan eftersom vem en myndighet anhåller är – och ska vara – helt offentliga uppgifter i en rättsstat.

Det är exakt här som situationen är annorlunda i Sverige än i säg Australien, där Julian Assange är född, eller i de allra flesta andra västländer. Där är nämligen frågan om namn- och bildpublicering inte en pressetisk fråga på samma sätt. Det är där självklart att media rapporterar om vem myndigheternas misstankar riktas emot. Den lite ovanliga ordningen att vi i Sverige inleder en gissningslek vem misstankarna rör genom att skriva ”artisten”, ”landslagsstjärnan” och liknande när det rör brottsmisstankar är inte helt självklart en etisk hållning i andra länder.

Den svenska pressetiken lägger ett inte helt lättbegripligt filter mellan offentliga uppgifter och publicering. Vi hävdar som bekant den inte helt spikraka hållningen att det är skillnad på allmänintresse och offentliga uppgifter. Assange är inte svensk och han kommer från ett land, och verkar i länder, där det är självklart att så grava anklagelser och allvarliga åtgärder från en myndighet leder till att personen det berör identifieras. Jag tror det är därför alla svenska medier valde att publicera namn och bild i går. Trots att det utan tvekan varit en tämligen normal svensk pressetisk hållning att avstå publicering i avvaktan på att omständigheterna kring fallet klarnade.

Vad skulle vi kallat Assange enligt normal svensk medialogik? 33-åringen? (Problem. Hans ålder är inte känd.) Mediaprofilen? (Väl magstarkt för en så mediakritisk person.) Nätprofilen? (Innovativt, men svåbegripligt). Superhackaren (Innovativt, men obegripligt.)

En annan mer lokal fråga för Aftonbladet är om det ens varit möjligt av ren självbevarelsedrift för oss att avstå namn och bild i praktiken eftersom vi har ett kontrakt med Julian Assange.

Bara under den relativt korta tid (någon timme) det tog för oss att verifiera Expressens uppgifter och få kontakt med Assange började kommentarerna mot oss att hagla i olika nätforum. Vi anklagades för att skydda Assange eftersom vi kontrakterat honom som kolumnist. För begåvningsreserven i ett antal nätforum var vi Aftonhoran,  sexister och fega kräk och det ena värre än det andra eftersom vi förteg detta. Under typ en timme… Sedan var vi i och för sig ungefär samma avskum eftersom vi nu publicerat. 

Naturligtvis spelar inte detta någon roll i en pressetisk bedömning i verkligheten. Men det kan vara nyttigt att som utgivare då och då göra klart för sig skillnaden mellan pressetik och varumärkesvård.

Det är mycket ovanligt att publicera namn och bild på en person som misstänks för ett så allvarligt brott som våldtäkt. I fallet Julian Assange har jag kommit fram till att allt annat än en namnpublicering vore orimligt.

Julian Assange har varit ett namn i all världens media sedan de kontroversiella publiceringarna av hemliga dokument från kriget i Afghanistan och filmen från Irak. När han utsätts för så formaliserade brottsanklagelser som en anhållan i sin frånvaro av svensk polis är allmänintresset så starkt att allt annat än en publicering vore orimlig.

Däremot vidarepublicerar vi naturligtvis inte utan vidare andra medias uppgifter i ett så allvarligt fall. Expressen publicerade först uppgifterna om misstankarna mot Assange i morse. Vi började självklart med att kontrollera dem via polisen och fick under morgonen bekräftat av åklagare att Julian Assange är anhållen i sin frånvaro, misstänkt för våldäkt.

Därefter har vi sökt Julian Assange själv för att få en kommentar direkt av honom själv. Också det mycket viktigt för ett publiceringsbeslut. På twitter fanns tidigt en rad dementier från Wikileaks, men med något oklar avsändare. Vid 10-tiden fick jag via mail kontakt där Julian Assange själv förnekar anklagelserna. Efter det tog jag beslut om att publicera.

Aftonbladet inledde i veckan ett samarbete med Wikileaks genom att kontraktera Julian Assange som kolumnist. Det är naturligtvis en känslomässig komplikation, men har inte vägts in i mitt beslut att publicera uppgifterna 

Mot bakgrund av de mycket allvarliga anklagelserna kommer jag tills vidare att avvakta allt vidare samarbete. Vi skulle imorgon publicerat den första kolumnen av Assange. Vi skulle ha fått texten i dag. Vi kommer nu inte att publicera någon kolumn imorgon.

Just nu arbetar redaktionen vidare med att få fram mer uppgifter i sak kring anklagelserna och vi fortsätter att söka Julian Assange för en intervju. I sociala medier går nu storyn om våldtäktsanklagelserna mot Assange som en gräsbrand, ackompanjerade av den ena konspirationsteorin efter den andra. Journalistik är nu nödvändigt för att verifiera floden av uppgifter.

UPPDATERING. Kl. 16:45. En av kvinnorna talar nu ut för Aftonbladet. Hon korrigerar två felaktigheter i nyheten som först publicerades i Expressen i morse. De felaktiga uppgifterna har också återgetts av Aftonbladet. De korrigerade uppgifterna: Anmälan har inte skett mot deras vilja. De står fullt ut för uppgifterna. De är inte heller rädda för Julian Assange, vilket angavs som skäl för att de inte ville anmäla. 

 –      Hjälp mig.

Vädjan kommer till dig inifrån ett fängelse i Iran. Från Sakineh till Aftonbladets reporter Sanna Sjöswärd, förmedlat av hennes son. Vi tänker lyssna på den vädjan och göra vad vi kan för att hjälpa.

Så vad kan vi göra?

Vad kan vi i Sverige göra åt ett rättssystem som hör hemma i medeltidens mörker?

Hur påverkar man en stat som kan döma en människa att grävas ner i en grop till axlarna och låta sina medborgare kasta sten på henne tills hon dör?

För att upphöjda män med särskilda insikter resonerat sig fram till att hon hyst en förbjuden kärlek till en man.

Anklagelsen är hysterisk. Bevisen obefintliga. Straffet barbariskt.

Det finns en sak som mörkerkrafterna i Iran avskyr. Världens ljus in i de skrymslen där de gömmer människor som Sakineh. Alltså finns det något vi alla kan göra. Vi kan engagera oss och bidra till att rikta det där ljuset mot Sakineh. 

Aftonbladet startar därför i dag en namninsamling med den raka uppmaningen:

Frige Sakineh!

Styrkan i det kravet avgör du. Stöd kampanjen genom att skriva ditt namn här. Vi lovar att ta namnlistan till Irans ambassad.

Vi vill också uppmana dig till att stödja kampanjen ”100 städer mot stening”. Den 28 augusti klockan 14.00 – 16.00 äger demonstrationer över hela världen rum till stöd för Sakineh.

I Sverige sker de i Stockholm (Mynttorget), Göteborg (Brunnsparken), Malmö Gustav Adolfs Torg) , Karlskrona (Centralen), Borås (Stortorget) och Visby (Öster centrum).

Frige Sakineh!

Aftonbladet inleder ett samarbete med Wikileaks. Vid två tillfällen har jag träffat Wikileaks utgivare och talesman Julian Assange. I går kom vi överrens om att inleda ett samarbete.

Julian Assange kommer att skriva kolumner i Aftonbladet ungefär varannan månad. Hur han skriver har jag absolut ingen aning om, men han är garanterat den mest spännande hjärnan i världen just nu vad gäller yttrandefrihetsfrågor. Extremt mäktiga krafter vill stänga ner Julian Assange nätverk Wikileaks. Bara det gör det angeläget att lyssna till Assange.

Det är nu ingen slump att Julian Assange väljer Aftonbladet, trots att hans samarbetspartners i media hittills varit några av världens största tidningar såsom New York Times, Der Spiegel och The Guardian. Aftonbladet har naturligtvis inte samma röst i världen som dessa tidningar. Men även om vi är små i detta sammanhang har vi några saker som gör oss intressanta. Att Aftonbladet är det ledande digitala mediehuset i Sverige på ett sätt som rönt viss uppmärksamhet internationellt är möjligen av någon betydelse, men inte det viktigaste. Viktigast är det faktum att vi ligger i Sverige. Vår tryckfrihetslagstiftning är den juristiktion i världen som bäst skyddar källor. Det är enligt svensk lag förbjudet för en myndighet att efterforska källor. En intressant omständighet om du som publicist till exempel har pentagon efter dig för att ha avslöjat och offentliggjort tiotusentals hemligstämplade dokument om kriget i Afghanistan.

Aftonbladet bistår nu Wikileaks i arbetet med att få ett svenskt utgivningsbevis och ge Julian Assange formell status som ansvarig utgivare i Sverige. Aftonbladet kommer dock inte att vara ansvarig utgivare för Wikileaks. Det vore en orimlig konstruktion. Julian Assange talade själv i Stockholm i dag om att Sverige blivit ett ”asylland” för nya, globala publicister. Det är en intressant omständighet. Intressant är också diskussionen kring effekterna av Wikileaks massiva publiceringar.

Dagens Nyheter instämmer i dag i kritiken från Amnesty och Reportrar utan gränser som menar att Wikileaks riskerar livet på civila i Afghanistan som lämnat uppgifter till de krigförande natostyrkorna i Afghanistan. Det är en intressant diskussion, men förefaller i sak vara en okunnig kritik. Hittills har Wikileaks avstått från publicering av cirka 15 000 dokument om kriget i Afghanistan av just skälet att människor skulle kunna komma till skada om deras identitet blir känd. Just nu arbetar Wikileaks med att göra de dokumenten tillgängliga, utan att informatörer kommer till skada. Hur de lyckas återstår att se.

Den krigsmakt som Wikileaks gör transparent med sina publiceringar har dock ostridigt ett tungt ansvar för ett mycket stort antal civila dödsoffer i Afghanistan. Balansen mellan denna granskning, eller genomlysning, av krigsmakten och risken som den nya offentligheten kan utgöra för oskyldiga är ohyggligt komplex. Jag kan inte se en viktigare diskussion om yttrandefriheten i världen just nu. Wikileaks är skickligast i världen på att använda och navigera i våra nya medier. Det är ett nätverk av verklighetens Lisbeth Salander som skakar världens mäktigaste strukturer.

Kraften i Wikileaks blev uppenbar när vi i våras fick vår tids motsvarighet till Vietnambilderna. Amerikanska soldater som mejar ner Reutersfotografer och civila på öppen gata. Filmen visades i all världens media och har över sju miljoner visningar bara på Youtube. I en artikel på Aftonbladet Kultur av Johannes Wahlström sammanfattar Julian Assange motivet till att han tillsammans med kinesiska dissidenter grundade Wikileaks för tre år sedan:

”Viss information skapar förändring, den avgör om världen ska kunna bli en rättvisare plats. De som kontrollerar den informationen förstår det så klart, och det är just därför de försöker hemlighålla den. Vår uppgift är däremot att systematiskt leta fram och publicera just den typen av information.”

Det är ett publicistiskt statement som de flesta journalister kan ta till sitt hjärta och säkert vill leva och verka efter. Men också journalister har en hyra som ska betalas och ägare som ska ha avkastning varför det dagliga arbetet inte i varje stund präglas av ljuset från den ledstjärna som Assange tänder. Det finns en kraftfull idealism i Wikileaks. Möjligen är det därför som media som kämpar för sin överlevnad i en svår strukturomvandling är tvehågsna inför nätverket. Wikileaks påminner obarmhärtigt om en drivkraft förutan vilken journalistiken blir till en kommersiell meningslöshet.

En del menar att detta klär av journalistiken som något som gått ur tiden. Inget mediehus är lika skickliga som Wikileaks på ta fram enorma mängder material och göra dem tillgängliga för alla. Det är sant. Men slutsatsen om journalistiken är helt fel. Wikileaks är ogenomträngligt utan journalistik. De enorma mängder rådata Wikileaks offentliggör är omöjliga att få något vettigt ur för den som i och för sig vill veta något nytt om världen, men också har annat att göra om dagarna.

Wikileaks utmanar journalistiken på ett bra sätt. Journalistik som bygger på Wikileaks material blir kontrollerbart för alla och envar. Har journalisten valt rätt vinkel? Gjort en rimlig analys? Återgivit grundmaterialet korrekt?  Wikileaks lägger sig på så sätt mellan granskarna och det som ska granskas. Wikileaks gör det möjligt att granska såväl journalistiken som krigsmakten i fallet Afghanistan. Det är unikt och visar vägen för en intressant utveckling för journalistiken; att göra bakgrundsmaterialet fullt tillgängligt.

Vi har mycket att lära i ett samarbete med Wikileaks. Och i sinom tid hoppas vi kunna presentera journalistik som resultat av samarbetet mellan Wikileaks och Aftonbladet.

Jag hälsar Julian Assange välkommen som kolumnist till Aftonbladet och ett samarbete som ska göra honom till ansvarig utgivare i Sverige.

Tack alla läsare för en helt fantastisk respons på vår satsning 10 000-kronors frågan!

Satsningen är ett sätt att förnya intervjuer med partiledarna. Tillsammans med våra läsare utformas intervjuerna och genomförs av Aftonbladets debattchef Karin Magnusson. Intevjuerna publiceras både i tidningen och på vår web-tv. Bästa frågan till varje partiledare belönas med 10 000 kronor.

Vi trodde att vi skulle behöva jobba ett par veckor med att få in tillräckligt med bra frågor för de här intervjuerna. Tjenare…

48 timmar efter att vi gick ut med kampanjen hade vi över 10 000 frågor. Mängden är imponerande i sig, men det är inte det som gör att vi jublar på redaktionen. Det är spännvidden och uppfinningsrikedomen i frågorna. Vi såg redan första kvällen att vi kommer att kunna sätta ihop både angelägna, roliga och oväntade partiledarintervjuer.

Det här kommer att blir superkul, upplysande och intressant! Om ett par veckor börjar vi publicera intervjuerna. Det är alltså inte försent att delta i 10 000 kronors frågan.

På vår valsajt hittar du formuläret.

Eller så twittrar du bara din fråga med hashtaggen #10000KR.

Eller mejlar den till 100000kr@aftonbladet.se.

Eller går in på Aftonbladet Facebooksida och ställer din fråga i kommentarsfältet.

Eller… ja, du fattar.

Nyhetsarbetet är naturligtvis det centrala i vår valbevakning. Men det är greppen som gör den engagerande i det dagliga.

10 000 kronors frågan, Lögndetektorn, Valkompassen, Lena Mellins analyser, Kadhammar i kulisserna, Sveriges roligaste valblogg Politikerkollen. Vi har nog aldrig sett fram emot en valrörelse som detta spännande valår 2010. Följ oss! 

Den 26 augusti startar vi en helt ny tidning. Levande Historia kommer att handla om dramatiska händelser, spännande personer från forntid fram till 1900-talet.

Varje nummer innehåller även artiklar om vetenskapshistoria, samt spännande bildmaterial i form av sällan visade foton och detaljerad grafik.

Redaktör för tidningen är Åke Persson som nyligen kom till Aftonbladet från tidningen Allt om historia.

– Det känns fantastiskt att göra en ny, bred historietidning med Sveriges bästa skribenter inom ämnet, däribland Herman Lindqvist. Levande Historia är en modern historietidning som både erbjuder bredd och fördjupning. Den är lättsam, men samtidigt initierad, säger Åke Persson.

Den mångårige Aftonbladet-medarbetaren Herman Lindqvist är en framträdande profil i tidningen som utkommer en gång i månaden och kommer att kosta 29 kronor.

Med tidningen inleder vi även ett unikt samarbete mellan Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

– Vi är experter på olika områden. Det ska vi utnyttja. Vi säljer tidningen i butik, medan Svenskan säljer prenumerationer. Dessutom är det roligt att vi har hittat ett ämnesområde som är hett både i Svenskans och i vår läsekrets, säger Aftonbladets featurechef Sofia Wadensjö Karén.

Förutom att Levande Historia säljs i butik som en bilaga till Aftonbladet går den alltså även att prenumerera på.

– Vi vet att många av våra läsare och kunder har ett stort historieintresse. Därför känns det mycket spännande och naturligt att nu kunna erbjuda fördjupad läsning i samarbete med tidningen Levande Historia. Vi hoppas på en positiv respons och lanserar med ett mycket attraktivt prenumerationserbjudande, säger Svenska Dagbladets upplagechef, Mattias Skoog.

Vår satsning på Sveriges musikscen går vidare. Vi förnyar Rockbjörnen i år genom att låta honom (eller är det en she-bear?) följa den tydligaste trenden i musikvärlden just nu: Live!

Den 17 augusti är det världspremiär här på aftonbladet.se för – Livelöpet! En svincool, helt ny och helt världsunik interaktiv, digital livescen.

Sammanlagt kommer sju exklusiva konserter att äga rum med sju av Sveriges mest spännande artister. Aftonbladet presenterar stolt följande spelschema:

Som publik kan du interagera dels med artisten och dels med andra i publiken under hela spelningen. Robyn säger så här inför spelningen:

– Det är fantastiskt att jag kommer att kunna ha interaktiv kontakt med fansen under själva uppträdandet. Jag ser verkligen fram emot konserten.

Det digitala konsertformatet, även kallat Live-Löpet, är utvecklat för att i största möjliga mån likna en traditionell livespelning. Publiken skaffar biljett, får en bestämd plats och är sen delaktiga i en unik händelse som bara kan upplevas på plats. Precis som vid en traditionell konsert kan publiken reagera – och interagera – under hela spelningen, till exempel genom att applådera, ta bilder, ropa något till artisten och prata med vänner som också är på plats.

• Till varje konsert släpps 20 000 exklusiva, digitala biljetter med vilka publiken loggar in på ”arenan”.

• Biljetterna är personliga och den visuella kvalitén varierar mellan olika sektioner. 8000 av de 20 000 besökarna är ”närmast” scenen och kan se konserten i HD-upplösning.

• Biljetterna är gratis och släpps den 14 augusti klockan 12.00 på www.rockbjornen.se.

• Artisterna befinner sig i en studio där de framför sina låtar inför en kamera. Här kan de följa publikens reaktioner och kommentarer via datorskärmar.

• Publiken går in i en interaktiv digital arena, fullt utrustad med publik, ljus och andra liveeffekter.

• Med hjälp av en Facebookapplikation kan publiken interagera: t ex applådera, ropa något till artisten, hålla upp en tändare, ta bilder och dela på nätet eller hångla med andra i publiken.

• Publiken ser vilka Facebookvänner som är på plats och kan kommunicera med dessa under hela konserten.

– Det här är ett steg helt i rätt rikting och det känns skitkul att få vara med om det. Vi har mycket fans ute i världen och långt ifrån alla kan gå på våra vanliga konserter, så formatet är väldigt passande för oss, säger Samuel Giers, bandmedlem i Mando Diao, som är först ut att spela på den världsunika livescenen den 17 augusti. 

Vinnarna, som röstas fram av folket, presenteras vid Rockbjörnenfesten som hålls den 1 september på Biskopsudden, Djurgården i Stockholm.

May the bear be with you!

Aftonbladet publicerar i dag en intervju med Yemana Gebrab, rådgivare till Eritras president Isaias Afewerki. Intervjun är gjord av frilansjournalisten Donald Boström.

Intervjun är intressant av främst två skäl. En högt uppsatt företrädare för Eritreas regim kommenterar fallet Dawit Isaak. Andra bör bedöma vikten av det. Men det bör vara bra för Isaaks fall att regimen kommenterar det offenligt. Det andra är att Yemana Gebrab utan krusiduller medger att Isaak är fängslad utan rättegång och att det är avsiktligt. Regimen anser inte att Isaak bör ges en rättegång.

Eritreas regim anser att Isaak var en del av en rörelse som försökte underlätta för Etiopien att invadera Eritrea. De anser också att han är eritreansk medborgare och att ingen utomstående har med hans fall att göra.

Vi är flera svenska publicister som anser att Dawitt Isaak är en svensk medborgare som berövats sina mänskliga rättigheter på grund av att han utövat det fria ordet i sitt hemland Eritrea genom att verka som redaktör på tidningen Setit. Jag vill påstå att den senare hållningen är den rimliga. Dawit Isaaks ”brott” är att hans tidning publicerade ett öppet brev från 15 politiker som var i opposition mot Eritreas regim för nio år sedan. Kraven i brevet och i intervjuer med politikerna var grundläggande demokratiska krav:

• Respektera mänskliga rättigheter.
• Tillåt politiska partier.
• Håll fria och allmänna val i Eritrea.

Detta är de enda kända skälen till fängslandet av Dawit Isaak. Klart är således att kampen för Dawit Isaaks mänskliga rättigheter och det fria ordet måste gå vidare. Jag lyfter i detta utan tvekan på hatten för vår konkurrent Expressen som i det dagliga envetet kampanjar och uppmärksammar Isaak. Aftonbladet har tidigare stöttat den kampanjen genom att samla de stora svenska tidningarna i en gemensam manifestation för Dawit Isaak.

Just nu publicerar Aftonbladet Kultur en mycket angelägen serie om fall som är parallella till Isaak. Serien heter ”Det förvisade ordet” och visar att Isaak riskerar att inte bli ett enstaka fall. Men till skillnad mot Isaak ligger det avgörandet helt i svenska myndigheters händer.